Kvinnan i stenen.

Jag hade hört historien några gånger…en underbar legend, men aldrig hittat stenen…
Isen var svag och brast under henne, kroppen hittades aldrig…i sin förtvivlade sorg över sin unga hustru hade han också långsamt gått under. Den första tiden var han som paralyserad, satt i salen, stirrandes på väggen, på hennes porträtt…bortom och förbi den, in i den tid som en gång var…
 …en dag reste han sig, hämtade smedhammaren och några mejslar…och gick till skogs. När han väl funnit stenen han sökte, påbörjade han arbetet…varje dagsljus timme de kommande månaderna återvände han och fortsatte sitt arbete….
…en av drängarna hittade honom en dag, ett år och några månader senare…han hade hängt sig i en av gårdens stora Ekar.
Nu stod jag framför stenen…helt tagen av min upptäckt., så många har pratat om den, legenden har hållits vid liv…men ingen hade tidigare funnit den. Stod länge och bara beundrade det utsökta arbetet…
När jag försiktigt skrapat bort mossa, mull med en bit av en död trädgren, framstod ansiktet nästintill levande…varje detalj var helt utsökt frammejslat av en mästare. Michelangelo har en okänd tvillingsjäl, med samma kraft och förmåga…tänkte jag när jag lutade mig över ansiktet. Hon var vacker…jag lade min hand mot hennes kind och gav henne en lätt smekning…: ” – Vem var du?”
När jag av stundens ingivelse lät mina läppar möta hennes…så frös de fast, stenen blev iskall, höll mig fången…sen kände jag hur stenen blev varmare och varmare…skogens alla ljud tystnade i samma ögonblick som mina läppar lossnade…och hon öppnade ögonen, fortfarande av sten, i stenen …log detta vackra ansikte mot mig. Jag blev livrädd, verkligen..livrädd…tog ett kort steg upp, bakåt…när hon sade…
 ”- Var inte rädd, lyssna!”
 …det var tyst och nu märkte jag… hur tyst det var omkring mig, inga ljud överhuvudtaget.
När jag mötte hennes blick, sade hon…
”- Tack, din hand och tanke på mig… ger mig liv…när du tänker på mig, finns jag… även om jag lever i förbannelsen att alltid vara någon annan, någon saknad…vi ses i natt….”

Hennes ansikte slocknade igen och stenen blev åter kall…
Jag satt kvar länge undrande, hade detta hänt?… eller hade jag somnat, drömt…ljuden kom åter, fåglarna sjöng…vinden spelade i lövkronorna… När jag återkom till gården berättade jag inte för någon om min upptäckt och upplevelse…var med under kvällen som vanligt, men var ändå inte där…min hemlighet uppehöll mig, mina tankar gick ständigt till ”henne” och jag…bara väntade…
En stund efter vargtimmens slut…kände jag en varm kropp mot min…en mjuk hand som nådde min…vandrade vidare och utforskade mig…vaknade mjukt i drömmen och vände sakta mitt ansikte mot hennes…det var hon, kvinnan i stenen. Levande varm var hennes kropp, hennes själ gnistrade av glädje genom de mörkt bruna ögonen! Jag ryckte till…lite rädd…men…snart hade hennes värme omslingrat mig igen och vi sade ingenting…
Hon förde min hand till sitt bröst och jag börjde sakta smeka henne, mjukt med smultronet fast mellan pek- och långfinger började jag smeka hårdare, intensivare. Våra läppar möttes och kyssen fortsatte ner över hennes hals, bröst, mage och så stannade jag vid hennes lilla kärleksknopp, lade mig så att jag kunde massera området runt klitoris med vänsterhandens tumme och pekfinger, samtidigt som tungan spelade och min högerhands fingrar lekte i hennes lilla grotta, mot botten med en lätt cirkelrörelse uppåt…hon gnydde nu och jag avbröt, lät tungan vandra upp hela vägen till hennes mun, samtidigt som jag kysste henne lade jag henne åt sidan. Tog ett tag om hennes nacke samtidigt som min andra han greppade under hennes översta knä och lyfte benet…nu smög jag in, njöt av ”portens” motstånd, vände ut, lät pålen reta klitoris och smög sen in igen…läpparnas omslutande motstånd var ljuvligt och jag upprepade min retning några gånger innan jag stötte in med full längd…nu älskade jag henne vilt, samtidigt som jag smekte henne med handen som hållt upp hennes ben…
Hettan i passionen var enorm och hennes kroppsvärme steg kraftigt i ett par omgångar…liksom min…och tomheten var enorm när jag vaknade ensam till solens värme och fåglarnas tjatter…
Det var många år sedan vi möttes första gången….men…
…vi har mött varandra många nätter, ibland med långa uppehåll…men vi möts igen…hon har olika ansikte, form. Varje gång jag lider av kärlekens lilla förbannelse…möts vi, varje gång jag lider av….saknaden, saknad i form av längtan.
 Jag har blivit vän med henne nu och med saknaden, själens osläckliga längtan…men saknaden gör ont och kommer alltid att göra….

 
 

Annonser
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s