Ögonblick av närvaro.

Det hade gått några månader sedan björkarnas frusna tårar hade berört hennes sinne, nu log hon harmoniskt i de salar bokskogen byggde framför henne. Att gå på barndomens stigar ner mot sjön var helt sig likt, ändå helt annorlunda. Hon hörde det porlande, lite lekfulla ljudet från Svartbäckens vatten och hon log. Fötterna njöt av den varma barfota kontakt de fick med sand, gräs, döda löv och mjuk mossa under hennes stilla promenad. Stegen ner mot Stenudden och årets väntande första simtur fyllde henne med tankar om åren som flytt. Hon kände sig fri nu, lite vilsen inför framtiden, det fanns ett kanske med i bilden, en slags ny förhoppning.

Att slå sig fri ur det döda äktenskapets tristess och hans svek, blev jobbigare än hon ens anat…det var som om det långa lömska kivet hade uppfyllt spillrorna av det som en gång var en vanlig och leende familj. Men till slut hade allt lugnat sig, de avslutade allt praktiskt, hade sålt huset i samförstånd och gått vidare, inte som vänner, men i en tyst respekt om att mötas som två vänliga främlingar med ett gemensamt ansvar…att ge dottern, Anna, den fred hon så väl behöver.

Hon hade kommit fram till vattenlinjen nu och såg sig omkring, sjön låg spegelblank och det hördes bara ljud av några enstaka fåglars aktivitet, hon bytte oblygt om till badkläder och gav sig ut i den välbekanta vattenvärlden. De första sekunderna protesterade kroppen lätt mot kylan men efter några simtag var känslan fullt närvarande av ren njutning.

Hon låg kvar länge på stenhällen efter simturen och lät solen torka henne. Hon var nöjd med sin kropp och det spirade en längtan efter nya lekar, hud mot hud och förälskad passion…en längtan som återkom nu när hennes hud värmdes av den solvarma stenen. Plötsligt kom ett meddelande i mobilen och hon reste sig. En stund senare vandrade hon på den försommarvarma grusvägen mot mötesplatsen.
Bredvid ängen bakom den gamla byskolan låg picnick-korgen och väntade i jordkällarens tempererade skumme. Hon skulle möta Anna och hennes pojkvän där. Hon log när hon tänkte på Annas förväntningar, den nya kärlek hon mött och all planering kring studentfesten. Den låg bara tre dagar framför dem nu, på onsdag, några minuter efter klockan arton skulle hon springa ut tillsammans med klassen och ta farväl av tre års studier…och vända sig mot en lite okänd framtid. Men innan allvaret skulle de åka bort ett tag, Anna och hennes pojkvän Jonas.

Hon hade nått den lite större vägen nu och skyndade på stegen, det var bara knappt tvåhundra meters promenad kvar och hon såg redan kullen som skymde den gamla skolbyggnaden. Halvvägs framme hörde hon ljudet från bilen som närmade sig bakom henne, hon steg lite åt sidan.

Bilen kom lite väl fort och skar sår i kurvans vägkant, den försvann snabbt bakom krönet och då händer det…

Hon hörde smällen, ljudet av metall som vreds sönder…hon sprang mot ljudet nu…
Bilen låg nästen vikt runt en gammal fura och någon låg utanför, liksom uppkastad på stengärdsgården bredvid, hon kände genast igen personen och skrek rakt ut: ”-NEJ!”
Synen skar djupt i henne, Annas halva bakhuvud var nästan borta och hon låg i en konstigt förvriden ställning. När hon slängde sig på knä framför sin dotter kom bönen:

” – Hjälp mig, mamma!”

 

 

…sedan blev allt så fruktansvärt tyst…

vacce-sepia1b mellan

 

Annonser
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till Ögonblick av närvaro.

  1. fortsätt skriva snälla, vill läsa ❤

  2. Thomas Alm skriver:

    Tack! 😉 Det kommer…någon dag.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s