…mer vargfakta!

Varg eller ulv (Canis lupus) är ett rovdjur med spridning över hela världen. Vargen är den största av de 35 vilda arter av hunddjur som finns och dessutom stamfader till hunden. Vargen är ett rovdjur (Carnivora) som tillhör familjen hunddjur (Canidae). Dess närmaste släktingar är rödvargen, coyoten och schakalen. På längre avstånd finns andra hunddjur som rävar och vildhundar. Utifrån den biologiska definitionen av artbegreppet som lyder ”Individer som kan få avkomma som inte är steril är av samma art” så är hund och varg samma art. Den genetiska skillnaden mellan hund och varg är mindre än skillnaden som finns mellan alla idag levande människor.

Utseende och fältkännetecken

Storleken på varg skiftar mycket på olika platser i världen. En fullvuxen varg väger vanligen 30 till 50 kg, med extremfall på upp till 90 kg. De största vargarna förekommer i skogsområden i Alaska, Kanada och Östeuropa och är ungefär 160 centimeter långa, vid skuldran 80 centimeter höga och med en cirka 50 centimeter lång svans. Dessa vargar väger upp till 80 kilogram. De minsta vargarna lever på arabiska halvön och i närliggande regioner. Deras längd ligger vid 80 centimeter och vikten vid 20 kilogram. Svansen är ungefär 30 centimeter lång. Honor är mellan 3 och 12 procent mindre än hannar och har 20 till 25 procent lägre kroppsvikt. Pälsens färg är varierande. Det finns vita, krämfärgade, rödaktiga, gulaktiga, gråa och svarta individer. I tempererade områden av Europa och Asien är de huvudsakligen gråaktiga och i arktiska regioner mest svarta eller vita. Undersidan är blek eller ljust vit. Ofta är vargarnas rygg mörkare än deras svans, buk, öron och nos.

Evolutionshistoria

För 60 miljoner år sedan, under paleocen, fanns ett specialiserat mårdliknande rovdjur, Miacis, som utvecklades till vargar, björnar, grävlingar och vesslor. Man tror att hunddjuren utvecklades på den nordamerikanska kontinenten för 30 miljoner år sedan och sedan vandrade dels till Sydamerika, dels över Berings sund till Gamla världen. För 20 miljoner år sedan fanns en anfader till vargen, Tomarctus, med specialiserade huggtänder och förmåga att förfölja och fälla bytesdjur. Vargen invandrade till Sverige för ungefär 10000 år sedan i samband med att den senaste istiden tog slut. Populationens storlek har därefter haft en naturlig variation som skiftat i takt med tillgången på lämpliga bytesdjur. De senaste århundradena har dock variationerna främst orsakats av människan

Vargens närmaste anfader utvecklades i Eurasien. Den kunde springa snabbt och jaga i grupp och den spred sig över norra halvklotet. Kring år 2005 erkänns ungefär 37 beskrivna underarter, som bland annat omfattar både dingo och tamhund, men forskare är inte eniga om detta.

Den skandinaviska vargen tillhör grundformen Canis Lupus Lupus, eller eurasisk varg. Andra underarter är till exempel polarvarg (Canis Lupus Arctos), arabisk varg (Canis Lupus Arabs) och indisk varg (Canis Lupus Palippes). I Ryssland finns både eurasisk varg och rysk varg (Canis Lupus Albus). Tamhunden behandlas idag ofta som underart till vargen Canis lupus familiaris. Det råder dock inte vetenskaplig överensstämmighet i frågan och olika discipliner använder olika sätt att klassificera tamhunden.

De svenska orden ulv och varg

Det ursprungliga ordet för varg på svenska är ulv. Varg är ett noanamn, som ursprungligen använts för att slippa kalla vargen vid dess rätta namn. På andra germanska språk finns de med ulv besläktade orden ”wolf”  på engelska och ”Wolf” på tyska. På fornnordiska hette varg wulfar, men i nordgermanska språk har w i början av ord fallit bort när det följts av o eller u. Ordet varg betydde ursprungligen dråpare eller strypare. På medeltidssvenska betydde vargher våldsverkare. På grund av rädslan för vargen har den av folk försetts med så kallade noanamn, för att man trodde att om man kallade den vid sitt rätta namn, så skulle man locka den dit man var. Namnet varg är ursprungligen ett sådant noanamn, och betyder ”våldsverkare” (jämför det gamla juridiska begreppet varg i veum), det ersatte det ursprungligare namnet ulv. Andra noanamn på vargen är gråben, tasse eller den gråe. Förmodat vargrika vildmarker har ofta kallats tassemarker.

Sveriges gamla landskapslagar är det tydligt att varg var vanligt i hela landet. I Västgötalagen står det: ”Alla, som i Västergötland bo, ingen undantagen, skola bygga varggård eller hålla vargnät”. I Magnus Erikssons allmänna landslag från 1347 och i Kristofers landslag från 1442 finns liknande skyldigheter. Förutom vargnät skulle man även äga en vargtrumma, vargtång, spjut, gevär och lapptyg. I Olaus Magnus ”Historia de gentibus septentrionalibus” från mitten av 1500-talet står det att vargen är mycket talrik och hemsöker byar på landet under stränga vintrar. I Karl XI:s dagbok från 1689 skriver kungen: ”Den 8 november var jag, min son Karl och prins Fredrik uppå jakt i Djurgården och bekommo 10 vargar i stora Lopkärrsbacken, men tvenne sluppo.”

Genom 1647 års jaktstadga infördes skottpengar på varg i Sverige. Före 1850 var vargar talrika till och med i Skåne men 1875 fälldes den sista vargen där. Under andra hälften av 1800-talet minskade antalet vargar snabbt i Sverige av flera orsaker: ökat jakttryck, brist på villebråd, ökat användande av stryknin från 1830 samt sjukdomar hos vargen. Innan år 1900 var södra Sverige utan vargar: den sista vargen i Småland sköts 1868, de sista två vargarna i Stockholms län 1871, Upplands sista varg 1894 och Värmlands sista varg 1896. Den svenska vargstammen vid år 1900 kan uppskattas till ett hundratal djur och under 1950-talet kan stammen uppskattas till omkring 20 djur. Fram till 1800-talets början fanns varg i hela Sverige. 1840 sköts närmare 600 vargar. Från mitten av 1800-talet inleddes en kraftig nedgång och snart var vargen försvunnen från södra Sverige. Fram till 1965 betalade staten ut skottpengar för varg men från den 1 januari 1966 blev vargen fridlyst. Vid den tidpunkten fanns det högst ett tiotal vargar kvar.

Vargattacker mot människor

Sedan den intensiva forskningen kring varg startade på 1960-talet har få fall när en människa dödats av en varg i västvärlden dokumenterats. En 22-årig student dödades av vargar under en promenad i norra Saskatchewan i Kanada 2006. Mannen, som var ute på en promenad, blev anfallen av vargarna. Genom spår i snön har hela förloppet kunnat följas. 22-åringen försökte fly och slogs till marken. Han hade lyckats resa sig och springa ytterligare en bit innan vargarna slutligen lyckades döda honom. 1963 dödades en 5-årig pojke i Québec, Kanada. Mellan åren 1980-95 dödades minst 233 barn av vargar i Indien. De flesta under 6 år och i de flesta fall inom byns område när de tillfälligt lämnats ensamma. Finlands mest beryktade människoätande vargar härjade i Åbotrakten under åren 1880 – 81, där de dödade 22 barn.

Observera att under de senaste trettio åren har i Sverige ca 38 människor dödats av jägare och hur mänga människor som allmänt dödats av andra människor vet ingen, antalet ligger på tusentals!

Svenska vargattacker mot människor

Man har i Sverige endast dokumenterat en handfull historiska fall av vargattacker mot människor. I några av dessa fall har det rört sig om rabiessmittade vargar, till exempel Riala socken i Uppland år 1815. I andra fall har det rört sig om frisläppta vargar som hållits i fångenskap sedan valpstadiet, till exempel Gysingevargen, som härjade i trakterna kring södra Dalälvsområdet under några månader 1820-1821 (detta är också den senaste gången någon människa blev dödad av varg i Sverige). Det finns dock några kända dokumenterade fall då barn har blivit tagna av varg. Dessa är Lommeland i Bohuslän 1797, Steneby i Dalsland 1731, Boda i Värmland 1727-1728, samt Hova i Västergötland 1763. Uppgifter om barn tagna av varg i kyrkböcker från 1700-talet är emellertid inte någon pålitlig källa. För att dessa uppgifter ska bli trovärdiga behöver också andra källor anlitas, till exempel domböcker, då varje form av våldsam död de facto också utreddes på den tiden.

Varg i Skandinavien

Vargen tar tamboskap, men skyddet kan ökas med vargsäkert elstängsel. Användandet av sådant har ökat så mycket, att det under 2002 bara dödades cirka 170 får eller nötboskap av Sveriges cirka 70 vargar. Dock är problemet för den enskilde drabbade fårägaren stort, då vargen ofta dödar många får i samma attack, långt fler än vad den behöver som föda för stunden. Ett annat problem är att den ibland förföljer och dödar lösspringande tamhundar, oftast jakthundar. Under 2008 dödades ungefär trettio hundar av varg i Sverige.

Unga vargar som är ute på tillfälliga vandringar eller är på väg att etablera egna revir kan någon gång bli attraherade av doftämnena hos tamhundars urin. De kan då tillfälligtvis uppehålla sig i eller i närheten av samhällen. Man ska då undvika att mata eller låta hundar ”hälsa” på vargen, utan helst skrämma djuret så att det inte återkommer. När ungdjuren är cirka ett år, lämnar de flocken och börjar vandra. De kan då utgöra en trafikfara. En sådan ungvarg irrade sig in i Mälardalen och kördes där på av en polisbil på E18 vid Jakobsberg 1993.

Enligt Artdatabankens rödlista är vargstammen i Sverige starkt hotad. Även om det finns ett växande sammanhängande norskt-svenskt bestånd sedan 1982, så är arten fortfarande starkt hotad i Sverige. Detta beror på att den skandinaviska vargpopulationen är isolerad från den eurasiska, genom att invandrande individer från Finland och Ryssland inte tillåts passera Norrland på grund av konflikten med rennäringen. Isoleringen hotar på sikt den genetiska variationen och man kan befara en inavelsdepression om inte nytt genetiskt material kommer in österifrån.

Ursprunget till vargstammen i Norge och Sverige är tre individer som invandrade från gränsområdet Finland/Ryssland i slutet av 1970-talet. Det har konstaterats genom jämförelser av deras DNA-profiler med DNA från finska och ryska vargar. Två av dessa etablerade sig i Värmland och fick 1983 sex valpar. Under 1980-talet föddes dock få valpar. I början av 1990-talet fick tillväxten fart genom att en tredje varg vandrade in från Finland. År 1992 fanns 16-17 vargar i Sverige, 1995 40 stycken. Denna snabba tillväxt bromsades dock genom illegal jakt. 1999 fördelade sig de cirka 70 skandinaviska vargarna på 7 flockar med 12 revirmarkerande par och ett antal ensamlevande individer. 2004 fanns det 110 skandinaviska vargar, varav cirka 85 på den svenska sidan om gränsen (främst i Dalarna, Härjedalen, Närke och Värmland). Sommaren 2005 föddes totalt 13 vargkullar i Sverige, och 2006 tror man att 16-17 par föryngrade sig. Riksdagens etappmål är cirka 200 svenska vargar och man beslutade 2009 att begränsa vargstammen till 210 individer. Därför inleddes 2 januari 2010 licensjakt på varg för första gången sedan 1965; jaktperioden sträckte sig till den 15 februari. Totalt skulle 27 djur skjutas i fem län, nio i Dalarna respektive Värmland, och tre i vardera Örebro, Västra Götaland och Gävleborg.

Svenskarnas attityder till varg

I vargtäta områden ser jägarna vargen som ett hot mot älgjakten. Lokaltidningarna har genomsyrats av den ena insändaren efter den andra, och folkopinioner har uppmanats till att ta ställning för eller emot vargen. Vid en attitydundersökning från 1999 visade det sig att två tredjedelar av svenskarna kunde acceptera en vargstam på minst 200 djur. En tredjedel kunde tänka sig 500-1000 djur medan 5 procent av de svarande inte ville ha några vargar alls. 56 procent av de som svarade kunde tänka sig att ha varg i närheten där de bor. Mest positiva till att ha varg i närheten av bostaden var tamdjursägare i vargområden. Bland renägare var det dock endast 18 procent som ville ha varg i närheten av bostaden, vilket kan ha att göra med att renar till skillnad från andra tamdjur hålls i ohägnade marker. I dag finns så pass mycket bytesdjur i naturen, att man inte behöver frukta några ”desperata” vargar. Det finns dokumenterat att vargen rör sig inom tätbebyggda område i vissa delar av Sverige. Människan är inte något bytesdjur för vargen, och har så aldrig varit. Tamboskap kan försvaras med hjälp av vissa hundraser. Exempelvis Komondor är en sådan hundras som är framavlad för detta ändamål. Den kan med sin storlek vikt och styrka framgångsrikt försvara boskap på egen hand mot inkräktare och även varg.

Ja, detta är en sammanfattning av läget och åsikterna går isär om vargens vara eller inte vara. Personligen tycker jag att den har ett existensberättigande…lika stort som vårt!

Avslutar med att helt citera ett mycket bra debattinlägg i vargfrågan:

”Nej, nu får det vara nog!


Man vet inte om man ska skratta eller gråta när man läser hur rovdjursdebatten och speciellt hur vargfrågan diskuteras.
Vi har i dag ett regeringsbeslut på att hålla en genetiskt frisk stam av cirka 200 vargar. Måhända siffran ska vara något annat, lokalt och nationellt, men det ska då diskuteras i en sund diskussion där allas intressen värderas och också har ett berättigande. Alltså inte bara i jägarnas och vargmotståndarna intresse.
Aggressivitet, hot och oförmåga att kompromissa vilket utmärker debatten, passar mer i sandlådan än i dessa forum. Likaså, vargkramarna som demonstrerar med döda blodiga dockor föreställande jägare. Avskyvärt!
Men det som gör mig riktigt förbannad är, att varken jägarförbund, politiska ledningen eller de andra företrädarna i frågan, nämner någonting alls om den systematiska förföljning av rovdjur och speciellt varg som sker och som utförs av falanger inom kåren.
De bara blundar.
Denna tysthet kan bara tolkas som att det finns ett samtycke till allt olagligt, så länge det inte upptäcks, oavsett grymheten.
Är det läpparnas bekännelse när de säger att de respekterar både de demokratiska besluten och jägaretiken att inte tillskansa viltet onödig skada? Gäller respekten bara ätbart vilt och den egna hunden, vargens kusin? Hur skulle rubrikerna se ut om hundar utsattes för samma behandling?
Hur kan myndigheter och jägareföreträdare skydda dessa grupper som med hat och systematisk förföljelse fullständigt skiter i allt vad gäller moral, etik och Sveriges rikes lagar?
Ett moralfall som sakta har vuxit sig starkt genom klent agerande från vår politiska ledning, liksom den aggressiva retorik och den passiva hållning till dessa olagligheter som jägarföreträdarna haft.
Jägarkåren gräver sin egen grav genom det moralfall som pågår med insinuationer om illdåd, vilka göms bakom kulisserna. SGT (skjut gräv tig) är ett uttryck som används i alla älgkojor, ibland farligt skämtsamt, i andra med stort allvar. En död varg är en bra varg! Hela tiden öser jägarna ut nedlåtande uttryck på vargen i sig och de som har en avvikande, likväl som nyanserad åsikt.
Om inte ledarna uppträder och förespråkar god moral och respekt, kommer heller inte massorna att göra det!
Nu får de dessutom mycket olyckligt indirekt sympati från landshövdingen (Dalarna) och våra politiska företrädare (Dalarna) då de nu säger nej till inplantering av varg. Vad nejet innebär, är ett starkt stöd till dem som är helt emot varg i våra marker och därmed ett bekräftande av deras agerande – att hot och utpressning lönar sig.
Har vårt politiska styre inte tillräckligt kurage att agera och skapa förutsättningar/regler för motarbetande av dessa olagligheter? Är det månne så att politiskt fjäsk (läs makt) är skönare än ett moraliskt korrekt agerande?
Våra politiker framförallt, men också jägareförbunden, har både kraften och möjligheten att agera, bara viljan finns.
Jag är inte naiv och inser naturligtvis att vargen skapar problem. Men med lite nytänk, anpassning (nya traditioner) och engagemang kan situationen hanteras. Utveckling kallas det i andra sammanhang!
Vargangrepp på hund är en inte alls smakfull upplevelse. En tragedi i skogen. Lika tragiskt är det då hunden kommer framför en bil eller då hunden av misstag blir skjuten.
Vad är skillnaden i tragik då vargen tar hunden eller då den dör i trafiken? Hur tragiskt det än är och känns måste alltid moralen hållas högt och regelboken följas, annars spårar det ur, med konsekvens att alla blir förlorare.
Så innan det kan bli frågan om att låta vargjakten skötas av jägarkåren och att låta rovdjursförvaltning ske lokalt, anser jag, att jägarkåren dramatiskt måste höja moralen inom grupperna och tillsammans med myndigheterna utarbeta metoder att komma åt dessa terrorister.
De måste kraftfullt utmanövreras, anges och i vissa fall åtalas, för att jägarnas ska återfå trovärdigheten. Jägarna ska vara skogens riddare inte dess terrorister! Om viljan finns att rejält öka moralen och vara med på vissa uppoffringar, så kan jakten som livsstil i någon form överleva in i framtiden.

Men då ska man inte behöva höra talas om:
vargar överkörda med skoter, skadade och sedan ihjälklubbade.
förgiftade åtlar.
järnburar gjorda av armeringsjärn, betade med kött där öppningen har hullingar av spetsade armeringsjärn (fastna med nos huvud!).
blodindränkta tvättsvampar, komprimerade och frysta, vilka läggs ut i terrängen i hopp om att vargen ska äta dem och drabbas av förstoppning. ”En helt säker och icke spårbar metod”, sades det.
skjutna vargar som efter skottet blir sparkade i hat (känns som bilder från Afghanistankriget!).
skjutna vargar som respektlöst släpas efter bilar till inspektionsplatsen.
riktad jakt mot vargflockens alfadjur, vilket leder till splittring av familjegrupper, utebliven parning detta år och mindre överlevnadschans för de kvarvarande (svältdöd?).
att licensskjutna vargar vid obduktionen visar på gamla skottskador. Hur kan så många av ett så skyggt och svårjagat djur ertappas med så mycket skottskador (är de få med mycket tid eller många med lite?)?
förföljande av vargar med skoter (köra över dem då tillfälle ges?).

Detta är så långt ifrån som det över huvud taget går att komma från den jakt jag en gång blev introducerad i och de självklara vanliga etiska regler som gäller i samhället i övrigt.
Är det inte så att jägarorganisationerna måste städa rejält i sina egna led för att återfå förtroendet, byta ut ledarprofilerna till moraliskt mer rakryggade personer (inte då bara på jägarsidan). Personer som har både kraften och tron att avsevärt höja moralen, etiken, så att regler följs även långt ute i skogen där lagens långa arm inte når en.
Först då kan ett trovärdigt överlämnande av ansvar och förvaltning ske, inte före!


Gandhi uttryckte vid ett tillfälle: ”The greatness of a nation and its moral progress can be judged by the way its animals are treated”.


Tänkvärda ord!


Anders Krüger
Före detta jägare

 

Annonser
Det här inlägget postades i Vargdebatten.. Bokmärk permalänken.

3 kommentarer till …mer vargfakta!

  1. Ping: …en okunnig skvader-politikers ”död”! | Varghjärta

  2. Ping: En skvader-politikers ”död”! « SOLIDARITETSTANKEN

  3. Ping: …”Det är varg i gropen!” | Varghjärta

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s