…om vargar och människans förmåga att ”älska”.

…natten är ljummen, skön, det är ytterst få människor ute. Plötsligt får min vita ”varg”-vän syn på sin kärlek…hon ger upp ett leende, lekfullt yl. Den ljusa, nästan vita han-schäfern stannar och vägrar att ta ett steg innan han träffat ”henne”…deras glädje och känslor för varandra är uppenbara, de är förälskade och vänner sedan länge. Vi skrattar åt deras ystra lek och efter en bra stund skiljer vi dem åt, och den vita schäfern vandrar motvilligt åt sitt håll med sin leende ”ägarinna”…och vi går sakta hemåt…

…mina tankar går till historien om alfavargen Lobo och hans Blanca, deras tragiska kärlekshistoria berörde mig lika djupt som alla tragiska kärleksberättelser människor emellan….och vad skiljer?

Jo, vargar är vargar och människor är människor…en direkt jämförelse haltar givetvis och det är inte dit jag vill komma,.utan jag vill påstå att vargars kärlek kanske många gånger är mer äkta. Jag har aldrig sett minsta bevis på att alfavargar dödat sin tik p.g.a. svarsjuka…eller p.g.a. det så vanliga mänskliga misstaget, att tro att kärlek har med ägande, kontroll och tvång att göra.

…det är bara mänskliga hanar som försöker kedja fast sin ”älskade” kvinna eller lämnar dem i en förtvivlad ”skam” som INTE är deras. …och inte minst, i vargens värld säger ingen fader upp ”pappaskapet” och går sin väg.

Att verkligen älska är ljuvligare än att älskas…och kärleken ger friheten att gå, att göra ett annat val. Älskar jag verkligen en kvinna så låter jag henne gå om det är det hon vill…den man älskar låter man leva sitt eget liv, villkorslöst och utan vilja att äga, kontrollera och styra…att jag vill att hon stannar, att jag vill ha henne nära, att jag vill gå bredvid…ja, det är min vilja och jag måste respektera att det kanske inte är hennes! Endast då…kan jag ta mig rätten att säga att jag älskar.

…om vi återgår till Lobo och hans Blanca, så var det så att Lobo uppvaktade och visade sitt intresse, Blanca kände likadant och deras kärlekshistoria tog sin början…från den dagen gick de varmt lekfullt leende, sida vid sida…

(Hade Blanca avvisat Lobo, så hade han respekterat detta och sökt vidare efter en annan alfatik…utan att försökt hota, tvinga eller skada…här har många ”män” något att lära av Lobo).

Lobos och Blancas kärlekshistoria krossades av jägaren Ernest Thompson Seton. Han hade jagat den listiga, kloka alfavargen länge och hade försökt med allt…vapen, fällor och gift…men ständigt blivit överlistad av Lobo. Till slut lyckas Seton fånga Blanca i en listigt utplacerad fälla …Lobo stannar i det längsta bredvid sin käresta, men tvingas fly från männens vapen till slut. Lobos starka känslor till Blanca fick honom att försöka rädda henne från Setons ”läger” Om han visste att hon var död och ville säga farväl eller trodde att hon var skadad och ville rädda henne…ja, det får vi aldrig veta. De doftspår från Blanca han följt måste avslöjat att hon var skjuten. Lobo försökte iallafall upprepat ta sig in till Blanca, som låg död i ett timrat uthus…och då lyckades Seton till slut fånga honom med hjälp av fällor…

Seton klarade inte av att skjuta Lobo, han hade nu fått en väldigt djup respekt för alfavargens mod, lojala trohet och kärlek till Blanca, han beslöt sig för att fånga Lobo levande.

…men Lobo dog ett par dygn senare…om det var av skadorna fällorna orsakat på alla hans fyra ben, eller om det var av sorg…ja, ingen veta…men när den stolta alfan, kungen av Currumpawa slöt ögonen en sista gång den 31:a januari 1894 förändrades Etons hjärta, en insikt/förståelse tog över och han blev en aktiv kämpe för miljön, naturens…våra vilda medresenärer i livet …och vargarnas rätt att gå här, bredvid oss, på vandringen i tiden…

…och Lobo blev ”Vargen som förändrade USA”.

Kärleken har många ansikten…och ett ”ansikte” är Setons förändrade bild av vargarna, naturen och vår skövling av denna, hans kamp för miljön.

Jag måste erkänna att jag har större respekt för Lobo och hans artfränder än jag har för de flesta hanar av min art….och den svekfullt lögnaktiga slakt på varg somliga mänskliga hannar genomförde nyligen…förstärkte denna insikt.

…och med vilken rätt utrotar vi våra medresenärer i livet?

För att människors liv värderas högre, för att vår okunnighet och egoism är skyddad av vapen? För att vi är ”guds avbild”? …tillåter mig att le och påstå att jag likt Seton, inte skulle ha någonting emot att leva i ett vargrevir ett par år…inte för att jaga varg, snarast för att med vapen i hand skydda dem mot tjuvskyttar av min egen art.

Jag har så stor respekt för en alfavargs kärlek till sin tik (pekar på Lobo), att jag bugar mig med exakt samma respekt som jag gör inför en man som fortfarande efter t.ex. trettio år ,ofta eller ibland, kan få sin kvinna leende överraskad, av hans äkta, villkorslösa, tillitsfulla, ömsinta kärlek. Ordet tillit är värt att stanna upp vid, eftersom tillit är grunden för all äkta kärlek och dess gåvor! …men tyvärr är det inte alla som förstår detta bland människorna.

Målning av undertecknad.
Man kan skriva mycket om det vackra däggdjuret ”människan”…men det tar inte lång tid att inse att vi många gånger är hopplöst oförmögna att verkligen älska…det räcker en bit att studera Aftonbladets artikelserie om de 153 kvinnor som mördats av sina män bara under de få år vi levt i 2000-talet.

Ni kan ju försöka övertyga mig om att de mänskliga hanarnas förmåga att älska generellt är större än vargarnas känslomässiga styrka därvidlag…

…och frågan jag ställde i rubriken lever kvar, kan människan verkligen älska. Finns kärleken där bortom jagets krav på tillfredsställelse i attraktionens lekfulla kåthet, är det en praktisk investering…är det äkta? Undrar hur många gånger frågan ställts genom historien…och jag undrar hur många som gått vilse i den biologiskt styrda kemins dimma?

…citerar, Göran Greider:

”Uppgiften att nedkämpa artförtrycket är väldig”, noterade Singer i sitt banbrytande verk ”Djurens frigörelse”. Varje medvetande med förmågan att känna lust eller smärta har eller kan, av oss, tillskrivas rättigheter, även en vargtik. I samtal med åtskilliga övertygade vargmotståndare har jag genom åren alltid märkt hur de ändå rycker till när den tanken utsägs: Här är ett medvetande, vid sidan av vårt, som känner och lider och äger intelligens. I varje jägare tror jag att det längst inne gömmer sig en djup respekt för den fyrfota jägaren.

För några år sedan rapporterade en journalist på Dala-Demokraten om ett sorgligt fall av illegal vargjakt i Äppelbo i Dalarna. Dagen efter skrev jag en kort artikel under rubriken ”Mannen som sköt en varg” där jag försökte leva mig in i såväl tjuvskytten som vargen:

”Vargspårarna kunde även konstatera att vargtiken uppehållit sig i närheten av den döda hanen i flera dygn.” Jag fastnade för den meningen i Leif Olssons nyhetsartikel igår i DD om den varg som hittades död på ett hygge i Äppelbotrakten. Vargpar är inte så olika människopar, ja de är nog mer trogna varandra än vad människor ofta är. Vargen är ett socialt djur, flocken en storfamilj. Det var därför som en gång i tidernas gryning vargungar kunde flytta hem till människorna och deras familjer – de fann sig naturligt tillrätta i människoflocken. Så kom de älskade hundarna till oss.

Bilden av vargtiken, cirklande runt den döde hanen, är gripande. De allra flesta – inklusive de många jägare som oftast är stora naturälskare – tror jag känner just så: den ena parten i ett förhållande sörjer den andra. Och om varghanen blev skjuten, om det rörde sig om ett grovt jaktbrott – hur känner sig den som sköt? Möjligen satt han – jag utgår för enkelhetens skull från att det isåfall var en man – i en bil när han gjorde det. Var det triumfens heta vågor som rusade genom medvetandet och genom den säkert litet skakande kroppen när han såg hur varghanen segnade ner och dog? Vad sa han när han kom hem? Tänk om han har t ex en dotter eller son i sju- eller tioårsåldern eller så – berättar han för henne om det här? Knappast. Så han är tvungen att förbli ganska ensam med sin eventuella triumfkänsla. Fick han utlopp för det hat han antagligen måste känna för detta rovdjur så att det kändes bättre efteråt? Sitter han någonstans just nu och skryter för andra invigda om det han gjort?

Det vet vi inte. Och vem vet – den man som eventuellt gjorde detta kanske istället är mycket nervös nu, inte bara för att bli upptäckt efter sin olagliga handling (den som begår ett brott mår sällan bra efteråt.) Utan också för något annat: En liten, men växande skuldtyngd känsla av att han faktiskt tagit livet av en varelse, som i slutändan har sina likheter med honom själv. Och kanske har han en hund som han är mycket fäst vid och den där hunden är släkt med vargen han sköt. Han kanske läser det här. Det är rentav troligt att han gör det. I så fall tror jag att han läser denna text en gång till.

Sedan rycker du på axlarna, skrattar. Eller så sitter du där, mer tankfull än du trott att du skulle vara. Kanske har du det inte alls så lätt just nu.

Så skrev jag, i visshet om att mannen som dödade vargen med all sannolikhet skulle läsa texten. Någon dag senare blev jag uppringd av en anonym person som berättade att texten blivit läst av den som sköt.”


…lite fakta om vargen.

För ca 50-60 miljoner år sedan vandrade det ett antal rovdjur på vår planet, ett av dessa var Miacis. Det var ett litet mårdliknande rovdjur, med långsträckt kropp, lång svans och korta ben. Miacis tillhörde släktet Miacidae, varifrån alla (med stor sannolikhet) dagens rovdjursfamiljer utvecklats. Vargen tillhör hunddjuren, vars förfader Cynodictis levde för ca 40 miljoner år sedan. För ca 30-35 miljoner år sedan utvecklades en linje av Cynodictis förgreningar till, Tommarctus. Denna var väldigt lik dagens varg och samtidigt urfadern till vår tids vilda hundar.

Under en tidsperiod i utvecklingen fanns en jättevarg, Canis dirius, långt större än något nutida hunddjur. Canis dirius jagade den tidens jättelika växt/gräsätare, jättebison, jättekamel och jättehjort. Denna gigantiska urtidsvarg dog ut samtidigt med de stora gräsätare den livnärt sig på.

Vargen som den ser ut idag uppstod för ca 1,5 miljoner år sedan. Den kom ur en annan linje av Cynodictis än Canis dirius och hade i princip, med mindre variationer, samma levnadssätt och utseende som dagens vargar. Hunddjuren, inklusive vargen anses ha utvecklats på den nordamerikanska kontinenten och utvandrat till Sydamerika och ”Gamla världen” via landbryggan som tidigare fanns vid Berings sund. Vargen har utvecklats parallellt med de stora växtätarna, när växtätarna blev större och snabbare, blev också vargen det. Det är också denna samevolution som gjorde att vargarna började jaga i flock, vilket gav dem möjligheten att fälla byten mer än tio gånger större än dem själva.

Nutidens vargar:

Vargen (Canis lupus) är ett ganska stort djur, med en vikt på 20-80 kg (handjur), 18-55 kg (hondjur). Kroppslängd 90 – 150 cm, svans 33 – 51 cm. Till utseendet påminner vargen mest om en stor Schäfer och det är också från vargen som hunden härstammar.

Vargen började tämjas av människan för ca 18 000 år sedan, sakta växte den närmare människan, började kommunicera och lärde sig tolka vårt kroppsspråk/ord o.s.v.. Den gick från att vara jägare till att bli väktare och samarbetspartner med människan, och tappade också därmed mycket av den överlevnadsintelligens som utmärker vargen.

Den började skälla, aggressiva djur togs bort och varghunden avlades fram, genom naturligt urval. Processen tog ca 50 generationer och nu ca 8000 år senare finns det mer än 300 raser av tamhunden.
Vargens päls är grå, grågul och lite flammig, men från en varglik hund skiljer sig vargen bara i fråga om detaljer, huvudet är bredare och ser också grövre ut p.g.a. det kraftiga kindskägget.

Vargen är ett mycket socialt djur, lever i flock. Det sociala behovet uttrycks bl.a. genom de ylande läten som är så typiska och som är en viktig kommunikation inom flocken och med andra flockar.

Förr var vargen väldigt vanlig i hela Europa och norr om 20:e bredgraden, under mitten av 1850-talet sköts 180 vargar bara i Kronobergs län.

Jag drömmer om att det en dag återigen finns ca 50 vargar i Kronobergs Län/Småland. Att vi återställt älgbeståndet, reducerat all mänsklig jakt och räknar in en levande natur i vår ekonomi. T.ex. Skogsbolagens giriga ekonomiska vinstkrav är ingen naturlag, bara en dåres giriga fantasier…en vettig ekonomi innebär en acceptans för naturens krav på ett välbalanserat ekosystem!

Mänsklig förföljelse/utrotning har gjort att Vargen idag bara finns i mindre bestånd i många länder, i Sverige ca 200 djur. På 1960-70 talet var den i princip utrotad, men räddades p.g.a. tre invandrade djur. Den viktigaste orsaken till utrotningen var att okunnigheten som vanligt skrek högst: ”Har vi djurhållare med får och nötkreatur inte något att säga till om alls? Jag anser att det är uteslutet att ha varg fritt i landet. Det går helt enkelt inte att förena varg och tamboskap. Det har aldrig gått och det var därför som man utrotade vargen. Vi djurhållare måste komma före rovdjuren.”
Antalet vi har i landet idag garanterar inte dess överlevnad, här finns stora problem med tjuvjakt och genetiska problem p.g.a. inavel. Det genetiska materialet är alltför litet.
Vargen är ett oerhört anpassningsbart djur och ytterst intelligent. Bytesdjuren är främst hjortdjur, Älg, Ren, Rådjur. Vargen tar främst unga, skadade, sjuka och gamla djur. (När bytet är tamdjur, t.ex. Får, sker ingen selektion, vargen tar vad som serveras! ).

Jakten kan sträcka sig över många kilometer, bytesdjuret blir oftast först bitet baktill och neddraget, varefter det dödande bettet riktas mot hals, strupe. Det finns en myt om att vargen inte jagar ensam, men den stämmer inte. Det finns mängder med exempel, här i Norden, på ensamma vargar som framgångsrikt jagar och lever på Älg.

Efter ca 63 dygns dräktighet föds 6-11 valpar. Det är alltid Alfatiken som föder valpar i en flock. De första två månaderna lämnar hon inte valparna och de matas av Alfahannen och övriga flockmedlemmar. Vargen blir könsmogen vid 2 års ålder, men parar sig sällan före 3 års åldern. En Varg blir sällan äldre än tio år i det fria, i fångenskap har de kunnat bli upp till 16 år gamla.

I rovdjursdebatten är vargen det djur som nämns oftast och som tydligen väcker mest känslor. Vad hittar vi för orsaker bakom rädslan och hatet? Studerar man frågan lite närmare och sakligt, så verkar okunnig tro, ren inbillning och fantasier vara den främsta grundorsaken, men även de moderna jägarnas giriga konkurrenstänkande.

Eftersom denna okunskap endast kan botas med information skall jag göra ett försök, iochförsig meningslöst då många inte VILL lära sig, utan lite puerilt bara hävdar sitt ”tyckande” och rätt till okunnighet!

Vargen har genom historien blivit en symbol för ondskan och detta grundar sig på fabler, religiösa sagor, vanföreställningar, okunnighet m.m. Redan ca 500 år f.Kr. skrev den grekiska sagodiktaren Aisopos om sluga och ondsinta vargar. I skrifter från 1200-talet från den katolska kyrkan beskrevs vargen som ”ett djävulens redskap, satt på jorden som Guds straff för människans synder”.

Även våra fornnordiska sagor blev påverkade av de första kristnas syn på vargen och i t.ex. Eddan hittar vi berättelsen om de tre jättevargar (ulvar) som var dödens tjänare, med makt att sluka både sol och måne. Namnen på dessa tre jätteulvar var Skoll, Hate och Månegarm. Den fornnordiska guden Loke hade en son som var varg, vid namn Fenris. Fenris stod som en symbol för ondskan och världens undergång, ”ragnarök”.

En orsak till dessa vanföreställningar tros vara vargens förmåga att välorganiserat samarbeta i vargflocken. Även vargarnas förmåga att känna igen varandra m.m., gjorde att man förr i tiden trodde att djävulen låg bakom dessa förmågor…att vargar är intelligenta, kan kommunicera och har välutvecklade sinnen visste man inte o.s.v.

Det är inte svårt för någon att förstå att fattiga människor förr hatade de vargar som tog deras boskap, det fanns ingen möjlighet för dem att få den ekonomiska kompensation vi idag kan ge för t.ex. några vargtagna får. Men oftast byggdes hatet upp av överdrivna skrönor, och oftast saknade de som berättade egna erfarenheter eller närkontakt med varg.

Är vargen farlig för människor? Svar, mindre farlig än tamhunden!

Man kan tydligt och på bevisad vetenskaplig grund, hävda att vargen INTE är farlig för människan.

Även om man i kyrkböcker från tidigt 1700-tal finner enstaka uppgifter om att människor attackerats och tagits av varg, så är uppgifterna inte trovärdiga då man även finner uppgifter om att enstaka individer tagits av Troll….ja, du läste rätt! 😉

Det är väldokumenterat att den s.k. Gysingevargen dödade tolv människor åren 1820-21. Gysingevargen fångades 1817 som valp och föddes upp av människor. När den släpptes eller rymde saknade den förmågan att jaga och tog det för den enklaste bytet. Tyvärr dog 12 människor p.g.a. detta i grunden mänskliga misstag.

I en större internationell utredning som gjordes 2001 undersöktes det hur vanligt det är att människor dödas av varg. Utredningen kom fram till fyra (4) säkrade fall de senaste femtio åren i Europa. Alla fyra fallen hände i Spanien i ett område där vargarna led av svält p.g.a. mycket dålig tillgång på bytesdjur.

Bevisligen har långt fler människor dödats av hundar i Sverige, än antalet individer dödade av varg i hela Europa de senaste femtio åren!

Barn har genom generationerna fått en felaktig bild av av vargen som ett lömskt, ondskefullt, slugt och farligt djur. Detta främst genom sagor som t.ex. ”Rödluvan och vargen”. Tyvärr lever sagorna kvar som vanföreställningar hos många vuxna individer. Det människor lärt sig som barn, har många tyvärr väldigt svårt att radera och lära om.

…avslutar med ett gammalt Cherokee-talesätt:

One evening a wise mother told her daughter about the battle that goes on inside people. She said “My child, the battle is between two “wolves” inside us all.

One is Evil. It is anger, envy, jealousy, sorrow, regret, greed, arrogance, self-pity, guilt, resentment, inferiority, lies, false pride, superiority, and ego.

The other is Good. It is joy, peace, love, hope, serenity, humility, kindness, benevolence, empathy, generosity, truth, compassion, and faith.”

The child thought about it for a minute and asked her mother:
“Which wolf wins?”

The wise mother simply replied, “The one you feed.”

Referenser/källor:

Larsson, H.O. 1988. Varg. Natur & Kultur.

Melin, S.A. 1992. Vargen förr och nu.

Burman A. Biodiverse, nr 1 2001, Årgång 6.

http://www.cbm.slu.se/publ/bioverse/01_1.pdf

Melin, S. A. 1992. Vargen förr och nu.

Oldhammer, B. 2004. I vargens spår. Rättviks Naturskyddsförening.

Rovdjurscentret de 5 stora, 24 nov & 3 dec 2007.

http://www.de5stora.com/omrovdjuren/varg/

Svenska Rovdjursföreningen 2007. (Faktablad varg & Om rovdjur).


Annonser
Det här inlägget postades i Vargdebatten.. Bokmärk permalänken.

5 kommentarer till …om vargar och människans förmåga att ”älska”.

  1. Ping: …”Det är varg i gropen!” | Varghjärta

  2. Ping: …alla dessa ”hjältar”! | Varghjärta

  3. Ping: …det är på hösten drömmar dör… | Varghjärta

  4. Ping: …kärleken är mest en kemisk cocktail i hjärnan! | Varghjärta

  5. Ping: Jägarförbunden, ett kriminellt särintresse? | Varghjärta

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s