…tack Patrik Sjöberg!

Boken du skrivit ”Det du inte såg” lär hjälpa många och jag förstår fullt ut att du pissade på pedofilens grav och hade kunnat döda honom. En annan sak du skriver ger tyngd åt kravet att barn behöver positiva fadersgestalter, inom skolan och överallt där de möter vuxna under sin uppväxt. Fler positiva faders och modersgestalter behövs…INTE FÄRRE! Vi har råd att utöka antalet vuxna runt barnens vardag, i skolan, i föreningslivet, som t.ex. inom idrotten…och det är den enda sunda vägen, att ge barn fler goda öron som kan lyssna.

Om man inte har haft någon riktig fadersgestalt är det svårt att bedöma vad som är normalt och vad som inte är det.”

Johan Esk ställer en given fråga i DN om det här med att peka ut en död, men ger också svaret:

Frågan

Är det rätt att hänga ut en död person och anklaga honom för sexuella övergrepp när han inte kan försvara sig?

Svaret finns i motfrågan:

Hur ska en pojke i behov av en trygg fadersgestalt kunna försvara sig mot en sjuk persons tafsande händer när personen är någon pojken ser upp till och behöver?

Patrik Sjöberg har tagit massor av stora segrar och varit bäst i världen. Han har skapat skandaler och rubriker i årtionden.

Men inget han gjort har varit större och viktigare och mer omskakande än den här boken.”

Personligen hoppas jag vuxen-Sverige sätter ner foten nu och hjälper till att stoppa alla pedofilers försök till acceptans, inte hysteriskt utan med förnuft och känsla …och att barnen verkligen börjar prioriteras, inte minst inom skolan.(Se mitt förra inlägg här under!).

Det går inte att ”bota” en pedofil, tanken är lika idiotisk som den att det går att bota homosexualitet eller de som är heterosexuella…och de som tror sig ha någonting att vinna på att lyssna på pedofiler t.ex. här på bloggen är dumma bortom all sans och vett…

Aftonbladets blogg fick en natt besök av en aktiv pedofil som sökte acceptans och förståelse för sin störning. Jag anmälde omedelbart bloggen och den försvann. (Tack Aftonbladet!) Personen kallade sig ”Childlover” och utgav sig för att vara en man, 53 år gammal.

Att han skrev som han gjorde, styrker att han är en aktiv pedofil:

14 mars 2011, kl 23:08

”Att du känner så här är väldigt synd. Mina flickor vet att det är på deras villkor – alltid – som saker och ting sker. Skulle aldrig göra något mot någons vilja! Det där förkastar jag totalt. ”

Citat av ord hittade här: (PS. Aftonbladet lägger ner sin bloggtjänst 30:e juni 2011).

http://blogg.aftonbladet.se/trollgumman/2011/03/vad-lamnar-pedofilerna-efter-sig

Att öppna en blogg t.ex. här för att söka acceptans för sin pedofila störning, att med ord försöka skapa en normalisering av denna störning…är också det en aktiv handling och en handling som skall stoppas!

Det finns bara ett sunt förhållningssätt och det är att ge aktiva pedofiler motstånd, att försöka stoppa alla aktiva handlingar. Det har dykt upp fler pedofiler här på bloggen som skyddas av ett antal andra bloggare som vill ge dem rätt att uttrycka sin ”längtan och behov”, skyddet göms i en torftig syn på yttrandefrihet och ibland får man känslan av att dessa ”skyddare” har en dold agenda bakom varför de vill ge pedofiler rätten att söka acceptans…har de själva en sexuell dragning till barn?

En bloggare under nicken ”Aquilia” skrev ett bra och sammanfattande inlägg på Aftonbladets blogg om vad som bör gälla den 5 juni 2007, under rubriken:

”Kan barn ge samtycke”

”I den senaste debatten kring pedofili har detta med barns samtycke tagits upp vid åtskilliga tillfällen av bloggare som ansett barn vara kapabla till att samtycka till en relation av sexuell natur med en vuxen motpart. För det första så är relationen barn-vuxen ojämn, både vad gäller mentalt och fysiskt. För det andra så är pedofiler först och främst intresserade av barn som inte har nått puberteten, dvs personer under 13 år, och dessa individer har inte tillräcklig erfarenhet eller en kunskapsnivå som motsvarar en vuxens. Detta sammantaget innebär att den vuxne har en grund att stå på, när den skall fatta olika typer av beslut, som både är bredare och djupare än vad ett barn har.

Att tänka tankar, att fantisera om sexuellt umgänge med barn, att känna en attraktion till barn är inte vad debatten handlar om, i mitt tycke. Oavsett tanke, fantasi eller attraktion så varken kan eller bör vi förbjuda. En lag skall vara praktiskt genomförbar och inte en papperstiger, att då förbjuda abstrakta mentala företeelser vore idioti. Debatten handlar om individerna som på olika sätt lever ut sin tanke, fantasi eller attraktion. Undersökningar gjorda på åtskilliga håll visar på att detta är betydligt vanligare än vad gemene man verkligen tror eller vill tro. Denna konkreta handling kan ta sig i uttryck på skilda sätt, antingen via barnpornografi, sitta i parken och onanera samtidigt som individen iakttar barn eller via sexuella handlingar med ett barn (detta är inte en uttömmande uppräkning av handlingar, det finns säkert fler).

Den första handlingen, att inneha, framställa och/eller distribuera barnpornografi är kriminaliserat, den andra lyder under förargelseväckande beteende och den tredje utgör sexuellt övergrepp och i vissa fall även våldtäkt av minderårig. Lagstiftningens syfte var inte att göra pedofilens liv svårt, syftet var inte att förtrycka en minoritet (som en bloggaren benämner gruppen) utan syftet med lagstiftningen VAR/ÄR att skydda barn och vuxna som befinner sig i en utsatt situation. Barn befinner sig ständigt i en utsatt situation vad gäller dessa handlingar.

Samtliga pedofilsajter jag har läst, utländska som den svenska, pratar om önskan att få bort åldersdiskrimineringen ur lagstiftningen. Textförfattarna menar att åldersgränsen är av ondo och diskriminerar barnet i dess önskan att utveckla och utforska sin sexualitet. Pedofilers uppfattning är den att varje barn har en inneboende sexualitet som förtrycks av det övriga samhället som inte tillåter den att blomma. De talar om att man skall närma sig barnet på dess villkor, att man skall vinna barnets förtroende osv. i syfte att få barnet själv att initiera eller åtminstone tro att det är dess egna vilja.

En aktiv pedofils främsta verktyg är manipulation, inte bara av barn utan även av vuxna. För att komma nära ett barn behöver pedofilen oftast ”vinna” förtroende från både barnet och dess vårdnadshavare. I vissa sammanhang är barnets vuxna inte ens medvetna om att deras barn har att göra med en pedofil (via internet, skola, dagis, fritiden m.m.). I situationen mellan den vuxne och barnet finns ett uppbyggt förtroende som tillkommit under en längre period. Ett barns beteende är allt som oftast en önskan om att vara till lags, att vara tillmötesgående, i synnerhet när den befinner sig i någon form av beroende ställning. En pedofil försätter barnet i en beroendeposition av något slag.

Ett barn kan aldrig samtycka till en sexuell relation med en vuxen, vad än förespråkare för pedofili argumenterar, av den simpla anledningen att de saknar den mentala förståelsen för vad denna typ av handling innebär och har för konsekvenser. Återigen, pedofilers attraktion avser först och främst ålderskategorin under 13 år, dessa små personligheter är inte i ett mentalt tillstånd att befatta sig med sexuella handlingar. Att utforska sin egen kropp eller jämnårigas är inte en sexuell handling utan ett sätt att upptäcka det okända.  Den främsta anledningen dock, att barn inte kan samtycka, ligger ändå i att ”relationen” vuxen-barn är ojämn. Det är alltid den vuxnes ansvar att sätta gränser, den vuxnes ansvar att inte utnyttja övertaget. Att lämna över ”samtycket” till den svagare parten (barnet) är inte mycket mer än att man agerar i eget vinningssyfte och fråntar sig själv ansvaret i hopp om att förpassa sig själv till den svagares position;  -”han/hon ville, vem är jag att sätta gränser och diskriminera…”

…och du, våga se filmen: ”Skuggornas Barn – en ny gryning”

”Har du undrat vad som döljer sig bakom ord som ofredande, sexuellt utnyttjande av minderårig, våldtäkt, grov våldtäkt? Nu behöver du inte undra längre. I Valentin Barts kontroversiella film ”Skuggornas Barn – en ny gryning” får du en unik möjlighet att höra en 9-årig flicka och två ungdomar i 20-årsåldern berätta om vad det innebär att i unga år användas som sexobjekt.

Det är barn som talar. Och de talar högt om vad de har varit med om – enkelt och begripligt. Inga tolkningar av journalister, domare eller psykologexperter. Inga omskrivningar eller luddiga formuleringar. I den här filmen får du möta en verklighet, som trots sin orimlighet är på riktigt.
– Så här mycket har jag inte ens sagt under förhör med polisen, säger en av de medverkande efter intervjun.

Oavsett hur svårt och hemskt det än kan verka så finns det hopp. Den effektivaste metoden är att prata om det, för det är ju tystnaden som är förövarens bästa skydd och det som möjliggör fortsatta övergrepp. Så titta på filmen, skriv om den på nyhetssidor, på bloggar och i forum, och hjälp oss att skapa öppenhet och ljus kring detta ämne. Då kan förövare inte längre förvanska verkligheten så att den passar dem.”

Filmen visas på Kanal 24.

…läser med intresse debatten som uppstått efter Patrik Sjöbergs avslöjande kring de pedofila (hebefila) övergrepp han som barn utsattes för och de misstänkliggörande en del kastar ur sig mot hans bok .

När jag läser kommentarer typ denna: ”PS har alltid varit en skitstövel men nu har han fått en hjältegloria av folket. Annat har jag inte att säga mer än att det passade fint inför utgivningen av boken.” …reagerar jag oerhört negativt och ser ett tydligt misstänkliggörande grundat på ett omoget tyckande, färgat av personlig aversion uppbyggd via en tidigare konsumerad mediabild av Patrik, ingenting annat. Denna typ av kritik är bara insufficient ord-onani av personer som inte tänker efter innan…och som vill bli sedda som tuffa, lite förmer och ”kunniga”.

Vad är fel med att skriva en bok och däri berätta sitt livs historia…om denna historia kan hjälpa andra barn/tonåringar att inte drabbas av samma typer av övergrepp? Är tystnaden en bättre väg?

Jag förstår känslan som direkt uppkommer hos en del, varför berättade du inte tidigare? Men samtidigt är det omöjligt att kräva av ett barn i beroendeställning att de skall ”tala” om ingen finns som kan lyssna och övertrumfa den kärlek/lojalitet barnet känner för förövaren. Förövaren är oftast någon närstående, någon älskad…i Patriks fall en älskad tränare och styvfar, i andra fall en närstående vän, släkting eller en förälder.

Varför berättar inte barnet?…låt oss anta att den som begår övergreppet är en ”förälder”, biologisk förälder eller en tillkommen ”styvfader”, en i övrigt trygg ”fadersgestalt”. Finns det någon som lyssnar? Blir barnet trott? Blir barnet osett, övergivet och ensamt om det talar? Ställer barn dessa frågor tror ni?

Kan det vara så ibland att barnet t.o.m. ”bjuder till”, eftersom det kommer att ske i vilket fall ändå och att de är kluvna mellan känslan av hat och kärlek till förövaren? Kan det vara så att barnet är i underläge, beroende på alla plan…och kan det vara så att barnets behov av att bli sett samtidigt är övervägande och gör att övergreppen accepteras om än med skam och förtvivlan…därför att alternativet, att inte bli sedd och förlora stöd, uppmuntran, ”kärlek” ses av barnet som värre?

…och priset av att tala kan slita sönder den ”familj” barnet är helt beroende av, vilket barnet ofta vet!

Är det inte så att även vuxna, t.ex. kvinnor i halvdöda äktenskap accepterar en ”kärleksstund” därför att alternativet är värre? Man orkar inte med tjat, bråk och ta steget att avbryta relationen…trots att man är jämställd, vilket barnet i beroende aldrig är!

…och är det inte så att behovet av att bli sedd även får vuxna att gå emot sin känsla, att göra ”fel”?

…och vad händer när ”barnet” väl talar?

Är det sällsynt att ”offret” kritiseras, får skit slängt på sig om ”offerkofta”, krav på att ”läka sig själv”, om att det bara , som i Patriks fall, handlar om att sälja mer böcker, göra rubriker, bli sedd…o.s.v.?

Vad händer om barnet talar inför syskon om ”föräldern”, kan resultatet bli att familjen slits sönder av krav på ”tystnad” för att skydda den ”yttre bilden”?

Hur känner sig ett barn tror ni som höll tyst när h*n tjugo år senare fick höra att ett yngre syskon också utsattes…vilken skuld och skam är inte det att bära? Det finns tillfällen i livet när den oskyldige blir ”skyldig” i egna ögon och jag är övertygad om att Patrik m.fl. burit den känslan…helt övertygad.

Lägg ner kritiken mot Patrik och andra offer för pedofiler/hebefiler nu för fan…bli vuxna och lägg hela skulden där den hör hemma, hos/på förövarna!

Patrik Sjöberg skall ha respekt, beundran, för modet att berätta, ingenting annat!


Annonser
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s