…tankar om Leonernas födelse.

Satt för några dagar sedan och sparade ner min dotters blogg på Aftonbladet. Hon slutade blogga där för ett par år sedan och hade glömt att spara sina ord. Satt denna eftermiddag och läste igenom hennes små sagor och berättelser…ser med ökad tydlighet hur hon ärvt inte bara min fantasi, utan också många av mina intressen. Det är nog sant att döttrar är mer lika sina fäder?

Hon, liksom jag och ett antal tusen andra har ett behov att uttrycka oss, i bilder, i ord och vi sitter alla som gisslan i en falsk demokrati där den positiva utvecklingen haltar fram…ett steg framåt, två bakåt…detta eftersom världen styrs av några få tusen mäktiga som delvis tillåter ordets frihet, men aldrig tillåter visdom att få makt.

Men jag är glad att jag lever i ett land där jag kan uttrycka mig fritt under ansvar och där jag har råd att utveckla den meditativa och utvecklande hobby mitt bildskapande är. Mitt långa arbete som bildlärare har påverkat mitt skapande och förklarar varför jag blandar friskt mellan olika ”ismer” och tekniker…och en av livets viktigaste insikter är att fantasi är viktigare än kunskap, då fantasin är verktyget som ger möjligheten att använda kunskapen på ett nytt sätt.

…och fantasi speglar världen lika bra som kunskap!

Hittade bland min dotters texter en liten fantasifull saga som hon berättar fritt efter en av mina ”fantasy”-målningar:

 

Ur legenden om Leonernas födelse.

 

”Gorm, den svarta fenixen, såg sorgset ut över det land som för inte så länge sedan var täkt av bördig skog och milslånga, grönskande slätter. Nu var mycket av skogen nedhuggen, det höga gräset hade avlägsnats av människornas stinkande maskiner och ersatts av planterade grödor.

Människans boningar tog allt större plats och de höga svarta tornen, där människan samlade in energin från blixtarna till sina maskiner, växte upp som ondskefulla svampar ur den nu döda marken.

Gorm hörde människornas höga glädjerop och tittade ner mot en av dess många byar. Några jägare hade fällt ett byte och nu jublade byfolket över deras jaktlycka. När Gorm såg deras byte fylldes han av djupaste sorg och förtvivlan. Det var en enhörning, en av de mest kloka och oskuldsfulla varelserna i Shamboria. Alla levande ting visste vilket oerhört brott det var att döda en enhörning.. Alla utom människorna. De dödade enhörningarna för att de tyckte deras vita fäll var så vacker.. Visst är den vacker, tänkte Gorm sorgset. Det fanns inget vackrare än enhörningens fäll, som gnistrade som renaste snö när den galopperade fritt i solljuset…

Gorm flög bort från människobyn, bort från den döda enhörningen… Enhörningar var nu för tiden en ovanlig syn i Shamboria, de jagades hårt av människan och de få som överlevt hade flytt upp i bergen. Det var i alla fall vad han hoppades, han vägrade tro att människan lyckats döda dem alla.. Han flög länge, ständigt sökandes efter en silvervit man, det melodiska klappret av galopperande hovar. Medan han flög sjönk han mod för varje vingslag..

Men så, i en liten glänta, mitt inne i en av de få skogar som återstod, såg han henne. Det var ett ungt enhörningssto, hon låg ner och hennes sidor hävde sig sakta. Det var ingen trygg sömn, snarare påtvingad av utmattning. Människorna hade förföljt henne i dagar och Gorm kände att de inte var långt borta. Gorm såg de tre pilar som smög sig fram mellan träden och han lyckades bränna dem till aska innan de nått sitt mål, men han såg inte den fjärde och pilen nådde tyst sitt mål..

 

När Gorm såg enhörningens ögon, ögon som inte längre såg, gav han upp ett högt skri av ångest, ett skri som ekade lång över Shamboria. Hans sorg gällde inte endast enhörningens död, utan även människans okunniga blodtörst… Han flög ner över det döda stoet en sista gång och flög sedan iväg, hans hjärta krossat av denna ondska som fyllt Shamborias land..

Människan som fällt den dödande pilen, hade hört fenixens ångestskri. Han stod nu över den livlösa kroppen. Han stod utan stolthet, utan glädje över sin jaktframgång. Vad har vi gjort, tänkte han förtvivlat och föll ner på knä. Med darrande hand smekte han den vita gnistrande fällen och för första gången i Shamborias historia fälldes en människotår över en annan varelses död…

När Gorm en tid senare återigen flög över det land som människorna erövrat, såg han att en förändring hade skett.. De svarta tornen dolde inte längre den blå himlen, människorna hade slutat skövla skogen och odla grödor, istället hade börjat plantera ny skog och Shamborias gröna gräs hade återigen börjat växa över de stora slätterna.. Även enhörningarna hade återvänt, de hade inte längre något att frukta från människorna…

Gorm hade tillsammans med enhörningarna bestämt att människorna skulle få en gåva, en gåva så att de aldrig skulle glömma det som varit.. Den gåvan innebar, att när en människa dog, skulle hennes visdom och godhet inte gå förlorad, den skulle formas till en varelse, en varelse som inte kan känna hat och ondska, en varelse som ska föra vidare människans visdom och se till så att historien aldrig upprepade sig..

Denna varelse var Phantera Leona, och från den dagen skulle leonerna för alltid finnas vid människans sida och med sin godhet och visdom lära dem om livet, naturen, alla levande varelser och människans egen historia.. Hur det var nära att sluta så illa, men att människan tillslut fick upp ögonen för sina egna illdåd och vände död till liv…”

 

Hon skriver en liten saga om hoppet som aldrig tycks överge människan, den ligger kvar i Pandoras ask. Men studerar man välden så ser man tydligt hur det ”mörker” som min dotters inledning i sagan handlar om…lever och frodas. Imperialismen är t.ex. inte död, även om den kanske främst framträder via företag/ hedgefonder och ”investerare” idag.

Läser i E24 om hur Afrikas jordbruksmark blivit en god investering:

”Enbart under 2009 köptes 60 miljoner hektar afrikansk jordbruksmark, en yta som motsvarar Frankrike, av utländska investerare. Odling av snittblommor, snabbväxande biobränsle, och andra exportvaror ger en hög avkastning på landområdena, som fonderna ofta kommer över till en billig penning.”

”En markaffär som granskats närmare av en forskargrupp på Oakland Institute är en i södra Sudan, där hela 9 procent av marken köpts av utländska investerare under senare år. Där köpte det amerikanska företaget Nile Trading and Development rättigheterna till 600 000 hektar mark för runt 156 500 kronor i en affär som dessutom gav dom fria rättigheter att utnyttja områdets naturresurser i form av både olja och virke under de kommande 50 åren.”

De vinster dessa investeringar skapar kommer inte lokalbefolkningen till del och ser man till den ekologiska utvecklingen så lär katastrofen på Madagaskar upprepas över hela kontinenten:

”– Drygt 90 procent av skogen har försvunnit sedan människorna kom till Madagaskar. Ändå upptäcker vi över 600 arter, en i veckan, på bara tio år. Då undrar man hur många som har försvunnit utan att vi någonsin fick kännedom om deras existens, säger Allan Carlson.

Han betonar att läget har försämrats påtagligt sedan 2009, då landets valde president Marc Ravalomanana störtades i en militärkupp. Ravalomanana stöttade aktivt arbetet med att rädda landets natur men den nye presidenten, Andry Rajoelina, en före detta disc-jockey, har inte alla samma inriktning.

– Rajoelina tillåter skövling av naturresurser som ett sätt att finansiera statsapparaten. Tjuvjakten ökar, liksom intrång i reservat och nationalparker. Framtiden är mycket osäker. Bara tio procent av de ursprungliga skogarna återstår och nu är man inne och gnager i dessa.”

Jag skrev tidigare här på bloggen om de frågor som ställts kring vår utrikesminister Carl Bildts engagemang i företaget Lundin Oil och huruvida detta företag i imperialistisk anda indirekt deltog i folkmordet i Sudan? En fråga vi aldrig lär få svar på…men låt mig komma med ett påstående, den oetiska egoismen är lika varmt omfamnad av mänskligheten som hoppet om ett lyckligt slut!

…men tyvärr blir nog slutet på den dominerande västerländska s.k. civilisationen allt annat än lycklig och jag tror den faller ihop i en ytterst våldsam kramp…och det tror min dotter också!

 

…men hoppet är nog fortfarande vår främsta lilla ledstjärna!

PS: En ”Phantera Leona”, en Leon, är ett stort kattdjur med vingar som skyddar, korrigerar och bevakar sin ryttare (vän) och de väljer bara en människa som får rida dem. DS.

 

 

Annonser
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till …tankar om Leonernas födelse.

  1. HEMIMAMMA skriver:

    Ja, vad säger man om detta?? så vackert vemodigt och jag vet ju att du är lika stolt över din dotter som jag är över mina…. ”The Human virus” ‘är en avbild av sin far, det kan jag testamentera efter att ha lusläst hennes blogg lika mycket som din på AB…
    Och sanningens guldkorn skimrar lika självklart där som här…
    Hemikram ♥

  2. arrami54 skriver:

    …avbild? Ja, delvis vad det gäller ”själen” men hon är mycket vackrare än jag! 😉 Tack för dina ord, hon blir nog väldigt glad över dem!

    Kram.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s