Lodjuret…med ögonen riktade mot en säker framtid?

 

   Jag såg den som tur var i tid och han stanna bilen. Den stod en stund mitt på grusvägen och tittade nyfiket mot mig, tjugofem kilon vältrimmade muskler kastade sedan in det vackra djuret i granskogens skuggor. Ett lodjur, jag darrade lite av glad upphetsning när färden gick vidare, det var en mäktig skönhetsupplevelse jag aldrig vågat hoppas på att få uppleva.

 

Foto: David Castor.

Tittarna i TV-programmet ”Mitt i Naturen” röstade fram lodjuret till det svenska folkets mest populära djur, det är kanske också det vackraste? Det finns idag ca: 1500 till 2000 lodjur i Sverige, chansen att få se detta skygga djur är mycket liten. Gör man en enkel beräkning på antalet lon och den delen av Sveriges yta som passar djuret, har varje lodjur ett ”hemområde” på ca 2-10 kvadratmil (Beroende på tillgången av bytesdjur). En population på runt 3000 lodjur vore önskvärd, för att helt säkra dess framtid.

Lodjursfakta.

Det europeiska lodjuret (Lynx lynx  (nominatformen)) är det största av de nio arterna (artantalet är omdiskuterat och ibland räknar man bara fem arter). De övriga är bl.a: Panterlon (Lynx pardina) vilken endast förekommer i Spanien och Portugal. Kanadensiska lon (Lynx canadensis), Kanada och Alaska. Rödlon (Lynx rufus) vilken förekommer ifrån södra Kanada till Mexico.

Det europeiska lodjuret är ungefär dubbelt så stort som de övriga underarterna, vilka är jämnstora. Vikten hos en fullvuxen lodjurshanne ligger på 18-25 kg, honorna väger 15-20 kg. Boghöjden är 60-80 cm. Ett lodjur blir i vilt tillstånd ca 15 år, i djurparker kan de bli upp till 22 år gamla.

Lodjurets tydligaste kännetecken är den korta stubbade svansen, ca 15 cm, och de långa svarta tofsarna på öronen. Lon har också utpräglade ”polisonger”, vilka ger ett brett ansikte. Typiska är också de oproportionerligt stora tassarna, vilka har pälsklädda trampdynor och de höga benen. Sommarfärgen är varmt röd- eller gulbrun med ljusare buk. Vinterfärgen är gråbrun och ibland nästan helt vit bortsett från fläckarna. Alla lodjur har mörka fläckar i pälsen, fläckarna varierar mycket och vissa djur kan vara nästan helt enfärgade med fläckar endast på benen, andra har fläckarna över hela kroppen. Svansspetsen är alltid svart och på öronens baksidor finns en ljus fläck.

Lodjuret är ett utpräglat ensamdjur och vuxna djur går inte tillsammans, utom under brunsten i februari. Efter parningen går lodjurshonan dräktig i ca 70 dygn. Ungarna föds i maj-juni, 1-3 ungar per kull (i sällsynta fall 4 ungar) som väger omkring 3 hg. De växer snabbt, efter ca två veckor öppnas ögonen och efter omkring två månader vågar de lämna boets närområde och följa med modern. I november är de oftast helt avvanda och väger ca 7-8 kg. De följer honan under hösten och vintern och skiljs från henne i mars-april. Utvandringssträckan till det nya hemområdet (reviret) kan variera från någon halvmil till 20-30 mil. Lodjurets aktivitetsområde (hemområde) varierar från 2-10 kvadratmil. Lodjuret trivs bäst i starkt kuperad skogsterräng, men har under senare år också börjat uppträda i flackare landskap (Södra Norrland, norra Svealand). Den klättrar gärna och skickligt i träd, strövar långa sträckor och jagar främst i skymning och gryning.

Jägaren.

Lodjuret är ett typiskt rovdjur som i huvudsak lever på däggdjur som ren, rådjur (Ett lodjur dödar ungefär 50 rådjur varje år, alltså ungefär ett i veckan) och hare. Men den tar även skogsfågel och sporadiskt räv och andra smårovdjur, bäver och gnagare. Det är även konstaterat att lodjuret tar mindre älgkalvar. Rådjurets explosiva ökningstakt under början av 1990-talet har underlättat Lodjurets återhämtning sedan fridlysningen 1991. Lodjurets lokalt hårda beskattning av rådjursstammen har lett till kraftig konflikt med människans jaktintressen. Studier från Schweiz (där lodjuret utplanterats i områden med rådjur) visar att rådjuren till en början beskattas kraftigt, men att trycket sjunker efterhand och når en balanserad långsiktig nivå. Man får inte heller glömma att rådjurens flyktbenägenhet snabbt ökar, från en initialt svag flyktreaktion. Det är också så att rävstammen återhämtat sig efter att i vissa områden i princip varit utplånad av rävskabben och att vinterklimatet de senaste åren varit normalt, dessa faktorer har påverkat rådjursstammen mer än lodjurets expansion.

Lodjurets jaktteknik är den för många kattdjur typiska, det lokaliserar bytet (främst med hjälp av hörseln) och smyger nära, varefter ett explosivt anfall följer. Misslyckas attacken, förföljer lodjuret sällan bytet.

”Lodjuret är en typisk smygjägare och tar sig mycket nära bytet innan det attackerar. Jaktsprången kan vara upp till 7 meter och jakten är snabbt överstånden oavsett av lodjuret lyckas eller inte.

Mindre djur, som t.ex. lamm, kan avlivas med nackbett. Vanligen dödar lodjuret dock bytesdjuret med ett fåtal bett i strupen, ofta exakt över struphuvudet (tandavstånd 2,5 – 3,5 cm). Ibland syns inga tydliga yttre skador, utan först när halsen är flådd syns på hudens insida hål efter hörntänder samt varierande grad av blödningar. Klösmärken efter lodjurets klor kan ibland finnas på bytets undersida eller sidor.

Lon börjar ofta äta av de köttiga delarna av lår och bog, sedan den släpat bytet till en mer skyddad plats, exempelvis i en bäckravin eller under en tät gran.

Det förekommer att lodjur lagrar och täcker över byten, men ofta bara delvis. Man kan också hitta klösmärken i träd och stubbar invid bytet.”(Källa: viltskadecenter).

Är lodjur farliga?

För människan är lodjuret inte farlig, det finns ett fåtal exempel på att människor blivit lätt rivna av lodjur, men inga allvarliga skador finns redovisade. Ett lodjur attackerar aldrig en människa, lon drar sig mycket snabbt tillbaka om en människa närmar sig. Chansen att som skogsvandrare överhuvudtaget få syn på ett lodjur är oerhört liten! (Likheten i beteende med vargen är slående och jag undrar varför lodjuret inte är lika hatat som vargen?).

För en jakthund kan lodjuret vara farligt. Det händer att den angriper om hunden överraskar en hona med ungar eller vid dess byte. Det är däremot mycket sällsynt att lon dödar hunden, lodjuret följer inte upp ett försvarsangrepp, utan avslutar det om hunden drar sig tillbaka. Sen finns det alltid okunnighet som förstärks av än mer okunniga journalister…men detta är ju en känd sanning, och inget att offra så mycket tid på!


(Teckning av: ”Varghjärta”).

Historik: Lodjuret har funnits i Skandinavien i ca 9000 år. Det kom ungefär samtidigt med bl a rödräv, älg, rådjur och kronhjort. Lons utbredning sträckte sig länge över större delen av Sverige, med undantag för fjällkedjan. Jakttrycket var emellertid hårt, eftersom lodjursskinn var mycket värdefulla på den internationella marknaden. I början av 1800-talet fanns arten kvar endast i mellersta och södra Sverige.

Under 1800-talet ökade den mänskliga befolkningen på landsbygden markant, samtidigt som skjutvapen blev tillgängliga för allmänheten. Detta bidrog till att de vilda klövdjuren nästan utrotades helt och de stora rovdjuren fick söka sig till bebyggda områden där tamboskap kunde ersätta de forna bytesdjuren. Konflikter mellan människor och rovdjur blev därmed allt vanligare.

1975 kom en ny form av rävskabb till Sverige norrifrån. Den spred sig snabbt nedåt landet och 1981 rapporterades det första fallet av skabb hos lodjur. Under 1980-talet minskade lodjursstammen igen, förmodligen på grund av för hård avskjutning kombinerad med ökad dödlighet genom skabben. 1986 fredades lodjuret utanför renskötselområdet och 1991 i hela landet.” (Källa: Viltskadecenter.)

Under 1800-talets första hälft var lodjuret allmänt förekommande över hela landet med undantag för de allra nordligaste delarna. Spridningen norrut har skett på senare tid. Lodjurstammen uppskattas grovt till flera tusen djur under början på 1800-talet. För att få lite perspektiv på dagens population kan nämnas att under tolvårsperioden mellan 1827-1839 betalades det ut statliga skottpengar för 3 224 djur.

Utrotningsvågen ledde till att det vid 1900-talets början endast återstod en spillra av lodjursstammen, ett fåtal lodjur fanns då kvar i Jämtland och Västerbotten. De statliga skottpengarna avskaffades 1912 och lodjuret fridlystes 1928. Fridlysningen hade avsedd verkan, stammen återhämtade sig och lon spred sig in i Norrbotten där den tidigare inte förekommit. Under 1950-talet spred sig lodjuret söderut, eftersom det nu mötte en nordligt expanderande rådjursstam, ökade lodjursstammen ytterligare under 1960-70 talen. Under 1980-talet skedde en ny tillbakagång, förmodligen på grund av rävskabben och en alltför stor jakt. Lon fridlystes söder om renjaktsområdet 1986 och 1991 fridlystes den i hela landet, men idag jagas den återigen.

…och liksom vargjakten byggd på tveksamt beslutsunderlag! (Se länken!)

Vid den första lodjursinventeringen 1993 beräknades det finnas ca 700 lodjur i Sverige och idag räknar man till mellan 1500-2000 lodjur (Inventeringen 2005). Stammen växer och sprider sig glädjande nog..

Som med alla våra rovdjur finns det en konflikt mellan lodjuret och människan. Konfliktorsaken ligger framförallt i att lon river tamdjur (får) och ren. Det finns även jägare som helt skyller minskningen i rådjursstammen på lodjuret, vilket är felaktigt. Okunnighet och rädsla är också faktorer som spelar in.

Vill man studera ett verkligt farligt rovdjur och det enda som hotar sin egen framtida överlevnad, kan man sätta sig vid ett stadstorg och studera våra artfränder, eller varför inte se sig i spegeln.

Ur nationalekonomisk synvinkel är kostnaderna för en livskraftig lodjurstam helt försumbar och det finns inget sakligt skäl till varför lon inte skulle kunna vandra fri, skyddad och ohotad in i framtiden.

Foto: Bernard Landgraf.

 

 

Annonser
Det här inlägget postades i Natur och miljö.. Bokmärk permalänken.

3 kommentarer till Lodjuret…med ögonen riktade mot en säker framtid?

  1. Ping: ”Vargen kommer!”, ropar okunnigheten högt. | runor

  2. Greta skriver:

    När jag var ung var jag på vinterläger uppe i Kilsbergen. En tidig morgon fick jag för mig att ta en skidtur. Det hade snöat under natten så skidspåren var inte synliga, men morgonsolen sken och jag tog på mig skidorna och gav mig av. Efter ca 45 min i obanad terräng så såg jag något mystiskt. Något djur hoppade upp och ner i snön. Det var ett lodjur som kommit ut i det djupa nysnötäcket och nu hade lite beskymmer att ta sig därifrån. Det såg så roligt ut, det hoppade upp och när det landade så försvann det i snön, för att sedan hoppa upp igen. Jag stod och tittade på lodjuret i 15 minuter allt medan han försökte ta sig fram. Han lyckades så småningom. Då skulle man haft en kamera. Liksom den gången jag var ute och red i skogen och fick se en mårdhund.

  3. arrami54 skriver:

    …en Mårdhund har jag aldrig sett, men nog är synen av ett lodjur i ett svenskt vinterlandskap underbart!
    Kunskapen och längtan efter din (vår) upplevelse sprider sig över Europa…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s