Vargen. Ett försvarstal för den anklagade.

 

” Varje form av liv är unikt och skall respekteras, oavsett vilket värde den har för människan, som för att kunna visa andra organismer sådan respekt måste vägledas av moraliska regler för sitt handlande.” Ur FN:s Världsmiljödeklaration.

Debatten kring vargens vara eller inte vara har pågått i Sverige allt sedan vargen återkom i början av 1980-talet och en ny vargstam började formas. Motsättningarna mellan dem som vill ha en genetiskt frisk och livskraftig vargstam i Sverige och dem som inte vill ha vargen här, är hård. Debatten är infekterad.

Mina ord skall ses som ett ställningstagande för varg i Sverige. Jag försöker att sakligt försvara det rovdjuret, liksom övriga. Vargen är hundens anfader och hunden är bara en tämjd varg. Vargen är inget hot mot människor och om vi bibehåller en god stam bytesdjur är risken för attacker mot människor minimal.

Konflikten ligger sakligt helt i att en del människor (jägare) inte vill ha konkurrens och inte vill se att vargen beskattar älgstammen, Den andra konflikten ligger i den typiska svenska traditionen med löshundsjakt.

Den genomförda licensjakten vintern 2015 och den planerade i år,  är ett reellt hot mot en genetiskt svag och sårbar vargstam och strider med svensk lagstiftning och EU:s regelverk. Vargen är en ekologiskt viktig art som saknats i Sverige, dess återkomst är en av de mest glädjande och stora ekologiska händelserna under det senaste seklet. Speciellt med tanke på alla dystra besked om vikande biologisk mångfald och allt längre listor på hotade arter.

Både EU-kommissionen och svenska domstolar har kritiserat licensjakten skarpt, senast kammarrätten i en dom.

Vargarna påverkar bland annat sammansättningen av bytesdjurens stammar genom att i högre grad fälla djur i sämre kondition. Vargarna påverkar betesmönster hos bytesdjuren i positiv riktning, djuren rör sig mer och jägaren lämnar rester efter slagna byten i skogen, vilket i sin tur är viktigt för andra djur. Detta kallas för kaskadeffekter. Vargens jakt stärker den biologiska mångfalden, långt bättre än den mänskliga och pågår ständigt.

Självklart medför också vargarnas återkomst bekymmer, det rör ju sig trots allt om ett stort och potent rovdjur.

Ett vargangrepp kan vara mycket tungt för den som drabbas. Skadorna blir stora eftersom fåren är i en stängslad fälla och de flyr i grupp. Vargens jaktinstinkt triggas till maximum. Att komma ut i hagen på morgonen för att utfodra tackorna och hitta hälften av dem rivna av varg lämnar ingen oberörd. Den som inte förstår att varje sådan händelse också innebär en djup känsla av sorg, vrede och maktlöshet för dem som drabbas, bör hålla sig helt borta från rovdjursdebatten. Vi bryr oss om och känner för våra tamdjur. När ett tamdjur, hund eller får, blir tagna av varg känner alla samma vrede och förtvivlan. När till exempel en besiktningsman kommer till platsen så får han/hon vara ansiktet utåt för hela rovdjursförvaltningen och politiken. Det är liksom inte tillfälle att säga:

” – Men du förstår väl att du inte kan släppa din hund lös i ett vargrevir?”

Men vi kan också skydda våra tamdjur. Det finns både rovdjursavvisande stängsel och herdedjur som goda alternativ. Det krävs att man stängslar rätt, inte för nära stenar eller stengärdesgårdar som kan användas för att rovdjuret kan hoppa in. Att man stängslar även mot vattendrag, eftersom vargen simmar bra.

Skadorna på tamdjur är när de inträffar allvarliga, men något som bör framkomma i debatten är att de är mycket begränsade. År 2013 dödades 341 får av varg. Detta motsvarar mindre än en promille av det svenska lantbrukets cirka 600 000 får. Trots en tillväxt i vargstammen tycks statistiken stabiliserats på en låg nivå. Det tyder i sin tur på att insatserna med rovdjursstängsel fungerar, men det behövs mer riktad ekonomiskt stöd till stängsel för att skydda tamdjur.

Samma bild framträder när det gäller hundangreppen; förra året dödades 15 hundar av varg, 14 skadades. Det är ytterst beklagligt, men bör ändå jämföras med försäkringsbolaget Agrias uppgift om att 521 hundar skadades eller dödades i trafiken. Samma år skadades eller dödades 24 hundar av vådaskott och 152 skadades eller dödades av vildsvin. Agria försäkrar cirka 40 procent av hundarna i landet och ger därför en bra bild. Om vargen sett hund som byte hade antalet angrepp varit långt långt fler. Vargen ser en hund som en varg och ogillar intrång i sitt revir.

Skyddsjakt är i grunden bra, även om genetiskt värdefulla vargar måste sparas. Det oftast är motiverat att skjuta bort problemvargar, eftersom det i allmänhet är några få djur som står för de flesta angreppen på tamdjur.

Licensjakt, däremot, sker utan att göra skillnad på vilka vargar som orsakat skador.

Våra folkvalda politiker har de senaste åren klart visat att de är villiga att bryta mot lagar de själva varit med om att stifta eller följa inom EU. När andra länder kräver sin rätt att tillvarata ”traditionella” jaktformer, samma krav som vår regering och två stora jägarförbund ställt/ställer, kräver vår regering krafttag mot dessa länder. Det gäller bland annat Frankrikes och Spaniens krav på att behålla sin traditionella jakt på fåglar med fällor, nät och limstickor.

Här i Sverige gäller det den fria jakten på varg, licensjakt, som den så fint kallas. Politikernas förevändning är att ”skapa acceptans” för vargen. Men acceptans kan aldrig nås genom att en grupp rovdjursfientliga jägare tillåts ge sig ut i skogarna med sina personliga agendor, att försämra för vargpopulationen och slippa konkurrens.

Varg- och rovdjurshatande jägare vill få vargar att bete sig på ett onaturligt sätt för att kunna odla myter kring problemvargar. De vet att om föräldrar i en vargfamilj dödas så kommer inte ungarna få möjlighet att lära sig ett naturligt beteende, som att hålla sig borta från samhällen och att jaga naturliga byten. Detta lär sig ungarna av sina föräldrar.

Dessa jägare vet också att om man dödar en av föräldrarna så ökar risken för attacker på tamboskap väsentligt eftersom en ensam varg har mycket svårare att fälla vilt. En omfattande licensjakt innebär ett betydligt större hot än skyddsjakt mot den sårbara vargstammen. Denna medvetet selektiva jakt ökar riskerna för attacker på tamboskap och förekomsten av unga vargar i närheten av samhällen, och leder därmed till massmedial rapportering av dessa fall, vilket skapar en än mer negativ syn på vargen.

Om vargar behöver skjutas av så måste det ske med specialutbildade jägare, gärna offentligt anställda och helt utan egen agenda, som har grundliga kunskaper om vargars beteende och roll i naturen.

Licensjakt på varg resulterar inte i ökad acceptans utan skapar raka motsatsen.

Vargstammen behöver växa till sig för att klara eventuella sjukdomar och andra slumpmässiga händelser. I en liten vargstam kan inaveln sprida sig snabbare och det krävs nytt friskt invandrat eller inplanterat blod till vår lilla stam.

Den genetiska problematiken kring Sveriges vargstam består och vi behöver förstärka den genetiska variationen med ett antal vargar hämtade utifrån. Kontinuerligt/ återkommande och minst 25 till 35 djur för att få en positiv effekt, men ser vi till kostnaden är det långt billigare med ett mindre antal tillsammans med en stor population. Alternativet är att få till stånd en kraftig invandring österifrån som kan förstärka vår stam. Inget av detta sker idag och i princip förstärks inavelsproblematiken.

Utarmningen av stammen får inte fortgå och nya vargar måste in i landet. Exakt hur många vargar vi behöver är kopplat till detta problem. Att skjuta av stammen utan att tillföra mängder med friskt genmaterial är ingen lösning, tvärtom. Jägaren vet nämligen inte vilka vargar som är reproduktiva föräldradjur (alfadjur) och risken är stor att fel djur, de friskaste skjuts. Vid de genetiska flaskhalsar som uppstår när en art minskar kraftigt i antal, leder till effekter vi inte önskar. Spridning av skadliga, defekta arvsanlag, en svår förlust av genetisk variation och inavelsproblematik.

Arter med inavelsproblem är till exempel Arabisk oryx (Oryx leucoryx) som var nere i endast sju individer. Floridapantern, en underart till Puman (Puma concolor) och var 1970 nere i endast tjugo kända vilda exemplar. Asiatiskt lejon (Panthera leo persica) är en underart till lejonet. Det finns ungefär 200 till 300 asiatiska lejon kvar. De lever framför allt i delstaten Gujarat i Indien.

Den svenska vargstammen lider av inavel och härstammar från några få invandrade djur. Det finns stor risk för ökad identisk homozygoti (identiska kopior av samma arvsanlag). Inavel leder till skador, ger försämrade livsvillkor och omöjliggör på lite sikt artens fortlevnad. Detta vet vi mycket väl, det är välkänt och dokumenterat hos både vilda och domesticerade arter.

Den svenska vargstammen är idag mer genetiskt besläktad än helsyskon.

Vi säkrar inte vargstammen mot inavelsdepression genom att låta okunniga jägare skjuta fel djur.

Konventionen om biologisk mångfald, Convention on Biological Diversity (CBD) innehåller vision, målsättningar och arbetsprogram för att rädda den biologiska mångfalden inklusive den genetiska variationen och därigenom säkra fungerande ekosystem. Den genetiska variationen är grunden för biologisk evolution. Och det är ett stort risktagande att minimera den genetiska variationen. Sverige liksom EU och i princip alla övriga nationer har undertecknat konventionen och lovat följa den.

Det kom en viktig dom från kammarrätten hösten 2014 som underkände Alliansregeringens licensjakt på 16 vargar vintern 2013. Domen understryker att redan 16 vargar var för mycket. Uttalandena från Naturvårdsverket om att jaga upp till 100 vargar vintern 2015 liksom den planerade jakten för 2016, framstår därmed som helt verklighetsfrämmande ur alla perspektiv.