Vi, homo sapiens, är ett lärande djur. Studier av andra arter ger samtidigt svar på vilka vi är, var vi kommer ifrån och vart vi är på väg. Evolutionen pågår ständigt.
Evolutionen är en ständigt pågående process och förhoppningsvis försvinner eller minskar vår okunnighet och ärvda fruktan över tid. Den empatiska genen slår förhoppningsvis igenom alltmer efterhand som vi evolutionärt utvecklas till att verkligen bli den visa människan (homo sapiens). Vi är på inget vis en fullbordad och perfekt frukt av evolutionen. Vi är likt alla andra en varelse under utveckling.
Tyvärr stannar många individer i sin utveckling och faller för religiös tro. Dessa helt ur en vetenskaplig och kunskaps perspektiv helt ogrundade teser omöjliggör verkligt lärande och motverkar en positiv utveckling ur mijö- och klimatperspektiv.
Kreationism eller skapelsetro är uppfattningen att världen och allt levande helt eller delvis har tillkommit genom avsiktlig gudomlig skapelse och en övernaturligt styrd process, istället för enbart genom slumphändelser eller evolution. Bland de skapelsetroende finns ett brett spektrum av uppfattningar om hur bokstavligt eller symboliskt olika religiösa urkunders skapelseberättelser ska tolkas. Kreationister avvisar i allmänhet makroevolution.
”Vetenskaplig kreationism eller skapelselära (eng. creation science) är alternativa hypoteser och förklaringar som utgör försök att förena naturvetenskapliga observationer med kreationism. Gammaljordskreationism är en ståndpunkt som accepterar vetenskapens långa tidsåldrar och kombinerar detta med övernaturlig förklaring av uppkomsten av biologisk mångfald. Ungjordskreationism är ståndpunkten att vetenskapens långa tidsåldrar är skenbara och att tidsuppgifter i Gamla testamentets skapelseberättelse skall tolkas mer bokstavligt, där varje skapelsedag i Gamla testamentet tolkas som högst 1 000 år, och människan enligt Bibelns släkttavlor har existerat i drygt 6 000 år, varför jorden kan ha existerat i högst 10 000 år”. (ur Wikipedia).
Kreationism är givetvis vanvett, liksom tron på en saga (religion). Att förneka evolutionen är och bör uppfattas som en mental störning. Ingen vetenskap är så starkt bevisad som evolutionen och den medvetne/kunnige ser den ske omkring oss. Ett exempel:
Även vargen anpassar sig, ärver rädsla och tar in ny kunskap via empiriskt lärande. Det finns till exempel fiskande vargar i British Columbia vid Kanadas Stillahavskust. Dessa vargar har lärt sig fiska lax och undviker till och med att äta annat än huvud/hjärna på laxen. Detta därför att fiskarna bär på en inälvsparasit som är farlig för hunddjuren, bandmasken. Masken skadar aldrig en laxätande björn då de dör under björnens vintervila i idet.
Laxfisket är till skillnad från övrig jakt helt ofarlig för vargen. Ett hjortdjur kan sparka ihjäl eller skada en varg allvarligt. Det är inte svårt att förstå att vargen väljer ett lättare och näringsrikt byte som lax under några månader varje år.
Vargarna vid British Columbias kust är små, även detta en miljöanpassning. En intressant iakttagelse är att vargens päls kan förändras, hårstråna kan bli plattare och mer anpassade till ett liv i vatten. Exakt den utveckling vi sett hos de marina däggdjuren. Landskapet som vargarna jagar fisk i är fragmenterat och fyllt av korsande vattendrag. Vargarna måste tillbringa mycket tid med att simma. Allt tyder på att vargarnas anpassning till ett liv i vatten kommit långt. Bara detta att de simmar långa sträckor i iskallt vatten, som dödar andra däggdjur och vargar säger att evolutionen förändrat den fiskande vargen. En beteendeförändring ger över tid även rent fysiologiska förändringar och om ca femtio miljoner år ser vi säkert ett nytt marint däggdjur med sina evolutionära rötter i dagens vargstam. Se på exemplet med Isbjörnens utveckling från brunbjörn. Vargar och björn jagar inte lax likadant, så beteendet är inget härmande, vargen jagar med käftarna, björnen med sina ramar och de äter inte likartade delar.
De vargliknande Mesonychiderna var också dagens sälars och tandvalars urfader.
För ca 50-60 miljoner år sedan vandrade det ett antal rovdjur på vår planet, ett av dessa var Miacis. Det var ett litet mårdliknande rovdjur, med långsträckt kropp, lång svans och korta ben. Miacis tillhörde släktet Miacidae, varifrån alla (med stor sannolikhet) dagens rovdjursfamiljer utvecklats. Vargen tillhör hunddjuren, vars förfader Cynodictis levde för ca 40 miljoner år sedan. För ca 30-35 miljoner år sedan utvecklades en linje av Cynodictis förgreningar till Tommarctus. Denna var väldigt lik dagens varg och samtidigt urfadern till vår tids vilda hundar.
Under en tidsperiod i utvecklingen fanns en jättevarg, Canis dirius, långt större än något nutida hunddjur. Canis dirius jagade den tidens jättelika växt/gräsätare, jättebison, jättekamel och jättehjort. Denna gigantiska urtidsvarg dog ut samtidigt med de stora gräsätare den livnärt sig på.
Vargen som den ser ut idag uppstod för ca 1,5 miljoner år sedan. Den kom ur en annan linje av Cynodictis än Canis dirius och hade i princip, med mindre variationer, samma levnadssätt och utseende som dagens vargar. Hunddjuren, inklusive vargen anses ha utvecklats på den nordamerikanska kontinenten och utvandrat till Sydamerika och ”Gamla världen” via landbryggan som tidigare fanns vid Berings sund. Vargen har utvecklats parallellt med de stora växtätarna, när växtätarna blev större och snabbare, blev också vargen det. Det är också denna samevolution som gjorde att vargarna började jaga i flock, vilket gav dem möjligheten att fälla byten mer än tio gånger större än dem själva. Under lång tid var vargen ett av de mest spridda däggdjuren på vår jord.
Idag är vi det mest spridda däggdjuret, vilket fått enormt negativa konsekvenser för vår planet. Vi bör kanske bli färre?
runor 