…vi ärver vår rädsla.

Vi ärver till en stor del vår rädsla. Hur stor den genetiska påverkan är i förhållande till miljön är omöjligt att säga, de båda faktorerna samspelar också. Har man en extra gen av fruktan inför vargen/rovdjur så påverkas man givetvis också mer av den kulturella miljön. Ingen går opåverkad av föräldrarnas signaler/påverkan och skola, lokalkultur, allmän kultur, sagor, religion med mera. Vi påverkas givetvis och kanske långt mer än av det genetiska arvet. Tyvärr ofta mer än av saklig vetenskap och kunskap. Människan älskar och vårdar sina myter, sin tro. Tyvärr har myter, religion och andra rena sagor påverkat människans syn även på varg och andra rovdjur.

Mytens stora succé, eller eländesvandring, började med den kognitiva revolutionen för sådär 70 000 år sedan. Det är då homo sapiens börjar vandra ut från Afrika och lägga under sig världen, samtidigt som hon hittar på att tillverka små konstföremål, figurer och mönster. Hon lärde sig att tänka i symboler och myterna uppstod. Denna abstrakta förmåga gav upphov till allehanda religioner, ideologier. Människans rent biologiskt grundade sociala talang klarar inte att hålla ihop större flockar än uppåt 100 till 150 individer. Men mytens påbyggnad med till exempel en gemensam tro på ett ursprung, en gud eller en idé kan samarbetsförmågan utökas till att omfatta i princip hur stora grupper som helst, som bekant hela imperier.

Den kristna, muslimska och judiska (den abrahamitiska) guden, är långt yngre än vad religionens alla ismer och megafoner hävdar. Hen eller detet, uppfanns för ca 2600 år sedan. Antikens judar imiterade i detta avseende något de kunde observera runt omkring sig. Ett folk i Tigris dalgång dyrkade en gud kallad Assur, varför folket kallat sig assyrier. Babylonierna, vid floden Eufrat, beskyddas av guden Marduk. Gör vi vandringen vid samma tid global, blir bilden tydlig. Jahvé var en gud bland många andra gudar.

Religionens uppfattning om gud grundas i behovet av att hålla samman stammen, vilket i sig är en grund i nationalstatens utveckling. Guds tillblivelse bygger på uråldrig ”politik” och det psykologiska spelet kring grupptillhörighet och sammanhållning. Det handlar i grunden om tribalism, vilket betyder att man gynnar personer av sin egen stam. Det ”kristna” budet om att: älska sin nästa som sig själv” bör korrekt översatt från tidig hebreiska istället vara: ”Du skall älska din stamfrände som dig själv”. Behovet av en utvecklad tribalism ligger i ledarnas (t.ex. Moses) behov av ett sammanhållet grupptänkande för ett starkt revirskydd eller revirutökning. Det är en etnisk gud som framträder och som på Sinai berg överlämnar de tio budorden som inte är annat än en uppförandekod som skulle säkra sammanhållningen inom detta folk och därmed också dess överlevnad.

Behovet av att hålla ihop gruppen är äldre än människan. Viktigast är familjegruppen, sedan kommer stamtänkandet.

Den religiösa myten innehåller också ett hot mot dem som inte lyder. Man skapar sammanhållning med bland annat rädslan som verktyg. Den religiösa helvetessagan är viktig för att skapa fruktan/rädsla och lydnad inför ”herrarna”/makten. Rädslan inför döden.

Där brinner syndarens hud, så får han en ny, så att bestraffningen kan fortsätta i all evighet. Denna rädsla blir med tiden så stark att den ärvs av generation efter generation och förklarar delvis varför religionerna överlevt kunskapsutvecklingen.

Att rädsla ärvs beror delvis på epigenetikens mekanismer. Epigenetiken förbereder nästa generation att överleva i en ny miljö och då inte bara i den strikt fysiska. Detsamma gäller sociala, kulturella miljöer. Alla starka känslor skapar minnen som kan ärvas av kommande generationer. Hundens lojala kärlek till oss, dess förmåga att samspela med, lyda och läsa oss är givetvis även nedärvda funktioner. En epigenetisk anpassning är en del av evolutionen.

Den rädda och stressade hjärnan producerar små molekyler som kan tända och släcka en gen. Processen möjliggör snabba ändringar i genfunktionen utan att en ren mutation uppstår. Det är acetylmolekyler som tycks ”tända” generna och metylmolekyler ”släcker” gener. Inga förändringar i den genetiska koden uppstår, men delar tänds eller släcks. Epigenetik betyder ”på genetiken”, det sker alltså utanför DNA:t.

Ivan Pavlovs experiment som visade att möss förmåga att lära sig reagera på en klocka som ringde vid matning, ärvdes och avkomman lärde sig i allt snabbare takt. Initialt tog det ca trehundra gånger innan musen förstod kopplingen, andra generationen tog det ca hundra gånger. Vid femte generationen förstod mössen kopplingen mellan ringsignal och mat redan efter fem försök.

Vid den femte generationen anses hybriden mellan hund och varg idag ofta för att vara en rasren hund. Hunden är en tämjd, domesticerad varg och minst lika farlig om den hanteras fel. Trauma ger fruktan och denna rädsla går i arv generation efter generation. Vargen har lärt sig frukta människan så djupt att rädslan går i arv. Detta även om föräldraparet också lär valparna att frukta oss. Detsamma gäller i stort vår känslostyrda reaktion på varg och andra mer eller mindre farliga djur.

Forskarna Brian Dias och Kerry Ressler vid Emory University School of Medicine, Atlanta, USA, utsatte i en studie möss för en doft av körsbär och gav dem samtidigt en elstöt i tassarna. Efter en kort tid rusade mössen ihop vid doften av körsbär, även då de inte fick någon elstöt. Mössen fick para sig med vanliga möss som inte utsatts för experimentet. Reaktionen ärvdes av avkomman som samlades skräckslagna i grupp när de kände doften av körsbär.

Att människor lärt sig frukta Gudar och hävdade hot som rovdjur, är exakt samma typ av epigenetisk inlärning, en ärvd ”fruktan”.

Ärvd rädsla borde inte förekomma enligt klassisk genetik, men forskningen visar tydligt att rädsla överförs från generation till generation. Mössens reaktioner i experimenten jag nämner ovan har också en tydlig koppling till hur fruktan överförs hos människan. Studier av posttraumatisk stress (PTSD) visar att barnen till krigsveteraner har ökad risk att själva drabbas av stressyndromet.

Även studier av förintelsens överlevare pekar i samma riktning. Rachel Yehuda verksam vid Icahn School of Medicine at Mount Sinai, New York, USA, har i sina studier kunnat visa på ökad risk för PTSD, depressioner, ångest, ätstörningar och drogmissbruk hos barn till överlevare från förintelsen. Detta även om föräldrarna aldrig talat om de fasor de upplevt. Liknande resultat har visats efter attacken på World Trade Center 2001, barnen har ärvt moderns fruktan och uppvisar ökade risk för PTSD med mera. De exakta mekanismerna bakom detta arv är inte helt klarlagt men det finns en koppling till epigenetik och stresshormonet kortisol.

Rädslan behöver inte vara sakligt grundad utan även mytiskt grundad rädsla som vargskräck, främlingsfientlighet och rädsla för harkrankar/myror beror med säkerhet delvis på epigenetiskt överförd/ärvd rädsla. Frukta din herre och Gud. Orden påverkar och fruktan kan översättas med rädsla, fasa, bävan, skräck, ångest; farhåga, oro. De kan också ha en lite mildare ton, vördnad, respekt. Men gudsfruktan och den rädsla som historiskt tonat människan inför helvetets plågor om du inte lyder har givetvis påverkat oss. Sagans makt blev därigenom enorm.

Rädsla/fruktan är ett välbekant och ofta använt maktmedel. Människan har delvis domesticerats via rädsla, vi har lärt oss tänka ”rätt”. Som att djur är själslösa varelser som inte ens känner smärta.

Det är också bland de konservativa religiösa grupperingarna vi idag ser störst förnekelse inför det faktum att vi orsakar svårt destruktiva klimat- och miljöförändringar som växthuseffekten. De arbetar enormt hårt för att skyffla över och dölja sanningen via lögnens retoriska iver.
Den genetiska överföringen tar längre tid hos oss människor på grund av vår långsammare generationsväxling och är därför svårare att studera hos oss. I grunden fungerar alla däggdjur efter exakt likartade psykologiska, biologiska och kemiska ramar.

Rent sakligt tror jag ingen förnekar rädslans destruktiva inverkan på livets viktigaste känsla, tilliten.