…och djävulen dog i ren tristess.

 

 

Exakt datum vet ingen, men att han dog av total tristess inför det omöjliga i att mäta sig med mänsklighetens djävulskap, är klarlagt bortom allt rimligt tvivel. Dödsögonblicket var kanske när Lord Cardigan kommenderade framåt marsch in i ”ärans dal” under Krimkriget…(tekniken är ”förfinad” men slakten är densamma nu som då).

 

melankoli1

Den europeiska stormakten hade en katastrofalt dålig krigsorganisation. Bakgrunden var bla den brittiska militära tradition som innebar att höga militärer inte skulle ha någon krigserfarenhet. De militära titlarna köptes. De förmögna ädlingar som hade råd att betala sådana summor (35–40000 pund) satte en ära i att inte befatta sig med stridandet. De ägnade sig åt drill och disciplin och formgivning av eleganta uniformer.

I det brittiska imperiet förekom vid denna tid strider endast i Indien, och även om det var en viktig del av imperiet föraktades människor med stridserfarenhet därifrån av generalerna.

Att befälet struntade i striderna ingick alltså i den brittiska traditionen i den armé på omkring 25000 man som landsattes på Krim hösten 1854.

Meniga soldater betraktades av sina överordnade som slaktboskap, och det enda som bekymrade generalerna i fältslagen var rädslan för regelbrott.

Herbert Tingsten gör i sin bok ”Viktoria och viktorianerna” en sammanfattning av den vanvettiga engelska insatsen med 700 man i slaget vid Balaklava, där ryssarna anföll den 25 oktober 1854:

Det engelska kavalleriet befalldes att angripa en rysk ställning, försvarad av 12 kanoner och överlägsna kavalleriförband. Denna ställning låg vid slutet av en dal. Dalens sidor var besatta av ryskt infanteri och artilleri, sammanlagt 44 kanoner. Det gällde alltså att rida igenom dalgången, två kilometer lång, över en kilometer bred, med beskjutning från tre sidor. En mer uppenbar och fulländad dödsfälla är knappast tänkbar.

Lord Cardigan kommenderade framåt marsch och de sjuhundra satte sig i rörelse, först i trav, sedan i galopp.

Cardigan vände aldrig på huvudet under ritten, han såg inte att brigaden höll på att försvinna under kanonsalvorna; en kavalleriofficer fick inte se sig om under en chock, ty det kunde tyda på osäkerhet.

Inte heller gav Cardigan någon ytterligare order; blott en gång, då i den vilda jakten framåt en underordnad, kapten Nolan, red upp vid hans sida, gav han en åthutning för denna insubordination.

Efter slaget frågade man Cardigan vad han tänkt på under ritten. Han hade hela tiden irriterat sig över att kapten Nolan uppträtt o-reglementariskt, nästan ohövligt.

Genom en fantastisk lyckträff red Cardigan de två kilometerna oskadd. Plötsligt var han inne bland de ryska kanonerna som skulle erövras.

Han bar visserligen värjan dragen, men slogs inte. Det var inte, sade han sedan, ”en generals skyldighet att slåss mot fienden som en menig” och efter några sekunder hade han ridit igenom batteriet och befann sig ensam framför det ryska kavalleriet.

Han ansåg nu chocken genomförd och vände ensam tillbaka samma väg, i trav och skritt för att inte göra ett ovärdigt intryck.

Vid återkomsten, oskadd så när som på ett lätt sår, var han starkt upphetsad. Han längtade efter att äntligen få ge kapten Nolan en uppsträckning, men Nolan var död.

Efter en mönstring av de överlevande i brigaden ansåg Cardigan dagens arbete avslutat, begav sig till sin jakt – ensam bland officerarna sov han inte i tält, utan i en egen jakt i hamnen – badade, åt en god middag med champagne och njöt en förträfflig sömn”

 

Kanske dog djävulen den 6 augusti 1945, klockan 08:15 på morgonen…kanske några månader tidigare i ett av Europas industriella utrotningsläger.

Hade Djävulen levt idag skulle han med säkerhet burit en exklusiv designad T-shirt med texten:

Trygghet & Tradition”

 

Ingenting förändras, vi bygger våra drömmar på en rutten grund och väver retoriken kring en trasig poesi…

och jag ser mest fruktan i barnens ögon när de blickar mot framtiden.

 

Ingen är oumbärlig, var och en är oersättlig.”

 Eller hur?

det som inte dog av tristess, var den av traditionen så uppburna mänskliga lögnen om vår godhet. Men bakom illusionens lögn ligger sanningen att även sagans änglar stelnade av frost när de mötte mänsklighetens kalla själ. Änglarna dog inte, de vaknade aldrig till liv.

100_7571

… önskar er en GOD JUL.

 

vacce-sepia1b mellan

Annonser
Det här inlägget postades i Allmänt om politik., lite av min konst., Religionskritik. och har märkts med etiketterna , , , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s