En liten historielektion kring varg och människa.

Det var ytterst sällan man förr uttrycker någon rädsla att vargen ska gå till angrepp på människa.

Man gav sig av efter vargen med vad man har av påkar och det är sällan man använder skjutvapen. Oftast slår man ihjäl vargen och var inte det minsta rädd för att göra det.

Man fångade djuret i varggropar, drog upp vargen och slog ihjäl den med det man hade, en påk till exempel. Man hade också vargnät som man spände upp och jagade in vargen i och slog ihjäl den. I norra Sverige var det väldigt vanligt med så kallade vargrännare som helt enkelt åkte ifatt vargen på skidor och dödade den med spjut eller vad man för stunden hade tillgång till.

På 1700-talet ökade överhetens motstånd mot varg. Det var framför allt adeln som krävde att man började sprida kunskap om hur rovdjur bäst skulle utrotas. Det gjorde man tämligen aktivt, med stöd av riksdagen. Det kom påbud från högre ort, till exempel att instruktioner om hur vargar skulle förgiftas skulle läsas upp i varje kyrka i hela landet. Kyrkan var ett väldigt effektivt sätt att sprida information under 1700-talet.

Man började beskriva Sverige alltmer som en nation och däri ingår då också att utse en fiende som inte ska höra dit. En fiende som till exempel varg (eller ryssen!).

På 1830-talet dödades årligen omkring 700 vargar. Med förgiftade beten och alltmer effektiva metoder fördrevs och utrotades vargen gradvis.

Det hänger ihop med andra saker, till exempel effektivare skjutvapen, att jakten blir mer allmän, att det byggs ut en infrastruktur som gör att människor får tillgång till den. Järnvägen är en sådan faktor som påverkat utrotningen av de stora rovdjuren, säger Karin Dirke idéhistoriker vid Stockholms universitet.

Bilden av vargen förändrades också i berättelserna under den här tiden. Från att ha varit en irriterande varelse som knep husdjur om man inte höll efter den, blev den till en blodtörstig och farlig best även för oss. De här mustiga riktigt märgfulla berättelserna om farliga, stora rovlystna, blodtörstiga vargar kommer fram under 1800-talet. En faktor kan vara att tidningarna vid den här tiden fått en lite annan funktion. De har fått en större spridning och det blir mer utrymme i pressen för den här typen av berättelser. Även en del av dagens dagstidningar älskar överdrifter och ord som chock, monster med mera är vanliga säljande förstärkningsord.

De första människorna levde som jägare/samlare och bilden är likartad när det gäller dem som kom hit till Skandinavien efter att inlandsisen dragit sig tillbaka. Jakten hade en självklar betydelse för dessa människors överlevnad. Exakt som den har för dagens rovdjur. Konkurrensen mellan människa och rovdjur låg där som idag. Hur jägarfolken jagade vet vi. De kulturella spåren ligger kvar i form av till exempelvis hällristningarna som berättar väl om både byte och jaktmetoder. Jakten var fri, äganderätten var inte dominerande även om mänskligt revirtänkande alltid inneburit ett hot mot andra. Exakt så som vargen reagerar mot en inkräktande jakthund idag, exakt så reagerar vi och har alltid gjort. Revirbevakning och jakt har alltid legat nära oss och vi bär alla, mer eller mindre jägarens gener.

Du och jag bär något som schimpanser och andra människoapor inte har, och inte heller neandertalarna eller den mystiska denisovamänniskan. Neandertalare och denisovamänniskor dog ut, förutom den lilla genetiska andel som lever kvar i oss efter våra förfäders erotiska möten. Vi européer har ca 1,5 % av neandertahlaren i oss. De befolkningar som gick mot Europa fick så småningom sitt neandertal-dna utspätt av nya invandringsvågor från Afrika. Därför har vi lite lägre halt de som gick österut har lite mer, i snitt ungefär 2,1 procent. De var dessutom med om ytterligare minst ett sexuellt äventyr med en annan sorts människor, nämligen Denisovamänniskan. Befolkningar från Australien och Nya Guinea har upp till sex procent denisova-dna i sin arvsmassa, och detta går även att spåra hos människor från asiatiska fastlandet och hos Amerikas ursprungsbefolkning.

Vi har 87 unikt mänskliga gener och bland dem lär vi sannolikt finna svaret kring vår framgång. Av våra ca 30 000 gener är det alltså bara 87 som gör oss till det unika djur vi är.

Historiskt har människor alltid flyttat omkring, vi har blandat oss och några ”renrasiga” mänskliga grenar finns inte på vårt genetiska stamträd. Vi är alla av blandras, så kallade fyrvägkorsningar om man får dra en parallell till dagens hundavel.

Den nya befolkningsgenetiken lär oss att människor alltid har vandrat, mötts och blandats.

vilks-templeilluminatus.com-foto
Europa har befolkats av huvudsakligen tre stora vågor av historisk invandring. De som kom först var jägarna för ca 40 000 år sedan. Därefter kom bönderna, som utgick från nuvarande Syrien och östra Turkiet för cirka 10 000 år sedan, och sakta blandades upp med jägarna på sin väg norrut. Därefter antas en tredje stor grupp vandrat in från öster för ca 5000 år sedan. Därtill har vi alla mindre och ständigt pågående folkvandringar i alla möjliga riktningar.

Sverige har haft sina utvandringsperioder. Över en miljon svenskar flydde fattigdom under slutet av artonhundratalet och de svenskar som hamnade i Swede Hollow möttes av främlingsfientlighetens och rasismens elaka tungor och exkluderande bemötande.

Här är vi högst femton vita män på sextio svenskar, men vi håller dem kort och de vet vem som bestämmer… det är bara på kvällarna jag behöver ha något att göra med de djuriska varelser man kallar svenskar… att gå bakom en rad svenskar är inget för en man med väl utvecklat luktsinne. Den stanken kan bara komma från en lång rad av otvättade förfäder.”

Bilden av hur vi bemöter dagens invandrare och flyktingar här i Sverige tycks vara en evig och dålig historisk reprissändning? Evolutionen går som bekant långsamt och troligtvis dröjer det innan vi ser en positiv förändring av vår kultur av hat.

Det finns en intressant parallell till hur vi uttrycker oss om hundraser. Många människor ser ner på alla underbara blandrashundar och hyllar de ofta helt sönderavlade men renrasiga varianterna. Rassagan lever vidare lika stark men i lite varierad form.

Att vargar utvecklades till tama hundar är en av de största förändringar som har inträffat under mänsklighetens historia. Det är inte så konstigt att forskarna tvistar om exakt när, var och hur det gick till.

Troligtvis är det så att vargen verkar ha tämjt oss människor i minst lika hög utsträckning som vi har tämjt dem. Du kan fråga alla hundägare i din bekantskapskretsen om hur människan har förändrats av denna långa samexistens med vargen/hunden.

Allt började med att vargar letade efter mat i närheten av mänskliga boningar. En del vargar lyckades förmå människor att fixa föda. De vargar som var duktigast på att samarbeta med oss klarade sig också bäst.

Människorna började så småningom använda vargarna på många områden, hunden växte sakta fram generation efter generation. De blev sällskapsdjur åt barn och vuxna. De fungerade bra som värmeelement under kyliga nätter. De var användbara vid jakt. Som hjälp att bära, som draghjälp under långa transporter. När det krisade säkert också som ett middagsmål.

Under ca 25 000 år har hunden och människan utvecklats tillsammans. Det har definitivt satt djupa spår i hundarnas dna. Det finns väl genomförda studier av de gener som styr förmågan att bryta ner stärkelse bland annat av Kerstin Lindbladh-Toh. Hennes studie, publicerad i tidskriften Nature, visar att hundar i högre grad än vargar har sådana gener.

Detta är säkerligen en konsekvens av hundens långa samexistens med oss. Vargar äter mest kött, medan hundar kan leva på en mer varierad kost. Troligtvis genomgick vi samma förändring, när vi gick från att vara jägare till att bli jordbrukare.

Det tar tid att vetenskapligt vandra i den tid som flytt, liksom det tar tid att analysera och konstatera exakt hur vårt dna och vår genetik utvecklats och vi lär få en mängd svar i framtiden. Förhoppningsvis lär vi oss att ingenting är onödigt i naturens och evolutionens gång. Vi blir de stora förlorarna om vi rensar ut arter via sagans tro på att de är onödiga.

Tyvärr finns det ett oresonligt och okunnigt hat som i mycket har formats av väl spridda överdrifter och rena sagor. Vi tycks älska våra myter långt högre än saklig vetenskap?

Personligen tycker jag det är sorgligt att staten inte tar ansvar och krafttag för det djur som de själva planterat in. Varför ska befolkningen ta ansvar och hänsyn för ett djur som staten själva inte bryr sig ett dugg om om som folket inte heller valt? Som det har varit och är, springer dessa vargar vind för våg, noll koll på korrekt antal, var de befinner sig och vad de ställer till med. De ställer till det för djurhållarna och de som vill vistas i naturen. Vi ska ha öppna landskap och vi ska ha landsbygd, samtidigt som vi ska ha vargen boende på samma ställe där vi håller djur. Du tycker det är helt okej och att det harmonierar med varandra?. Du har väl inte missat alla djur som strukit med i och med varg och vilka problem vanligt folk har? Vill du byta med de drabbade så kan du väl höra av dig till en fårägare eller hundägare som vistas ute i sin egen trädgård och som förlorar får och hästar i sina hagar, och hundar dödas på löpande band.” Orden jag citerar skrev en person som svar till mig.

Vi är likt övrigt liv och låt oss främst jämföra med övriga högre däggdjur. Vi är miljarder celler i samarbete. Det börjar som bekant med två. Äggcellen låter den rätte komma in därefter skapar stamcellerna allt vi behöver, hud, tarmar, hjärta, hjärna och så vidare. Våra genetiskt aktiva celler samarbetar med de externa, tarm- och hudbakterier med flera. Vi är ett komplicerat ekologiskt system i oss själva och totalt beroende av externa fungerande system. Vi har samma grundbehov som vargen och säkerligen samma känsloregister. Även om vi inte kan intervjua vargen om dess känslor, erfarenheter och intryck.

Vi jagar likt vargen efter kött, vår karnism är lika välutvecklad även om vi inte är ett renodlat rovdjur. Våra sociala normer reagerar starkt om vi blir bjudna på två kilo prima labradorkött, men ett gulligt lamm sväljer vi utan betänkligheter. Intressant fråga varför vi lyckas stänga av ”medvetandet” vid en del köttkonsumtion och reagerar så starkt mot en annan.

Det har alltid funnits ett konkurrenstänkande gentemot rovdjuren. Ett tänkande som bygger mycket på myter, fördomsfulla skrönor och religiösa undertoner. Detta konkurrenstänkande uttrycker sig inte sällan som ett rent hat, ”ohyran” och ”skadedjuret” skall bort. Utrotas!

Studerar man den svenska jaktens historia så syns rovdjurshatet tydligt från medeltiden fram till våra dagar. Allmogen tvingades deltaga i jakten och ”skallplikten” gällde från Kristoffer av Bayerns landslag 1442 fram till 1864 års jaktstadga. Jakten var i princip militärt organiserad och varje socken var skyldig att hålla utrustningen ständigt beredd. Officerarna i denna arme av rovdjursjägare var herremansjägarna och skallfogdarna, drevfolket var de utkommenderade ”meniga soldaterna”. Det var kyrkan som kallade till jakt från predikstolen om söndagen.

Vargen nämndes ofta med så kallade noanamn. Noaord, noanamn kallas de benämningar som använts när det enligt folktro asets vara olycksbringande och därmed tabu att använda/nämna ett visst ord.

Ett äldre ord för vargen var Ulven. Man sade inte ordet Ulv/Ulven högt, man använde noaordet varg. Varg i betydelsen främling, våldsverkare, dråpare, den som kväver/stryper. När ordet ”varg” tappade karaktären av noanamn övergick man till andra noanamn. En del anspelade på vargens vanliga färg, grå: till exempel Gråben, Gråfot, Den grå eller Fadan grå. Andra ord anslöt till ’tasse’ (som anspelar på vildmark, ödemark): Tassen, Tassa, Tusse. En tredje kategori har en demoniserande antydan: Odjur, Buse, Skam, Fan, Kuse. Dialektalt förekommer även en grupp insmickrande namn som Gull, Gullfot, Gullegrå.

_86101537_wolf_annotated_624_v3

En historisk jakt man bör nämna var den stora björnjakten i Mora 1856 då över 4000 man deltog i skallgången. Det redovisades 23 dödade björnar men det verkliga antalet var långt fler. Många av soldaterna var fattiga och det var relativt allmänt känt att drevkarlarna stal bytet för att överleva.

Vargen har samtidigt behandlats med fruktan och respekt. Myterna var och är många, en var att ett stekt varghjärta gav mod till den som åt det.

Skall man tro Ynglingasagan så som Snorre Sturlassons berättar den i ”Heimskringla” från ca år 1230. Så enades Sverige (Svitjod, Svithiod), via planlagt list och svek. Vår första konungs far, Bröt-Anund, tyckte sonen var vek, mesig och svag, så han gav honom ett stekt varghjärta att äta när han var sex år gammal. Men hoppet svek Bröt-Anund! Vår ”första” konung blev inte stark, modig och klok. Han blev slug, illasinnad, ilsken och grym. Han dödade övriga småkonungar via en välplanerad mordbrand och så uppstod grunden för den statsbildning vi kallar Sverige.

Uti sjelfva Svithiod är en lott af landet, som heter Södermanland, det är desslikes ett biskopsdöme. Sedan är Vestmanland eller Fjerdhundraland, som också är ett biskopsdöme. Det dernäst heter Tiundaland, hvilket är den tredje lotten uti sjelfva Svithiod. Den fjerde lotten kallas Attundaland. Så Sjöland, den femte lotten med allt det som dertill hörer, hvilket allt öster ut vid hafvet beläget är.

Tiundaland är förnämst och bäst bebygdt uti Svithiod, derunder lyder hela riket. Der är Upsala, der är konungastolen och der är erkebiskopsstolen, och deraf hafver Upsala öd sitt namn. Ty så kalla Svearne Sveakonungens egendom; de kalla den Upsala öd.”

Jakttekniken och fångstmetoderna förr var ofta brutala, som till exempel de självskjutande björn-/älgspjut som gillrades och inte förbjöds förrän i 1864 års jaktstadga. ”Går någon mot björnspjut eller ock älgspjut och får därav sin bane, böte den tre mark som äger det” (Västgötalagens mandråpsbalk). Västgötalagens jakträttsliga regler var enkla och verben i versen nedan berättar en del om jaktteknikerna, driva, vinna, jaga, fälla, taga.

Den äger hare, som dräper den, den äger räv, som driver upp den, den äger varg, som vinner den, den äger björn, som jagar den, den äger älg, som fäller den, den äger utter, som tager den ur å.

Enkla trampfällor, fallstockar, snaror och liknande hörde till de vanligaste metoderna, och där direkt jakt förekom skedde det som smygjakt eller med ställande hundar. De primitiva skjutvapnen hade kort räckvidd och tillät knappast jakt på rörligt vilt.

I takt med att det organiserade samhället växte fram krympte friheten att jaga. Under 1300-talet började kungamakten ställa krav på privilegier. Det inrättades kungliga ”jaktparker”, områden där viltet var konungens och straffen var hårda mot dem som hushållsjagade där. I en av de äldsta lagtexterna, Magnus Erikssons landslag , stadgades stränga straff för den som tjuvjagade i de kungliga ”jaktparkerna” och lagen kompletterades i en del landsändar med förbud för befolkningen att jaga högvilt, främst älg, hjort och rådjur.

Begreppen ”Högdjursjakt, Konungens djur, Stora jakten” och kulturen var importerad från syd och mellaneuropeisk hierarki. I Centraleuropa räknades av hävd kronhjort, dovhjort och vildsvin samt ibland björn, uroxe och visent i nämnd ordning till den stora jakten, förbehållen de privilegierade, adel, furstar och konungahus. Älgen var utrotad i Centraleuropa och finns därför inte med på listan. Älgen, som i de äldre svenska landskapslagarna i princip klassats som ”fredlöst” skadedjur och fick fällas fritt, räknades snart också till högdjuren, liksom även vildrenen. ”När Gustav Vasa fick rapport om att älgstammen minskade hotfullt i vissa landsändar, på grund av alltför flitigt jagande, inlemmade han snart ”elgzdiuren” bland sina ”fridkallade djur”, och älgjakten delades mellan hovet, de högsta ämbetsmännen och frälset.”

Rådjuret fick en lite annorlunda ställning i Sverige eftersom hjortbeståndet var begränsat och även den blev snart en del av kungens djur.

Gustav Vasas söner (”praktälskande renässansfurstar”) och insåg snart att älgen var ett exklusivt djur som imponerade stort på alla gästande kungligheter. Älgen upplevdes som ett okänt sagodjur för dem.

Älgskinnet ansågs också enligt folktron ha magiskt skyddande egenskaper som gjorde den omöjlig att genomtränga med stål. Men trots att Gustav II Adolf bar ett ”älghudskyller” vid slaget om Lützen 1632, stupade han av ett värjstick. Att älgstammen minskade kraftigt fram till 1700-talets slut låg delvis i att skinnet användes i soldaternas uniformer. När Carl von Linné reste runt i Sverig såg han aldrig en vild älg. Den enda älg han mötte var en tam älg under sin västgötaresa 1746.

Från vasakungarnas tid och ett par århundraden framåt kan man säga att den svenska jaktens historia varit dess konungars. Erik XIV och Johan III tycks mest ha varit roade av hetsjakten som skådespel; de saknade sinne för jaktens sportsliga sida utan ville ha jaktnöjet som en teaterupplevelse. Johan III lät inhägna en del av Valdemarsön vid inloppet till Stockholm för att kunna hålla sig med hjortar för jakten. År 1579 brukar anges som Kungliga Djurgårdens födelseår. Den 7 februari detta år lät kungen nämligen rekvirera virke för ett stängsel kring ”den Diwregårdh som wij här widh wår Ladegårdh wele lathe vprätte” ”.

1789 undertecknade kung Gustav III en förordning som gav varje ofrälse man med skattejord rätt att jaga fritt på sina ägor. Ur demokratisk synpunkt var detta naturligtvis bra, men för den redan tidigare svaga älgstammen ledde det till en katastrof när och formliga arméer av kötthungriga jägare drog till skogs för att jaga älg.

Hade inte hovjägmästaren Herman Falk i Värmland genom sina kontakter med kungen lyckats få igenom ett tioårigt förbud mot älgjakt 1825 så kanske älgen utrotats helt i vårt land. Nu ökade stammen sakta men säkert, trots flitigt tjuvjagande, med accelererande fart mot mitten av 1900-talet. År 1921 sköts 732 älgar i hela landet, jaktåret 1939/40 sköts 8 916 älgar och året 2012 sköts 95 937 älgar.

Året 1789 och de tre första decennierna in på 1800-talet har kallats ”förfallets tid” i den svenska jaktens historia. När jakten plötsligt var fri att bedrivas av var och en som ägde jord, utbröt en fullkomligt hämningslös massaker på viltet.

Rovdjuren drabbades eftersom de fick svårare att finna bytesdjur och de vände sig då givetvis mot tamdjuren. Att rovdjursplågan i slutet av 1700-talet och början av 1800-talet verkligen var ett allvarligt problem framgår av statistiken. I sjutton av de registrerade länen dödade rovdjur enbart år 1829 hela 465 hästar, 3 108 oxar och nötdjur, 504 svin samt 19 104 får och getter. Totalt beräknades de dödade husdjuren detta år till cirka 35 000!

I litteraturen återfinns många exempel på provocerade vargar (fångade, trängda eller då människor har besökt lyan) som inte nödvändigtvis har angripit människor. Vi fann emellertid även uppgifter där vargen under liknande situationer har angripit människor i ett försök att fly. Många av dessa fall gäller boskapsskötare som blivit bitna av varg när de försvarat sin tamboskap med hjälp av käppar eller andra tillhyggen. Vi fann emellertid inga uppgifter om att människor blivit dödade av varg i dessa situationer. Oprovocerade angrepp av friska vargar (dvs. icke rabiessmittade) är mycket ovanliga. Majoriteten av vargarna ser inte människan som ett naturligt bytesdjur. Vi har trots det funnit uppgifter om predationsangrepp på människor. De flesta angreppen inträffade under 1700- och 1800-talet i Frankrike, Estland och delar av norra Italien.De mer kända angreppen är från Gévaudanområdet i Frankrike, där historiska uppgifter antyder att mer än 100 människor dödades av vargar under perioden 1764-1767. De vargar som var involverade i angreppen antogs vara hybrider mellan vilda vargar och boskapshundar. Sammanlagt dödades flera hundra människor i de tre länderna mellan 1750 och 1900. Före 1900-talet finns det uppgifter om predationsangrepp i Sverige, Finland och Norge. Från Norge finns uppgifter om en 6-årig flicka som dödades av varg år 1800. Från Sverige finns registrerat 4 barn som dödats av varg mellan 1727 och 1763, samt 12 människor (11 barn och 1 kvinna) mellan 1820 och 1821. Under den senare händelsen (även kallad Gysinge-episoden) fastslogs att det var en ensam varg som rymt från fångenskap som var förövaren. Från Finland (och ryska Karelen) finns en rad incidenter under 1800-talet där människor har dödats av varg. De flesta av dessa händelser kan knytas till 5 olika städer: Kaukola 1831 (8 barn och 1 kvinna dödades), Kemio 1836 (3 barn dödades), Kivennapa mellan 1839-1859 (20 barn och 1 vuxen dödades), Tammerfors 1877 (9 barn dödades) och Åbo mellan 1879-1882 (mellan 22 och 35 barn dödades).

Predationsangrepp under 1900-talet är mer sällsynta. Under perioden 1957-1974 har 5 dödade barn i Polen 1937 och 4 barn i Spanien rapporterats. Det finns även kontroversiella rapporter om 36 dödade barn i Kirovregionen i Ryssland (1944-1953). Även om dessa uppgifter inte är fullständigt bekräftade, innehåller de en rad detaljer som gör dem trovärdiga. Det finns inga dokumenterade uppgifter om predationsangrepp med dödlig utgång av varg från Nordamerika under 1900-talet. Emellertid finns det 8 väldokumenterade angrepp under de senaste 20 åren som i huvudsak har skett inom naturskyddade områden.” (citat ur Rädslan för vargen – en tvärvetenskaplig utredning. John D. C. Linell och Tore Bjerke).

Det finns fyra huvudorsaker till att varg går till angrepp på människa.

Den främsta orsaken är rabies. De flesta angreppen på människor har utförts av rabiessmittade vargar. En annan orsak är tillvänjning. När vargen mister sin starka rädsla för människor, till exempel inom helt naturskyddade områden där vargen överhuvudtaget inte jagas.

Mänsklig provokation. När vargen är fångad i fälla eller befinner sig i fara, i en trängd situation och till exempel skall avlivas, eller i situationer när människor befinner sig vid lyor där det finns små valpar.

Extrema sociala och ekologiska miljöer/habitat där vargens naturliga bytesdjur saknas och de tvingas överleva på ”sopor” och tamdjur. Detta gäller huvuddelen av alla kända angrepp på människa i Europa under 1800-talet och i nutidens Indien. Detta är ofta också miljöer där barn ofta är utan tillsyn från vuxna eller arbetar med att vakta boskap, det finns en utbredd allmän fattigdom och liten tillgång på vapen. Under dessa omständigheter kan vargen få en ökad närkontakt med människor, som kan resultera i angrepp.

Under normala omständigheter ser vargen överhuvudtaget inte människan som ett bytesdjur. Den flyr undan oss.

Den rädsla/fruktan som vargen väcker är faktiskt lite roande. Som jag ser världen är vilda djur det jag minst oroar mig för och vargen går genetiskt bredvid mig varje dag. Hon är tam sedan många generationer. Men även en stor vargliknande hund kan bli farlig i fel händer. Rädslan för vargen är antagligen sjuk (fobi) eller falsk (okunnig).

Det är viktigt att ha en sund respekt för vilda djur. Enligt Linell och Bjerkes rapport ”Rädslan för vargen” finns under de senaste 300 åren några dokumenterade fall där friska och vilda vargar attackerat människor i Sverige. Mellan 1727-1763 dödades totalt 4 barn; två i Värmland, ett i Dalsland och ett i Västergötland. De två åren 1820-1821 attackerades ytterligare 31 människor, varav 12 dödades, av den så kallade Gysinge-vargen. Men Gysingevargen var fångad som valp, orädd för människor och så hetsad att den säkert kände ”hat” mot människor. Precis så som en misshandlad hund kan bli ytterst farlig.

Vargens käkar är upp till dubbelt så kraftfulla som hos en schäfer. Det handlar om ett tryck på upp till hundra kilo per kvadratcentimeter. De krossar också de flesta av bytesdjurets ben i jakten på den näringsrika benmärgen. Vargens tänder är elliptiska vilket ger en enorm hållfasthet. Vargens tänder utsätts också ofta för enorma påfrestningar.

Vargen kan hänga som en slips vid strupen på en älg som springer för sitt liv” (Henrik Ekman).

Fruktan känner jag när jag studerar mänskligt agerande, tro och vanvett. Fruktan känner jag när jag studerar den mänskliga vapenarsenalen, se bara på våra kärnvapen, vem fruktar då vargen? Fruktan känner jag också inför all mänsklig okunnighet, speciellt då den medvetet valda.

Men konflikten handlar inte i grunden om saklig fruktan, det människor vill bevaka är främst sina jakttraditioner. Jakten med lös hund är populär och konflikten ligger i att varg då och då dödar jakthundar. Givetvis finns konkurrenstänkandet också där, eller som jag hörde en jägare uttrycka saken:

” – Det är orättvist, vargen får jaga älg året runt!”

wolf bnpl

vacce-sepia1b mellan

Annonser
Det här inlägget postades i Vargdebatten. och har märkts med etiketterna , , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s