Kan vargar älska?

Natten är ljummen, skön, det är ytterst få människor ute. Plötsligt får min vita ”varg”-vän syn på sin kärlek, hon ger upp ett leende, lekfullt yl. Den ljusa, nästan vita han-schäfern stannar och vägrar att ta ett steg innan han träffat ”henne”. Deras glädje och känslor för varandra är uppenbara, de är förälskade och vänner sedan länge. Vi skrattar åt deras ystra lek och efter en bra stund skiljer vi dem åt, och den vita schäfern vandrar motvilligt åt sitt håll med sin leende ”ägarinna”…och vi går sakta hemåt i natten…

Mina tankar går till historien om alfavargen Lobo och hans Blanca, deras tragiska kärlekshistoria berörde mig lika djupt som alla tragiska kärleksberättelser människor emellan….och vad skiljer, egentligen?

Wolves (Canis lupus) nuzzling in snow, Duluth, Minnesota, U.S.

Jo, vargar är vargar och människor är människor. En direkt jämförelse haltar givetvis, vi är två olika arter, styrda av sinnen som är olika i allt det lika, utan jag vill påstå att vargars kärlek kanske många gånger är mer äkta. Jag har aldrig sett minsta bevis på att alfavargar dödat sin tik p.g.a. svarsjuka…eller p.g.a. det så vanliga mänskliga misstaget, att tro att kärlek har med ägande, kontroll och tvång att göra.

Det är bara mänskliga hanar som försöker kedja fast sin ”älskade” kvinna eller lämnar dem i en förtvivlad ”skam” som INTE är deras.

Vargar väljer sin livskamrat, precis som vi. De är inga instinkts-drivna ”maskiner”, inte mer än vi. De är ”personligheter” med varierande genetiska förutsättningar och miljöpåverkad erfarenhet/kunskap, allt beroende på vilken utbildning (via föräldraparet) de fått, precis som vi påverkas av barndomens kulturella prägling och saklig kunskapsinhämtning.

Vargen älskar sina valpar, även om de drar sig undan när vi närmar oss lyan. (De vet väl hur extremt farliga vi är). ”I don’t think that the way a mother loves her baby is that different to a mother’s love in a chimpanzee or a rhesus monkey – or even a rat. In animals, scientists have observed that a chemical called oxytocin is involved in developing a bond between a mother and her young. ”…citerar professor Larry Young.

Om vi återgår till Lobo och hans Blanca, så var det så att Lobo uppvaktade och visade sitt intresse, Blanca kände likadant och deras kärlekshistoria tog sin början. Från den dagen gick de varmt lekfullt leende, sida vid sida.

(Hade Blanca avvisat Lobo, så hade han respekterat detta och sökt vidare efter en annan tik, utan att försökt hota, tvinga eller skada Blanca till lydnad/underkastelse. Härvidlag har många ”män” något att lära av Lobo).

Lobos och Blancas kärlekshistoria krossades av jägaren Ernest Thompson Seton. Han hade jagat den listiga, kloka alfavargen länge och hade försökt med allt, vapen, fällor och gift…men ständigt blivit överlistad av Lobo. Till slut lyckas Seton fånga Blanca i en listigt utplacerad fälla …Lobo stannar i det längsta bredvid sin käresta, men tvingas fly från männens vapen till slut. Lobos starka känslor till Blanca fick honom att försöka rädda henne från Setons ”läger” Om han visste att hon var död och ville säga farväl eller trodde att hon var skadad och ville rädda henne…ja, det får vi aldrig veta. De doftspår från Blanca han följt måste avslöjat att hon var skjuten. Lobo försökte iallafall upprepat ta sig in till Blanca, som låg död i ett timrat uthus och då lyckades Seton till slut fånga honom med hjälp av fällor…

01_lobo_captured-23

Seton klarade inte av att skjuta Lobo, han hade nu fått en väldigt djup respekt för alfavargens mod, lojala trohet och kärlek till Blanca, han beslöt sig för att fånga Lobo levande.

…men Lobo dog ett par dygn senare, om det var av skadorna fällorna orsakat på alla hans fyra ben, eller om det var av sorg…ja, ingen vet…men när den stolta alfan, kungen av Currumpawa slöt ögonen en sista gång den 31:a januari 1894 förändrades Etons hjärta, en insikt/förståelse tog över och han blev en aktiv kämpe för miljön, naturens, våra vilda medresenärer i livet och vargarnas rätt att gå här, bredvid oss, på vandringen i tiden…

…och Lobo blev ”Vargen som förändrade USA”.

 

 

Kärleken har som bekant många ansikten och ett ”ansikte” är Setons förändrade bild av vargarna, naturen och vår skövling av denna, hans kamp för miljön.

Jag måste erkänna att jag har större respekt för Lobo och hans artfränder än jag har för många hannar av min art.

…och med vilken rätt utrotar vi våra medresenärer i livet?

För att människors liv värderas högre, för att vår okunnighet och egoism är skyddad av vapen? För att vi är ”guds avbild”? Tillåter mig att le och påstå att jag likt Seton, inte skulle ha någonting emot att leva i ett vargrevir ett par år, inte för att jaga varg, snarast för att med vapen i hand skydda dem mot tjuvskyttar av min egen art.

Jag har så stor respekt för en hanvargs kärlek till sin tik (pekar på Lobo), att jag bugar mig med exakt samma respekt som jag gör inför en man som fortfarande efter t.ex. trettio år ,ofta eller ibland, kan få sin kvinna leende överraskad, av hans äkta, villkorslösa, tillitsfulla, ömsinta kärlek. Ordet tillit är värt att stanna upp vid, eftersom tillit är grunden för all äkta kärlek och dess gåvor!
vbng (2)Målning av undertecknad.
Man kan skriva mycket om det vackra däggdjuret ”människan”. Men det tar inte lång tid att inse att en del av oss många gånger är hopplöst oförmögna att verkligen älska. Det räcker en bit att studera Aftonbladets artikelserie om de 153 kvinnor som mördats av sina män bara under de få år vi levt i 2000-talet. (Antalet har säkert ökat sedan dagen jag skrev detta!).

Ni kan ju försöka övertyga mig om att de mänskliga hanarnas förmåga att älska generellt är större än vargarnas känslomässiga styrka därvidlag…

Finns kärleken alltid där bortom jagets krav på tillfredsställelse i attraktionens lekfulla munterhet, den påverkan vi står under via den biologiska kemin? Är det en praktisk ”investering”, är det äkta? Undrar hur många gånger frågan ställts genom historien…och jag undrar hur många som gått vilse i den biologiskt styrda kemins dimma? (Läs gärna länken.)
Hur många människor har dödats av andra människor under den tid som förflutit sedan en vild varg senast dödade en människa i Sverige? Hur många kvinnor har misshandlats och dödats av sina män. Hur många kvinnor har våldtagits?

Är människan alltid ett kärleksfullt vänligt djur, eller drivs hon ibland av ”jagets” maktbegär, hämndbehov, hat, girighet och blommande okunnighet med mera?

Är det kärlek som driver en tjuvskytt att döda en varg eller ett av våra övriga rovdjur?

…citerar, Göran Greider:

”Uppgiften att nedkämpa artförtrycket är väldig”, noterade Singer i sitt banbrytande verk ”Djurens frigörelse”. Varje medvetande med förmågan att känna lust eller smärta har eller kan, av oss, tillskrivas rättigheter, även en vargtik. I samtal med åtskilliga övertygade vargmotståndare har jag genom åren alltid märkt hur de ändå rycker till när den tanken utsägs: Här är ett medvetande, vid sidan av vårt, som känner och lider och äger intelligens. I varje jägare tror jag att det längst inne gömmer sig en djup respekt för den fyrfota jägaren.

För några år sedan rapporterade en journalist på Dala-Demokraten om ett sorgligt fall av illegal vargjakt i Äppelbo i Dalarna. Dagen efter skrev jag en kort artikel under rubriken ”Mannen som sköt en varg” där jag försökte leva mig in i såväl tjuvskytten som vargen:

”Vargspårarna kunde även konstatera att vargtiken uppehållit sig i närheten av den döda hanen i flera dygn.” Jag fastnade för den meningen i Leif Olssons nyhetsartikel igår i DD om den varg som hittades död på ett hygge i Äppelbotrakten. Vargpar är inte så olika människopar, ja de är nog mer trogna varandra än vad människor ofta är. Vargen är ett socialt djur, flocken en storfamilj. Det var därför som en gång i tidernas gryning vargungar kunde flytta hem till människorna och deras familjer – de fann sig naturligt tillrätta i människoflocken. Så kom de älskade hundarna till oss.

Bilden av vargtiken, cirklande runt den döde hanen, är gripande. De allra flesta – inklusive de många jägare som oftast är stora naturälskare – tror jag känner just så: den ena parten i ett förhållande sörjer den andra. Och om varghanen blev skjuten, om det rörde sig om ett grovt jaktbrott – hur känner sig den som sköt? Möjligen satt han – jag utgår för enkelhetens skull från att det isåfall var en man – i en bil när han gjorde det. Var det triumfens heta vågor som rusade genom medvetandet och genom den säkert litet skakande kroppen när han såg hur varghanen segnade ner och dog? Vad sa han när han kom hem? Tänk om han har t ex en dotter eller son i sju- eller tioårsåldern eller så – berättar han för henne om det här? Knappast. Så han är tvungen att förbli ganska ensam med sin eventuella triumfkänsla. Fick han utlopp för det hat han antagligen måste känna för detta rovdjur så att det kändes bättre efteråt? Sitter han någonstans just nu och skryter för andra invigda om det han gjort?

Det vet vi inte. Och vem vet – den man som eventuellt gjorde detta kanske istället är mycket nervös nu, inte bara för att bli upptäckt efter sin olagliga handling (den som begår ett brott mår sällan bra efteråt.) Utan också för något annat: En liten, men växande skuldtyngd känsla av att han faktiskt tagit livet av en varelse, som i slutändan har sina likheter med honom själv. Och kanske har han en hund som han är mycket fäst vid och den där hunden är släkt med vargen han sköt. Han kanske läser det här. Det är rentav troligt att han gör det. I så fall tror jag att han läser denna text en gång till.

Sedan rycker du på axlarna, skrattar. Eller så sitter du där, mer tankfull än du trott att du skulle vara. Kanske har du det inte alls så lätt just nu.

Så skrev jag, i visshet om att mannen som dödade vargen med all sannolikhet skulle läsa texten. Någon dag senare blev jag uppringd av en anonym person som berättade att texten blivit läst av den som sköt.”

Varför skulle man inte ha respekt för vargen?

JONAS EKSTRÖMERFoto: Jonas Ekströmer.

vacce-sepia1b mellan

Annonser
Det här inlägget postades i Vargdebatten. och har märkts med etiketterna , , , , , . Bokmärk permalänken.