Rovdjurens betydelse för biodiversiteten.

Ett vanligt argument är att: ”Man har från flera forskarhåll kommit fram till att vargen inte tillför något i den biologiska mångfalden”.

Vetenskapen visar en helt annan sanning:

Världens stora rovdjur har större betydelse för ekosystemen än man tidigare trott, visar en ny forskningsanalys. 61 procent av dessa rovdjur är utrotningshotade, och jägare kan inte göra deras jobb i naturen.

Amerikanska forskare har gjort en sammanställning av vetenskapliga rapporter om rovdjur från de senaste åren. Resultaten visar att de stora rovdjuren, det vill säga de arter som har en kroppsvikt över 15 kilo, upprätthåller ekosystemen i sina livsmiljöer. Genom att hålla nere bestånden av gräsätare, rovdjurens bytesdjur, så frodas växter, insekter, fåglar och fiskar. Varje art fyller en unik funktion i systemet, såsom rening av vatten, sjukdomsreglering och lagring av koldioxid.”

På så vis stärker de stora rovdjuren den biologiska mångfalden. Forskarna, som letts av den amerikanske ekologen William Ripple vid Oregon State University, påpekar dessutom att det ännu inte kommit fram några klara bevis för att mänskliga jägare kan ersätta rovdjuren och replikera deras effekter på ekosystemen.

Att rovdjuren till stor del har försvunnit har resulterat i artfattiga, svaga ekosystem. Enligt studien finns inga bevis för att jägare kan fylla rovdjurens roll. Däremot konkurrerar jägare ut rovdjuren i jakten på byte. Andra dödliga faktorer är skogsskövling och annan förstörelse av djurens livsmiljöer.

Enligt forskargruppen måste det snarast upprättas en internationell aktionsgrupp av experter och politiker, annars förlorar vi inom kort arter som tiger och jättepanda. De efterlyser också incitament för att öka människors tolerans mot varg och puma.”

Det saknas allmänt insikt om rovdjurens betydelse för biodiversiteten och alla deras gynnsamma ”kaskadeffekter” för andra arter, både fauna och flora. Rovdjurens påverkan är positiv, vilket man INTE kan säga om vår/människans ”kaskadeffekter”/påverkan.

”I början på 1995 tillfångatog US Fish and Woldlife Service tillsammans med kanadensiska biologer 14 vargar i Kanada och placerade dem i Yellowstones nationalpark, där de hade varit utrotade sedan 1926. De kommande åren fylldes det på med ytterligare vargar.

Effekterna blev kraftigare än vad någon hade kunnat räkna med. Hela ekosystemet i nationalparken förändrades och det gick så långt att till och med floderna förändrades. Hur kan detta ha gått till?”

Rapporten jag länkar till överst tydliggör också att man inte kan likställa nationalparker med områden som brukas av människor. Vilket egentligen är självklart och jag återkommer till detta. Fråga dig hur många är vi, och hur många är återstoden av världens stora rovdjur? Hur påverkar vi naturen (vilka ”kaskadeffekter), miljön, klimatet o.s.v. och hur påverkar rovdjuren?

De långvariga studierna på ön Isle Royale av förhållandet mellan varg och älg visar tydligt hur känslig relationen mellan topprovdjur och bytesdjur är. Ön har blivit mycket välkänd bland ekologer och är högintressant på grund av att det ekologiska systemet inte påverkas av människor. En gång i tiden var fiskerinäringen stor på ön, man fiskade främst öring och sik. Invånarna, främst av skandinaviskt ursprung, flyttade ut när man beslutade inrätta en nationalpark. Ön är 74 km lång, 14 km bred och har en yta på ca 530 km².

Isle Royale-studierna visar hur viktiga topprovdjuren är för ekosystemen. Öns vargar har haft ett stort inflytande över älgbeståndets tillväxt. Men studierna visar också hur skör balansen är. Faktorer som sjukdomar och klimatförändringar kan vända förloppet så att näringskedjorna styrs nerifrån i stället. Det vill säga att mängden växter reglerar antalet växtätare och därmed även antalet rovdjur.

”– I genomsnitt löper en älg på Isle Royale lika stor risk att bli dödad av vargar som att svälta ihjäl. Intressant nog gäller samma sak för vargarna. Risken att svälta ihjäl är ungefär lika stor som risken att bli dödad av andra vargar,” säger Michael Nelson.

Isle Royale ligger i norra barrskogsbältet och det gör även en stor del av Sverige. Till skillnad från Isle Royale är vår skog, våra älgar och vargar, kraftigt påverkade av vårt skogsbruk, resursutnyttjande. Isle Royale-studierna hjälper forskarna att förstå hur vi förändrar förhållandet mellan de här arterna och hur vi påverkar deras roller som nyckelarter i barrskogens ekosystem.

I Sverige och Skandinavien i stort påverkas vargarna av mänsklig jakt på älg. Vid en jämförande studie så visade det sig att de skandinaviska vargarna dödade ca tre gånger så mycket älg som vargarna på Isle Royale. Älgstammens täthet är jämförbar, men här är vargflockarna mindre, tydligare familjegrupper och reviren större, ca 1000 kvadratkilometer stora. Detta innebär att älgarna är ca fem till tio gånger fler per varg. Den främsta orsaken till våra vargars jaktframgång är den stora andelen kalvar i de skandinaviska älgbestånden.

Genom skogsbruket får vi en ung skog med gott om trädplantor som erbjuder ett högvärdigt foder för älgarna. Sedan tillkommer jakten som håller älgstammarna på en låg nivå i förhållande till födotillgången. Vi skapar alltså förutsättningarna för en hög reproduktionstakt, vilket också förklarar varför det finns så gott om kalvar i det skandinaviska älgbeståndet.

En varg som främst äter kalvar måste självfallet äta fler djur än en varg som äter vuxna älgar. Men älgkalvar är inte alltid lätta byten för vargarna, något som bland annat studierna från Isle Royale visar. Friska älgar är fullt kapabla att försvara både sig själva och kalvarna. Man kan se att vargarna gör skenattacker mot älgarna för att testa deras kondition. Älgarna håller stånd genom att sparkas och stångas. Även om de flyr så har de goda chanser att klara sig. Endast ca fem procent av attackerna slutar med att älgen dödas.

Här i Skandinavien ser bilden lite annorlunda ut. Här är det ovanligt att älgarna försvarar sig och sina kalvar genom att hålla stånd, här försöker älgen främst fly undan. Antagligen beror det på att våra älgar levt utan vargar under en sådan lång tid och har lärt sig att det går att fly undan mänskliga jägare. Men flera studier visar att när rovdjur återvänder till en miljö där de varit utrotade, så återfår bytesdjuren snabbt sina försvarsbeteenden.

Det finns jämförande studier av vargarnas jaktlycka i nyetablerade revir med jaktlyckan för dem som lever i områden där det har funnits varg i 10 till 20 år. Vargarna visade sig vara lika framgångsrika älgjägare i alla områden, vilket indikerar att älgar inte utvecklar försvarsbeteenden över tid.

Forskarna drog slutsatsen att det var älgjakten som orsakade älgarnas bristande försvarsförmåga. Under de senaste hundra åren har jägarna, inte topprovdjur som varg, varit älgens främsta fiende. Jägarna skjuter årligen en tredjedel av hela älgstammen. Mot en jägare hjälper det inte att försvara sig, då är det bättre att fly.

Forskningen visar alltså att människan skapar väldigt goda förutsättningar för vargen här i Sverige.

Om det inte vore för det faktum att även vargen jagas (och tjuvjagas), så skulle sannolikt vargbestånden öka kraftigt. Ur ett vargperspektiv är det således människan som befinner sig i toppen på näringskedjan, vilket medför att vargens ekologiska betydelse minskar.

Man kan fråga sig hur vargen skulle påverka vår miljö om jakten inte begränsade stammens storlek. Här kan vargarna på Isle Royale inte ge oss svar, öns artfattiga natur är alltför olik vår. Men det finns ett annat nordamerikanskt vargbestånd som kan belysa frågan och ge svar, nämligen vargarna i Yellowstone.

Vargens betydelse för biodiversiteten (den biologiska mångfalden) är tydligt styrkt, inte minst genom den spetskompetens som vuxit fram efter vargens återkomst i Yellowstone (USA).

Under 1930-talet utrotades vargbeståndet i Yellowstones nationalpark. I mitten av 1990-talet återinfördes dock vargen. Skälet till detta var främst att man hoppades att vargarna skulle minska antalet wapitihjortar som orsakade stora betesskador.

Hjortarnas antal minskade mycket riktigt efter att vargen hade återinförts, och antalet popplar, aspar och vide, som utgör hjortarnas föda, ökade. Videt utgör också föda för bävrarna, och bäverstammen har ökat kraftigt. Även de fågelarter som häckar i videsnåren har blivit fler. Vargarna dödar även prärievargar, och när dessa minskade i antal så ökade antalet gaffelantiloper i stället. Även bisonoxarna har blivit flera, sannolikt som en följd av minskad konkurrens om betet.

Förändringarna i Yellowstone är exempel på så kallade kaskadeffekter. I det här fallet innebär det att när vargarna dödar hjortarna så påverkar detta indirekt en rad andra nyckelarter i ekosystemet. Kaskadeffekterna är en av orsakerna till att de stora rovdjuren anses vara så viktiga för miljön.

”– Om man vill bevara mångfalden bland växter och den stora grupp organismer som är knutna till växtsamhället, så måste man låta vargbestånden bli så stora att de kan fylla sin ekologiska funktion. I områden där vargen har utrotats och där det finns stora bestånd av växtätare, kan man minska växtätarnas skadliga inflytande på växtligheten om man återinför varg”, säger Robert Beschta, professor emeritus vid Oregon state university i USA.

En liten översikt av förändringarna i Yellowstone sedan vargens återkomst visar följande:

Antalet av Wapitihjort har halverats och stabiliserats, vegetationen har återhämtat sig, bävern har återetablerat sig och ökat i norra Yellowstone från en till tolv kolonier och skapat dammar vilket gynnar grodor, salamandrar, små däggdjur och älgar som betar av vattenväxterna.

Stränderna kantas återigen av buskar, poppel, pil och andra lövträd vilket skuggar av vattendragen och gynnar laxfiskarna att gå upp och leka.

Men det är inte vargarna som har orsakat alla kaskadeffekter i Yellowstones ekosystem. Under de dryga femton år som gått sedan vargarna återinfördes så har också klimatet förändrats, inte minst på grund av mänsklighetens allmänna och tydliga påverkan. Växtsäsongen har ökat med nästan en månad, vilket sannolikt har bidragit till att parken blivit mycket grönare. Att bävrarnas antal ökat till följd av vargens återkomst kan också ifrågasättas. Man har nämligen släppt ut bävrar norr om parken och dessa kan ha spritt sig till Yellowstone. Bävrarna, liksom övriga djur, kan också påverka ekosystemet underifrån. Genom att dämma upp floderna skapas stora våtmarksområden vilket gynnar växter som trivs i fuktiga miljöer, till exempel vide. Bävrarna kan alltså själva förbättra tillväxten hos sina viktigaste födoväxter.

Det är alltså inte helt lätt att bevisa att vargar kan minska bestånden av de stora växtätarna i sådan omfattning att kaskadeffekter uppstår, ekosystemet är känsligt och påverkas av en mängd olika faktorer. Men vargarna kan få hjälp med att reglera sina bytesdjur. Det finns nämligen flera topprovdjur i barrskogarnas ekosystem. Björnen är ett exempel och så förstås vi människor.

Stranderosionen förorsakad av nedbetad vegetation minskar och löv och dött djur- och växtmaterial, så kallad detritus, faller ned i vattendragen vilket gynnar insekterna och därmed också fågellivet. Den tillförda detritusen gynnar planktonbildning som i sin tur gynnar mängder av småkryp som hinn- och hoppkräftor som i sin tur gynnar fiskproduktionen. Detta främjar också många fåglar, uttern och andra vattenlevande varelser.

Den tidigare hårt nedbetade aspen har nu etablerat nya lundar med 3-4 meters höjd, vilka så småningom kommer att gynna de hålbyggande fåglarna.

Vargen har påverkat den övriga faunan av rovdjur. Coyoten har minskat och därmed har gaffelantiloperna, präriehundarna och övriga gnagare ökat i antal i parken. Detta ger också större möjligheter för grävlingar, rävar och vesslor att klara sig.

Vargens slagna byten ger mat åt björn, rovfågel och andra fåglar såsom korp, kråka och skata. Även småfåglar utnyttjar vargens bytesrester speciellt under den kalla vintern. (Yellowstone är en högplatå belägen 3000-4000 meter över havet.)

wolfclos.jpgBeteendemässigt har vaksamheten ökat hos aktuella bytesdjur, vilket gör att rörligheten hos dem är större. De stannar alltså inte lika länge på samma område och därmed växlar betesplatserna mer och gör det möjligt för vegetationen att återhämta sig.

När vargarna på det här sättet påverkar andra djur- och växtarter, direkt och indirekt, kallas det för kaskadeffekter. Dessa ”kaskadeffekter” stärker biodiversiteten, inte tvärtom. Hur dessa ”kaskadeffekter” kommer att se ut i Sverige vet vi ännu inte, Sverige och Yellowstone är inte helt jämförbara och vi har ännu ingen livskraftig vargstam spridd över vårt land. Vad jag vet pågår forskning vid bland annat Grimsö viltforskningsstation. Men att vargen bland annat påverkar den hotade stammen av Fjällräv positivt är känt. Främst då via efterlämnade kadaver. Den svenska vargstammen är liten därför blir givetvis också kaskadeffekterna mindre tydliga här.

Det finns studier på hur vargar, björnar och jägare samverkar för att reglera växtätarnas antal. Man har till exempel sammanställt uppskattningar av hjort-, ren- och älgbestånd i olika delar av barrskogsbältet. Med hjälp av ett klimatbaserade datorprogram kunde man också räkna ut hur produktiva de olika regionerna var, hur mycket växtlighet som producerades i regionen/regionerna. Sedan noterade forskarna om det fanns varg och björn samt om det förekom jakt på växtätarna i de olika regionerna.

I de områden där det fanns varg, björn och människor hade de en så kraftig påverkan på växtätarna att mängden födoväxter var av underordnad betydelse för antalet växtätare. Rovdjuren som grupp kunde alltså styra näringskedjorna. Forskarna undersökte också hur mycket växtätare det fanns i regioner som hade varg och björn men ingen jakt. Resultaten var tydliga. Tillsammans hade vargar och björnar stor effekt på antalet växtätare, oavsett hur mycket födoväxter som områdena producerade.

Man kunde också konstatera att jägare och björnar var mycket sämre på att reglera antalet växtätare än vad vargar och björnar var. I Sverige finns det mer än tio gånger så många björnar som vargar, och våra björnar dödar också älgar. Man kan alltså ställa sig frågan om vargar och björnar gemensamt kan reglera älgbeståndet?

Om man ser till riket som helhet, så dödar rovdjuren ett litet antal älgar i jämförelse med jägarna. Men på lokal nivå ser det annorlunda ut. I rovdjurstäta områden kan andelen dödade älgar utgöra 50–80 procent av det totala antalet.

Det finns lokala områden, bland annat i norra Dalarna, där jakten i princip har upphört. Vargen och björnen tar ut hela den årliga produktionen av älg.

Jägarna minskar sitt jakttryck i rovdjurstäta områden så att det totala antalet dödade älgar inte ska bli för stort. Det händer alltså att vi lämnar plats åt rovdjuren och låter dem återta sin roll som barrskogarnas topprovdjur. Men bara på lokal nivå. För att minska denna konflikt kan vi försöka plantera ut och försöka få den svenska stammen av Kronhjort att växa.

Kronhjorten är ett bra alternativ både för varg och mänskliga jägare. På DN-debatt den tredje augusti 2014 skrev tre forskare att: ”Kronhjortar i vargområden kan minska jaktkonflikterna”. ”Aktiv utsättning skulle ge flera fördelar. För vargen är kronhjort ett mer naturligt byte än älg. Om vargen går över till kronhjort konkurrerar den inte lika mycket med jägarna om älg. Hjortarnas kost innebär dessutom betydligt mindre skogsskador än vad älgarna ger upphov till.” De tre forskarna var Anders Jarnemo, skogl dr i viltekologi, högskolan i Halmstad Petter Kjellander, professor i viltekologi, SLU Olof Liberg, docent i viltekologi, tidigare koordinator för Skandulv.

En välkänd konflikt är den att många jägare upplever att vargen konkurrerar med dem om älgen. Samtidigt vill skogsbruket hålla älgstammen på en låg nivå då älgstammen orsakar allvarliga skador på ungtallar. Kronhjorten kan minska konflikten om vi satsar på att utöka den stammen.

Kronhjort, cervus elaphus, kallas även kronvilt och är vårt näst största hjortdjur. Arten vandrade in söderifrån efter senaste istiden och spred sig upp till Mellansverige. Det är en ursprunglig art i den svenska faunan. Hondjur kallas ”hind”, handjur ”hjort”, unge ”kalv”. Hindar väger 100–150 kilo, hjortar kan väga upp till 300 kilo. Hindar kan bli 18–25 år i det vilda, hjortar sällan äldre än 14–16 år. Handjuren har inte vuxit färdigt förrän vid 6–8 års ålder och står på toppen vid 10–14 år. Bara handjuren har horn, vilka fälls i februari–april, varpå nya växer ut. Kronhjorten brunstar i september, hjortarnas bröl kan då höras på upp till 5–6 kilometers avstånd.

Hondjur kallas ”hind”, handjur ”hjort”, unge ”kalv”. Hindar väger 100–150 kilo, hjortar kan väga upp till 300 kilo. Hindar kan bli 18–25 år i det vilda, hjortar sällan äldre än 14–16 år. Handjuren har inte vuxit färdigt förrän vid 6–8 års ålder och står på toppen vid 10–14 år. Bara handjuren har horn, vilka fälls i februari–april, varpå nya växer ut. Kronhjorten brunstar i september, hjortarnas bröl kan då höras på upp till 5–6 kilometers avstånd.
Foto Luc ViatourFoto: Luc Viatour

Historiskt trängdes kronhjorten tillbaka och skulle ha utrotas helt i Sverige på 1800-talet om inte en liten stam hade räddats på några gods i Skåne, se parallellerna med älg och rådjursstammen vilka också varit hotade under historisk tid. I dag finns kronhjorten på flera håll i landet till följd av utsättningar, tidigare oreglerat och rymlingar från hägn.

Medan älg är mer solitär, lever kronhjort i flockar. Hindar och kalvar för sig, hjortar för sig. Hjort och hind möts egentligen bara under brunsten, då de starkaste hjortarna håller harem av hindar. Hindarna föder bara en kalv och kronhjorten är väldigt trogna sitt uppväxtområde och hinden föder bara en kalv, därför ökar antalet djur sakta och spridningen till nya områden går långsamt. Den årliga avskjutningen av kronhjort i Sverige är ca 6 000 djur, att jämföra med ca 100 000 älgar. I Norge fälldes säsongen 2013 hela 36 000 kronhjortar, något som styrker vilken potential arten i framtiden kan få i Sverige.

Kronhjorten betar i huvudsak växter på marken såsom gräs, örter, bär-ris, ljung och lav. Kronhjort kan också äta bark vilket kan orsaka skador främst i granplanteringar. Skadorna ökar där skogarna är täta och där det saknas alternativ föda under vintertid.

I områden med goda förekomster av föda i skogen i form av till exempel blåbärsris, ljung och lav, som i Kolmårdenområdet är skogsskadorna, barkskalning, sällsynta. Studier visar att kronhjort inte heller äter på plantor av tall och gran i samma omfattning som älgen gör.

I skogsdominerade landskap med en god tillgång på kronhjortens favoritbete, blåbärsris, ljung och lav blir skogsskadorna små. Landskapstypen som vargen trivs i är alltså densamma som Kronhjorten skulle kunna öka inom. Större delen av ”vargbältet” saknar idag kronhjort. Anledningen är att kronhjortens naturliga spridningsförmåga är mycket begränsad av dess sociala system, djuret kan därför behöva hjälp genom aktiv utsättning. Det enda som behövs är ett politiskt beslut och aktivt arbete.

Där varg och kronhjort samexisterar globalt, till exempel Östeuropa och stora delar av Nordamerika, är det kronhjort och wapitihjort (Cervus canadensis), inte älg, som utgör vargens huvudsakliga byte. Det skulle vara klokt att gynna en etablering av kronhjort i det mellansvenska vargområdet. Genom att sätta ut kronhjort i vargbältet ges vargen ett alternativbyte till älg och konkurrensen med människan minskar.

Den vackra, skygga, intelligenta och svårjagade kronhjorten är med säkerhet en art som många svenska jägare har högst upp på önskelistan att få på sin jaktmark. En medvetet utökad kronhjortsstam ger fina jakttillfällen, fint miljövänligt kött och en fantastisk naturupplevelse.

Kronhjorten tillhör den vilda fauna av stora växtätare som en gång satte sin prägel på det naturliga landskapet tillsammans med visenten och de utdöda arterna uroxe och vildhäst. Den betade våra skogar och hagar. Det finns idag en brist på denna typ av stora betande djur som till stor del hämtar sin föda ur mark- och fältskiktet. I de delar av landet där djurhållningen minskar drastiskt kan kronhjorten ha en avgörande landskapsvårdande betydelse. Att underlätta kronhjortens etablering är därmed också ett långsiktigt och hållbart sätt att rädda kvar en del av den biologiska mångfalden i Sverige.

Att hävda att vargen (liksom övriga topprovdjur) inte har en positiv effekt på biodiversiteten är tämligen okunnigt. Vargens effekt på biodiversiteten är alltid mer eller mindre positiv, aldrig negativ. Människans effekt på biodiversiteten är däremot oftast enbart negativ. Exemplen härpå är oerhört många.

Man ser idag hur ca 40 procent av jordens alla organismer (djur och växter) är utrotningshotade, på grund av mänsklig påverkan på klimatet, miljöförstörelsen generellt med mera och man förstår att kunskapsnivån hos den moderna människan är låg.
Det finns ingen logik, kunskap, förnuft eller känsla i argumentet att vargen inte är globalt utrotningshotad och därför kan utrotas här.

Vi kan lika gärna hävda att älgen inte är utrotningshotad, det finns mycket gott om älg i Nordamerika, därtill tre underarter, så den kan av ekonomiska skäl utrotas här på grund av artens tendens att orsaka dyrbara trafikolyckor, därmed också lidande, ibland död och enormt kostsamma skador på skog och grödor.

När vargen sprider fruktan, då är rädslan oftast en produkt av mänsklig okunnighet, fördomar och myter. Vi människor tycks dessutom ha ett behov av att ställa oss i fruktans hörn. Det farligaste djuret är vi, inget annat djur dödar så många av sina egna, inget annat djur sprider en kemisk cocktail i naturen bestående av över 150 000 olika ämnen, förändrar klimatet, fiskar ur och dödar haven och detta utan att ha en aning om konsekvenserna

Det sprids tyvärr medvetet en pandemi av vald okunnighet då den är kortsiktigt lönsam.

Ett PS eftersom jag vet att många kommer att hänvisa till en annan artikel:

Det är givetvis sant att den mänskliga kaskadeffekten är störst. Problemet är att människans kaskadeffekter främst är negativa, vilket INTE är fallet med rovdjurens. Detta framgår i rapporten jag länkar till överst i inlägget, liksom att man givetvis inte kan likställa ett aktivt flerbrukslandskap med en nationalpark. Om rovdjurens (vargens) betydelse för biodiversiteten är optimal i en nationalpark som Yellowstone, betyder det inte att den är noll (obefintlig) i våra landskap, den är mindre ja, men jag tror få vågar sätta en tydlig procentsiffra med den kunskap som föreligger idag. Artikeln jag länkar till här är i grunden ett puerilt försvar för den negativa påverkan vi haft och har på biodiversiteten och ingen är en större bov därvidlag än Sveriges skogsbrukare/bönder. Hur förvaltas ”skogen vi ärvde?”

kalhygge
Det är direkt löjligt att försvara en verksamhet som varit och är så destruktiv för biodiversiteten och ett rejält feltänk. Det som behövs är en verklig omställning mot ekologisk hållbarhet både inom skogsnäringen och jordbruket. Vilket INTE motsäger rovdjurens betydelse och givna plats här! Det är dessutom fel att jämföra betydelsen på ett rovdjur med låg numerär och som trängts in på ett ytterst begränsat område (vargen) med ett rovdjur som finns över hela landet och i en långt större numerär (lodjuret). Dessa ”ekologer” borde förstått att utformningen av debattartikeln bara gynnade den grupp som avvisar vargen till skydd för personliga privilegier. Jägarkåren är inte enbart, men ofta, en välbeställd ”pöbel” som endast ser till egennyttan och bryr sig mycket lite för övrigt.

dead-wolves

Vargens återkomst ger kaskadeffekter och om vi utnyttjar tillfället och tillser att vilda betande djur som Kronhjort och Visent också återkommer, ökar de. Detta samtidigt som vi försöker ställa om, göra skogs- och jordbruket grönt enligt ekologins verkliga principer, nu och här (som i övriga världen) annars står vi snart inför problem vi inte lär klara av. Jag skriver lite om det här, men känner ett starkt konservativt motstånd, både insikterna och viljan tycks saknas? Är inte våra barnbarn och deras barn värda en levande planet, eller vad är det för gåva vi vill ge dem?

Det krävs breda politiska beslut för att vi skall klara omställningen och för varje dag som går ökar mitt tvivel på huruvida vi klarar problematiken när inte ens ”ekologer” ser helhetsbilden? Varje pusselbit är viktig, men ser du inte helheten lär du inte kunna lägga pusslet. Vi har misslyckats med att göra naturen till en ägd trädgård som hanteras efter kortsiktiga ekonomiska intressen, misslyckandet är i princip totalt och ändrar vi inte livsstil så är framtiden extremt dyster och det är ingen överdrift!

Vi vet t.ex. när haven nått sin gräns för vad de tål, eller hur? Så vi kan fortsätta vår negativa miljö- och klimatpåverkan ett bra tag till?

Och skulle katastrofen inträffa och havens ekosystem haverera så berör det bara ca tre miljarder människors försörjning, det ”fixar vi” lätt eller hur?

 

vacce-sepia1b mellan

Annonser
Det här inlägget postades i Vargdebatten. och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.