Jag har under en tid varit med i en sluten grupp som heter ”Varg i Sverige” och har sällan mött så många små och hatiska män. Och det mest intressanta är att gruppens administratörer, som kallar sig ”vargvärnare” skyddar dessa små män och deras infantila kommentarer intensivt och kallar tonen/nivån för kritik (?).
Gillar ni personattacker, att kasta invektiv omkring er…då är gruppen ”Varg i Sverige” någonting för er! Ni får nämligen räkna med att möta ord som dessa:
”Nääää det är helt jävla omöjligt när ni har smygrunkare som Thomas Alm i gruppen. Sparka ut idioten, ni kan väl inte ha medlemmar vars föräldrar är syskon med varandra, snacka om att det är värre inavel än vargen. ”
”Kan ingen få tyst på idioten som tycker om att höra sin egen röst och sitter och smårunkar i ett hörn när han läser i sitt tycke, sitt egna fantastiska alster till jävla skitsnack, näää du Thomas själv så tycker jag nog att du bör genomgå en total lobotomi och bli kemisk kastrerad med en härlig tvångströja och en diciplinboll i truten.”
”En idiot som du borde nog söka vård, det är inte bra enbart sysssla med fantasier u lögner”
”Thomas Alm du är dumknullad på riktigt, är dina föräldrar syskon med varandra?
Jag känner foliehattarnas vindar blåsa.”
( Och listan över denna form av kommentarer kan bli väldigt lång!)
Är du kvinna och söker någon riktigt lågbegåvad pojke att avla barn med, då har du mycket goda jaktmarker där.
Inte ens i de mest extrema rasistiska och fascistiska hatsajterna finner ni en så låg nivå, en sådan okunnighet, så fritt florerande fördomar och ett så välodlat hat.
De benämner vargen som ”ohyra”, men den verkliga ohyran går på två ben, leker tuff via tangentborden och har i princip inte en aning om etik, empati och verklig respekt. De små pojkarna i gruppen ”Varg i Sverige” har allt att lära av en varg.
Observera att jag inte jämför rakt över, vi är som däggdjur helt olika byggda, har olika utvecklade sinnen med mera, men nog har somliga en hel del att lära av vargen.
Det finns en känd ”kärlekshistoria som jag brukar tänka på då och då och som symboliskt berättar väldigt mycket. Den handlar om Lobo, kungen av Currumpaw och hans kärlek Blanca. Det var så att Lobo uppvaktade henne och visade sitt intresse. Blanca kände likadant och deras kärlekshistoria tog sin början.
Från den dagen gick de varmt lekfullt, och ibland vilt dansande, sida vid sida.
Äkta kärlek går fri och bredvid, inte tvingande före eller efter.
Frihet, jämlikhet, följsamhet och samarbete är inga motsatser/fiender, de fungerar utmärkt ihop och skapar den harmoniska balans vi och andra så väl behöver.
Hade Blanca avvisat Lobo så hade han respekterat detta och sökt vidare efter en annan tik utan att försökt hota, tvinga eller skada. Här har många män något att lära av Lobo. Män som vill äga sin kvinna bör lyssna noga på honom och hans bröder. Vargar våldtar inte och lämnar honan i en skam som inte är hennes. Det är nämligen alltid tiken som väljer sin hanne.
Lobos och Blancas kärlekshistoria krossades av jägaren Ernest Thompson Seton. Han hade jagat den listiga kloka alfavargen länge och hade försökt med allt, vapen, fällor och gift, men ständigt blivit överlistad av Lobo.
Till slut lyckas Seton fånga Blanca i en väl utplacerad fälla. Lobo stannar i det längsta bredvid sin vän, men tvingas fly från männens vapen till slut. Trots att Seton hävdade att Blanca var den vackraste varg han sett så avlivades hon brutalt.
”Sedan följde den oundvikliga tragedin, som jag kände mera obehag över efteråt än medan det pågick. Vi kastade varsin lassosnara om den dödsdömda vargens hals, och drev sedan våra hästar åt varsitt håll tills vi såg blodet strömma fram ur munnen på henne, ögonen täckas av en glasartad hinna och lemmarna först stelna till och sedan helt slappa”. ( Barry Lopez).
Lobos starka känslor till Blanca fick honom att försöka rädda henne från Setons läger. Om han visste att hon var död och ville säga farväl eller trodde att hon var skadad och ville rädda henne, det får vi aldrig veta.
Lobo försökte i alla fall upprepat ta sig in till Blanca som låg död i ett timrat uthus och då lyckades Seton till slut fånga honom med hjälp av över hundra saxfällor vika han strök med Blancas döda kropp. Fällorna slog till slut hårt om Lobos alla fyra ben och jakten var över. Enligt Seton dog inte Lobo av de skador han fått. Lobo lär ha tittat med sorg ut över prärien och sedan bara gett upp…
Vilda vargflockar i Sverige är små familjegrupper där föräldraparet leder och lär valparna livets problem, hur man jagar inte minst. Föräldraparet är dominant men styr inte med en hierarki som består av en linjär hackordning, en dominant aggression.
I de större flockar vi ser i Nord Amerika, där flera familjegrupper lever i samlade flockar kan man använda det äldre ordet alfapar. Det finns studier av vilda vargar som tydligt visar att ledarskapet över flocken, vilket man likställde med den som leder och alltså går först, inte alltid fanns hos det dominanta föräldraparet. Man särskiljer mellan frontledarskap och icke frontledarskap.
Andra individer än avelsparet kan till exempel leda flocken under förflyttning. Däremot är det nästan alltid avelsparet som startar, tar initiativet till en aktivitet och det är bara de som använder sig av icke frontledarskap. Vilket betyder att trots att någon av avelsvargarna gick långt bak i ledet var det ändock de som bestämde riktning på förflyttningen. Denna typ av icke frontledarskap gjorde att började ifrågasätta frontledarskap som något dominansrelaterat, så länge det inte gällde avelsparet, utan istället tror man att det används för att fördela risken i flocken. Den som går först stöter också på faror först.
Det finns två typer av underkastelsebeteenden hos vargarna. Ett är aktivt och går ut på att göra sig liten, ha låg svans, öronen bakåt och slicka den andra i mungiporna och ett passivt där den underlägsne ligger helt passivt på sidan eller ryggen. Aktiv underkastelse likställs med mattiggeri.
Det enda maktutövande som är välkänt är att föräldraparet äter först om bytet var litet och mattillgången låg. I normalfallet äter vargflocken tillsammans och föräldraparet ser tillsammans med de äldre syskonen till att de små valparna äter först.
När tiken varit separerad en tid från hannen uppvisar hon ett aktivt kyssande beteende. Tiken slickar hannens mungipor och tigger mat. Oftast leder ritualen till att hannen bjuder på maten. Ibland till och med regurgiterade hannen. Regurgitering är då maten kommer upp igen odigererad, utan magsaft, det vill säga att maten vänder i matstrupen. Till skillnad från de äkta kräkningarna använder vargen inte sina magmuskler utan maten kommer upp utan ansträngning. Bilden av att hanen och honan egentligen har samma status blir tydlig.
Glöm dessutom inte att vårt mänskliga kyssande har samma biologiska ursprung och effekt. De älskande människornas kyss har sitt ursprung i och utvecklats från den moderliga kyssen. Moderns kärlek till sina små barn är densamma som tikens (föräldraparets) gentemot valparna. Kulturellt har den mänskliga kyssen utvecklats i en mängd riktningar men i grunden handlar det fortfarande om kärlek, vördnad och respekt.
Vargarnas föräldrapar går bredvid varandra, i jämlikt samförstånd och samarbete, precis som Lobo och Blanca gjorde.
Seton klarade inte av att skjuta Lobo. Han hade nu fått en väldigt djup respekt för alfavargens mod, lojala trohet och kärlek till Blanca. Han beslöt sig för att fånga Lobo levande.
Seton beskrev Lobos ylande dagarna efter Blancas död som ett rop med ” en omisskännlig del av sorg i tonen… det var inte längre det högljudda, trotsiga tjutet, snarare ett långt klagande skri”.
Lobo dog ett par dygn senare, om det var av skadorna fällorna orsakat på alla hans fyra ben, eller om det var av sorg, ingen vet. Men när den stolta alfan, kungen av Currumpawa slöt ögonen en sista gång den 31:a januari 1894 förändrades Etons hårda taggtrådshjärta.
En djup insikt/förståelse tog över och han blev en aktiv kämpe för miljön och Lobo blev: The Wolf That Changed America. BBC:s dokumentärfilm med denna titel är både välkänd och populär.
Historien om Lobo är ett av exemplen på hur vi sakta blev medvetna och hur det vi i dag kallar miljörörelsen växte fram. Insikten om naturens verkliga betydelse kom kanske väldigt sent till oss vita europider, kanske för sent?
Kärleken har många ansikten och ett ansikte är Setons förändrade bild av vargarna, naturen och vår skövling av denna, hans framväxande kamp för miljön. Seton slutade också helt med vargjakt.
Den berättigade frågan är: Med vilken rätt utrotar vi våra medresenärer i tiden? Varför tar vi oss den rätten?
runor 