Hej Sven-Erik Bucht!

Det är inte utan att man bär en skam ibland, en skam över att tillhöra en art, ett kön, som ofta är menlöst destruktiv. Det är ofta ett ynkligt djur, hanformen av homo sapiens, våldsbenägna, maktkåta och totalt utan positiv problemlösningsförmåga.

Ett talande exempel bland mängden är de högljudda nöjesjägare som irriterar sig så intensivt på vargens återkomst. Det är små själar som njuter av dödandet, jag vet inte den exakta drivkraften, men jag antar att det handlar om en primitiv form av sexuell upphetsning. En form av ”kukförlängare” dessa privilegier-törstande små narcissister alltid jagar.

Ofta är de ”stora” män inom bank-/finans eller övrigt näringsliv, ibland ”stora” män inom politiken.

Den enklaste formen av destruktivitet, dödandet, ger dem njutning.

…ty de förmår inte bättre!

Den sorten, av min egen art, avskyr jag. Små outvecklade ”män” som saknar visioner, all form av positiv problemlösningsförmåga. Män som inte klarar en så enkel sak som att vårda en rovdjursstam.

En annan feg form av män är de som undviker ett sakligt samtal, som inte förstår värdet av att lyssna, av att ”provtala”, av att konstruktivt finna problemlösningar.

De tycks mig upptagna med att ränna runt med ett finger i luften, ständigt och fegt ”analyserande” opinionsvinden…

Jag skrev till en sådan man, jag skrev två gånger! Inte fan svarar ynkryggen…så jag försöker igen!

Hej Sven-Erik Bucht!

Jag skriver några rader till er eftersom jag helt håller med i den kritik som riktas mot kommande vargjakt. Miljöorganisationerna har helt rätt i sin kritik och det är med en djup besvikelser jag inser att Socialdemokratin kommer att köra Alliansens politik även på rovdjursområdet.

Att ni saknar kunskap och spelar populistiskt inser jag, men jag vill ändå sända er några rader innan jag återigen kontaktar EU:s miljökommissionär i ärendet.

Om alla tänkte som ni, LRF och Centerpartiet hamnar vi snart i en ytterst fattig situation. Till följd av mänsklighetens exploatering av djur och natur har populationen hos över 3 000 djurarter halverats sedan 1970, enligt en ny rapport från Världsnaturfonden. Orsakerna är jakt, fiske och förlorad livsmiljö för de aktuella arterna – detta samtidigt som mänskligheten nästan fördubblats under samma period. Vi står inför ett art-massutdöende vi aldrig sett förut och orsaken är mänsklighetens fattigdom på kunskap och kortsiktiga girighet. Sverige är inte fattigt, vi lever inte i en artonhundratals-miljö, vi kan klara vargens återkomst och klarar vi inte denna enkla uppgift, så klarar vi inga av våra miljömål. Alliansregeringen (C) missade ju fjorton av sexton viktiga miljö-/klimatmål.

Vargen är inte landsbygdens stora problem, problemet ligger i tradition, konservativt tänkande och spelad rädsla. Vargen ser inte människan som ett bytesdjur och är inte farligare än sin tama släkting, hunden.

 

Skall vargen spridas så jämlikt som möjligt över landet så bör ni, C och LRF acceptera några få revir över hela landet från Småland, (3 till 5 revir) och norrut. Vargen är här för att stanna, en livskraftig stam vilar inte bara på ett riksdagsbeslut, utan också på ett antal internationella överenskommelser som vi undertecknat. Att dagens svenska vargstam är stor nog, kan jagas och är genetiskt frisk är en stor och medveten lögn. För att stammen skall utvecklas krävs nya blodslinjer utifrån och flera per år.

Det svenska lantbruket har haft problem i minst femtio år. ”För 30 år sedan år 1983 fanns det 39 000 företag med mjölkkor, år 2012 var antalet strax under 5 000 företag med mjölkkor. Litet drygt 8 av 10 mjölkföretag har försvunnit på 30 år.”(Jordbruksverket). Det svenska jordbruket har också mycket svårt att konkurrera med importprodukterna. Urbaniseringen fortgår. Utveckling kräver förändring, inte tradition.

Turism är en sektor som ökar i Sverige, besöksnäringen omsatte 284,4 miljarder kronor förra året och stod för 20 procent av den totala tjänsteexporten.

En livskraftig artrikedom i en levande natur lockar turister och vi här i Småland är Sveriges södra ”fönster” till Europa.

För att minska konflikten mellan varg och älgjägare kan vi försöka att kraftigt utöka vår lilla stam av Kronhjort och sprida den, där kan du hjälpa till!

Efter ett par årtionden har både varg och jägare ett nytt talrikt och bra byte, trycket på älgstammen minskar. Kronhjorten foderkonkurrerar inte med Älg, ger mindre skogsskador, ger ett fint kött och är otroligt vacker att se.

Vi kan plantera in Visent och hjälpa till att rädda den spillra som finns kvar. Både Visent och Kronhjort är bra betesdjur som håller landskapet öppet och gynnar florans biodiversitet. Kronhjort kan också födas upp i hägn.

De historiskt kunnige vet att älgstammen var på gränsen till utrotning under artonhundratalets första årtionden.

Ställ om till optimal biodiversitet, satsa på ekologisk produktion, premium-märk svenskt jordbruk och på sikt också skogsbruket. Gör Sverige till Europas lunga och ett uppskattat semestermål.

Det finns många fina små initiativ, som vildsvinsslakteri. Vildsvin ger bättre kött än tamsvin. Konkurrera med det vi har och kan få, inte traditioner som små fårstationer.

Det öppna landskapet klarar vi med andra alternativ och nötdjur, hästar gör mycket nytta. Hästar/hästsporten är det svenska lantbrukets näst största kund (efter mänskligt foderbehov) och det krävs mer än halva Skånes öppna ytor för att ge hästarna foder och bete. Hjälp hästsporten att utvecklas!

Det öppna landskapet har inte värnats. Stora och viktiga förluster av biodiversitet i Sverige beror inte på att vi har för få träd utan är i stor utsträckning kopplad till att 70 procent av Sveriges forna ängs- och hagmarker har försvunnit och huvudsakligen planterats med skog, oftast gran.”

 

Jag vill att svensk landsbygd skall leva upp och acceptera rovdjurens rätt till livsrum samtidigt, vill ni det?

Jag hoppas ni svarar och att ni inte passivt sitter och kör på det spår LRF, Centerpartiet och Herr Erlandsson gett er. Tänk om, gör rätt! Både i vargfrågan, rovdjursfrågan i stort och vad det gäller den gröna omställning som skulle ge landsbygden verklig och hållbar tillväxt!

 

Med vänlig hälsning

Thomas Alm

 

Dead Wolf - Neven Bjelić

vacce-sepia1b mellan

Publicerat i Vargdebatten.

Rovdjurens betydelse för biodiversiteten.

Ett vanligt argument är att: ”Man har från flera forskarhåll kommit fram till att vargen inte tillför något i den biologiska mångfalden”.

Vetenskapen visar en helt annan sanning:

Världens stora rovdjur har större betydelse för ekosystemen än man tidigare trott, visar en ny forskningsanalys. 61 procent av dessa rovdjur är utrotningshotade, och jägare kan inte göra deras jobb i naturen.

Amerikanska forskare har gjort en sammanställning av vetenskapliga rapporter om rovdjur från de senaste åren. Resultaten visar att de stora rovdjuren, det vill säga de arter som har en kroppsvikt över 15 kilo, upprätthåller ekosystemen i sina livsmiljöer. Genom att hålla nere bestånden av gräsätare, rovdjurens bytesdjur, så frodas växter, insekter, fåglar och fiskar. Varje art fyller en unik funktion i systemet, såsom rening av vatten, sjukdomsreglering och lagring av koldioxid.”

På så vis stärker de stora rovdjuren den biologiska mångfalden. Forskarna, som letts av den amerikanske ekologen William Ripple vid Oregon State University, påpekar dessutom att det ännu inte kommit fram några klara bevis för att mänskliga jägare kan ersätta rovdjuren och replikera deras effekter på ekosystemen.

Att rovdjuren till stor del har försvunnit har resulterat i artfattiga, svaga ekosystem. Enligt studien finns inga bevis för att jägare kan fylla rovdjurens roll. Däremot konkurrerar jägare ut rovdjuren i jakten på byte. Andra dödliga faktorer är skogsskövling och annan förstörelse av djurens livsmiljöer.

Enligt forskargruppen måste det snarast upprättas en internationell aktionsgrupp av experter och politiker, annars förlorar vi inom kort arter som tiger och jättepanda. De efterlyser också incitament för att öka människors tolerans mot varg och puma.”

Det saknas allmänt insikt om rovdjurens betydelse för biodiversiteten och alla deras gynnsamma ”kaskadeffekter” för andra arter, både fauna och flora. Rovdjurens påverkan är positiv, vilket man INTE kan säga om vår/människans ”kaskadeffekter”/påverkan.

”I början på 1995 tillfångatog US Fish and Woldlife Service tillsammans med kanadensiska biologer 14 vargar i Kanada och placerade dem i Yellowstones nationalpark, där de hade varit utrotade sedan 1926. De kommande åren fylldes det på med ytterligare vargar.

Effekterna blev kraftigare än vad någon hade kunnat räkna med. Hela ekosystemet i nationalparken förändrades och det gick så långt att till och med floderna förändrades. Hur kan detta ha gått till?”

Rapporten jag länkar till överst tydliggör också att man inte kan likställa nationalparker med områden som brukas av människor. Vilket egentligen är självklart och jag återkommer till detta. Fråga dig hur många är vi, och hur många är återstoden av världens stora rovdjur? Hur påverkar vi naturen (vilka ”kaskadeffekter), miljön, klimatet o.s.v. och hur påverkar rovdjuren?

De långvariga studierna på ön Isle Royale av förhållandet mellan varg och älg visar tydligt hur känslig relationen mellan topprovdjur och bytesdjur är. Ön har blivit mycket välkänd bland ekologer och är högintressant på grund av att det ekologiska systemet inte påverkas av människor. En gång i tiden var fiskerinäringen stor på ön, man fiskade främst öring och sik. Invånarna, främst av skandinaviskt ursprung, flyttade ut när man beslutade inrätta en nationalpark. Ön är 74 km lång, 14 km bred och har en yta på ca 530 km².

Isle Royale-studierna visar hur viktiga topprovdjuren är för ekosystemen. Öns vargar har haft ett stort inflytande över älgbeståndets tillväxt. Men studierna visar också hur skör balansen är. Faktorer som sjukdomar och klimatförändringar kan vända förloppet så att näringskedjorna styrs nerifrån i stället. Det vill säga att mängden växter reglerar antalet växtätare och därmed även antalet rovdjur.

”– I genomsnitt löper en älg på Isle Royale lika stor risk att bli dödad av vargar som att svälta ihjäl. Intressant nog gäller samma sak för vargarna. Risken att svälta ihjäl är ungefär lika stor som risken att bli dödad av andra vargar,” säger Michael Nelson.

Isle Royale ligger i norra barrskogsbältet och det gör även en stor del av Sverige. Till skillnad från Isle Royale är vår skog, våra älgar och vargar, kraftigt påverkade av vårt skogsbruk, resursutnyttjande. Isle Royale-studierna hjälper forskarna att förstå hur vi förändrar förhållandet mellan de här arterna och hur vi påverkar deras roller som nyckelarter i barrskogens ekosystem.

I Sverige och Skandinavien i stort påverkas vargarna av mänsklig jakt på älg. Vid en jämförande studie så visade det sig att de skandinaviska vargarna dödade ca tre gånger så mycket älg som vargarna på Isle Royale. Älgstammens täthet är jämförbar, men här är vargflockarna mindre, tydligare familjegrupper och reviren större, ca 1000 kvadratkilometer stora. Detta innebär att älgarna är ca fem till tio gånger fler per varg. Den främsta orsaken till våra vargars jaktframgång är den stora andelen kalvar i de skandinaviska älgbestånden.

Genom skogsbruket får vi en ung skog med gott om trädplantor som erbjuder ett högvärdigt foder för älgarna. Sedan tillkommer jakten som håller älgstammarna på en låg nivå i förhållande till födotillgången. Vi skapar alltså förutsättningarna för en hög reproduktionstakt, vilket också förklarar varför det finns så gott om kalvar i det skandinaviska älgbeståndet.

En varg som främst äter kalvar måste självfallet äta fler djur än en varg som äter vuxna älgar. Men älgkalvar är inte alltid lätta byten för vargarna, något som bland annat studierna från Isle Royale visar. Friska älgar är fullt kapabla att försvara både sig själva och kalvarna. Man kan se att vargarna gör skenattacker mot älgarna för att testa deras kondition. Älgarna håller stånd genom att sparkas och stångas. Även om de flyr så har de goda chanser att klara sig. Endast ca fem procent av attackerna slutar med att älgen dödas.

Här i Skandinavien ser bilden lite annorlunda ut. Här är det ovanligt att älgarna försvarar sig och sina kalvar genom att hålla stånd, här försöker älgen främst fly undan. Antagligen beror det på att våra älgar levt utan vargar under en sådan lång tid och har lärt sig att det går att fly undan mänskliga jägare. Men flera studier visar att när rovdjur återvänder till en miljö där de varit utrotade, så återfår bytesdjuren snabbt sina försvarsbeteenden.

Det finns jämförande studier av vargarnas jaktlycka i nyetablerade revir med jaktlyckan för dem som lever i områden där det har funnits varg i 10 till 20 år. Vargarna visade sig vara lika framgångsrika älgjägare i alla områden, vilket indikerar att älgar inte utvecklar försvarsbeteenden över tid.

Forskarna drog slutsatsen att det var älgjakten som orsakade älgarnas bristande försvarsförmåga. Under de senaste hundra åren har jägarna, inte topprovdjur som varg, varit älgens främsta fiende. Jägarna skjuter årligen en tredjedel av hela älgstammen. Mot en jägare hjälper det inte att försvara sig, då är det bättre att fly.

Forskningen visar alltså att människan skapar väldigt goda förutsättningar för vargen här i Sverige.

Om det inte vore för det faktum att även vargen jagas (och tjuvjagas), så skulle sannolikt vargbestånden öka kraftigt. Ur ett vargperspektiv är det således människan som befinner sig i toppen på näringskedjan, vilket medför att vargens ekologiska betydelse minskar.

Man kan fråga sig hur vargen skulle påverka vår miljö om jakten inte begränsade stammens storlek. Här kan vargarna på Isle Royale inte ge oss svar, öns artfattiga natur är alltför olik vår. Men det finns ett annat nordamerikanskt vargbestånd som kan belysa frågan och ge svar, nämligen vargarna i Yellowstone.

Vargens betydelse för biodiversiteten (den biologiska mångfalden) är tydligt styrkt, inte minst genom den spetskompetens som vuxit fram efter vargens återkomst i Yellowstone (USA).

Under 1930-talet utrotades vargbeståndet i Yellowstones nationalpark. I mitten av 1990-talet återinfördes dock vargen. Skälet till detta var främst att man hoppades att vargarna skulle minska antalet wapitihjortar som orsakade stora betesskador.

Hjortarnas antal minskade mycket riktigt efter att vargen hade återinförts, och antalet popplar, aspar och vide, som utgör hjortarnas föda, ökade. Videt utgör också föda för bävrarna, och bäverstammen har ökat kraftigt. Även de fågelarter som häckar i videsnåren har blivit fler. Vargarna dödar även prärievargar, och när dessa minskade i antal så ökade antalet gaffelantiloper i stället. Även bisonoxarna har blivit flera, sannolikt som en följd av minskad konkurrens om betet.

Förändringarna i Yellowstone är exempel på så kallade kaskadeffekter. I det här fallet innebär det att när vargarna dödar hjortarna så påverkar detta indirekt en rad andra nyckelarter i ekosystemet. Kaskadeffekterna är en av orsakerna till att de stora rovdjuren anses vara så viktiga för miljön.

”– Om man vill bevara mångfalden bland växter och den stora grupp organismer som är knutna till växtsamhället, så måste man låta vargbestånden bli så stora att de kan fylla sin ekologiska funktion. I områden där vargen har utrotats och där det finns stora bestånd av växtätare, kan man minska växtätarnas skadliga inflytande på växtligheten om man återinför varg”, säger Robert Beschta, professor emeritus vid Oregon state university i USA.

En liten översikt av förändringarna i Yellowstone sedan vargens återkomst visar följande:

Antalet av Wapitihjort har halverats och stabiliserats, vegetationen har återhämtat sig, bävern har återetablerat sig och ökat i norra Yellowstone från en till tolv kolonier och skapat dammar vilket gynnar grodor, salamandrar, små däggdjur och älgar som betar av vattenväxterna.

Stränderna kantas återigen av buskar, poppel, pil och andra lövträd vilket skuggar av vattendragen och gynnar laxfiskarna att gå upp och leka.

Men det är inte vargarna som har orsakat alla kaskadeffekter i Yellowstones ekosystem. Under de dryga femton år som gått sedan vargarna återinfördes så har också klimatet förändrats, inte minst på grund av mänsklighetens allmänna och tydliga påverkan. Växtsäsongen har ökat med nästan en månad, vilket sannolikt har bidragit till att parken blivit mycket grönare. Att bävrarnas antal ökat till följd av vargens återkomst kan också ifrågasättas. Man har nämligen släppt ut bävrar norr om parken och dessa kan ha spritt sig till Yellowstone. Bävrarna, liksom övriga djur, kan också påverka ekosystemet underifrån. Genom att dämma upp floderna skapas stora våtmarksområden vilket gynnar växter som trivs i fuktiga miljöer, till exempel vide. Bävrarna kan alltså själva förbättra tillväxten hos sina viktigaste födoväxter.

Det är alltså inte helt lätt att bevisa att vargar kan minska bestånden av de stora växtätarna i sådan omfattning att kaskadeffekter uppstår, ekosystemet är känsligt och påverkas av en mängd olika faktorer. Men vargarna kan få hjälp med att reglera sina bytesdjur. Det finns nämligen flera topprovdjur i barrskogarnas ekosystem. Björnen är ett exempel och så förstås vi människor.

Stranderosionen förorsakad av nedbetad vegetation minskar och löv och dött djur- och växtmaterial, så kallad detritus, faller ned i vattendragen vilket gynnar insekterna och därmed också fågellivet. Den tillförda detritusen gynnar planktonbildning som i sin tur gynnar mängder av småkryp som hinn- och hoppkräftor som i sin tur gynnar fiskproduktionen. Detta främjar också många fåglar, uttern och andra vattenlevande varelser.

Den tidigare hårt nedbetade aspen har nu etablerat nya lundar med 3-4 meters höjd, vilka så småningom kommer att gynna de hålbyggande fåglarna.

Vargen har påverkat den övriga faunan av rovdjur. Coyoten har minskat och därmed har gaffelantiloperna, präriehundarna och övriga gnagare ökat i antal i parken. Detta ger också större möjligheter för grävlingar, rävar och vesslor att klara sig.

Vargens slagna byten ger mat åt björn, rovfågel och andra fåglar såsom korp, kråka och skata. Även småfåglar utnyttjar vargens bytesrester speciellt under den kalla vintern. (Yellowstone är en högplatå belägen 3000-4000 meter över havet.)

wolfclos.jpgBeteendemässigt har vaksamheten ökat hos aktuella bytesdjur, vilket gör att rörligheten hos dem är större. De stannar alltså inte lika länge på samma område och därmed växlar betesplatserna mer och gör det möjligt för vegetationen att återhämta sig.

När vargarna på det här sättet påverkar andra djur- och växtarter, direkt och indirekt, kallas det för kaskadeffekter. Dessa ”kaskadeffekter” stärker biodiversiteten, inte tvärtom. Hur dessa ”kaskadeffekter” kommer att se ut i Sverige vet vi ännu inte, Sverige och Yellowstone är inte helt jämförbara och vi har ännu ingen livskraftig vargstam spridd över vårt land. Vad jag vet pågår forskning vid bland annat Grimsö viltforskningsstation. Men att vargen bland annat påverkar den hotade stammen av Fjällräv positivt är känt. Främst då via efterlämnade kadaver. Den svenska vargstammen är liten därför blir givetvis också kaskadeffekterna mindre tydliga här.

Det finns studier på hur vargar, björnar och jägare samverkar för att reglera växtätarnas antal. Man har till exempel sammanställt uppskattningar av hjort-, ren- och älgbestånd i olika delar av barrskogsbältet. Med hjälp av ett klimatbaserade datorprogram kunde man också räkna ut hur produktiva de olika regionerna var, hur mycket växtlighet som producerades i regionen/regionerna. Sedan noterade forskarna om det fanns varg och björn samt om det förekom jakt på växtätarna i de olika regionerna.

I de områden där det fanns varg, björn och människor hade de en så kraftig påverkan på växtätarna att mängden födoväxter var av underordnad betydelse för antalet växtätare. Rovdjuren som grupp kunde alltså styra näringskedjorna. Forskarna undersökte också hur mycket växtätare det fanns i regioner som hade varg och björn men ingen jakt. Resultaten var tydliga. Tillsammans hade vargar och björnar stor effekt på antalet växtätare, oavsett hur mycket födoväxter som områdena producerade.

Man kunde också konstatera att jägare och björnar var mycket sämre på att reglera antalet växtätare än vad vargar och björnar var. I Sverige finns det mer än tio gånger så många björnar som vargar, och våra björnar dödar också älgar. Man kan alltså ställa sig frågan om vargar och björnar gemensamt kan reglera älgbeståndet?

Om man ser till riket som helhet, så dödar rovdjuren ett litet antal älgar i jämförelse med jägarna. Men på lokal nivå ser det annorlunda ut. I rovdjurstäta områden kan andelen dödade älgar utgöra 50–80 procent av det totala antalet.

Det finns lokala områden, bland annat i norra Dalarna, där jakten i princip har upphört. Vargen och björnen tar ut hela den årliga produktionen av älg.

Jägarna minskar sitt jakttryck i rovdjurstäta områden så att det totala antalet dödade älgar inte ska bli för stort. Det händer alltså att vi lämnar plats åt rovdjuren och låter dem återta sin roll som barrskogarnas topprovdjur. Men bara på lokal nivå. För att minska denna konflikt kan vi försöka plantera ut och försöka få den svenska stammen av Kronhjort att växa.

Kronhjorten är ett bra alternativ både för varg och mänskliga jägare. På DN-debatt den tredje augusti 2014 skrev tre forskare att: ”Kronhjortar i vargområden kan minska jaktkonflikterna”. ”Aktiv utsättning skulle ge flera fördelar. För vargen är kronhjort ett mer naturligt byte än älg. Om vargen går över till kronhjort konkurrerar den inte lika mycket med jägarna om älg. Hjortarnas kost innebär dessutom betydligt mindre skogsskador än vad älgarna ger upphov till.” De tre forskarna var Anders Jarnemo, skogl dr i viltekologi, högskolan i Halmstad Petter Kjellander, professor i viltekologi, SLU Olof Liberg, docent i viltekologi, tidigare koordinator för Skandulv.

En välkänd konflikt är den att många jägare upplever att vargen konkurrerar med dem om älgen. Samtidigt vill skogsbruket hålla älgstammen på en låg nivå då älgstammen orsakar allvarliga skador på ungtallar. Kronhjorten kan minska konflikten om vi satsar på att utöka den stammen.

Kronhjort, cervus elaphus, kallas även kronvilt och är vårt näst största hjortdjur. Arten vandrade in söderifrån efter senaste istiden och spred sig upp till Mellansverige. Det är en ursprunglig art i den svenska faunan. Hondjur kallas ”hind”, handjur ”hjort”, unge ”kalv”. Hindar väger 100–150 kilo, hjortar kan väga upp till 300 kilo. Hindar kan bli 18–25 år i det vilda, hjortar sällan äldre än 14–16 år. Handjuren har inte vuxit färdigt förrän vid 6–8 års ålder och står på toppen vid 10–14 år. Bara handjuren har horn, vilka fälls i februari–april, varpå nya växer ut. Kronhjorten brunstar i september, hjortarnas bröl kan då höras på upp till 5–6 kilometers avstånd.

Hondjur kallas ”hind”, handjur ”hjort”, unge ”kalv”. Hindar väger 100–150 kilo, hjortar kan väga upp till 300 kilo. Hindar kan bli 18–25 år i det vilda, hjortar sällan äldre än 14–16 år. Handjuren har inte vuxit färdigt förrän vid 6–8 års ålder och står på toppen vid 10–14 år. Bara handjuren har horn, vilka fälls i februari–april, varpå nya växer ut. Kronhjorten brunstar i september, hjortarnas bröl kan då höras på upp till 5–6 kilometers avstånd.
Foto Luc ViatourFoto: Luc Viatour

Historiskt trängdes kronhjorten tillbaka och skulle ha utrotas helt i Sverige på 1800-talet om inte en liten stam hade räddats på några gods i Skåne, se parallellerna med älg och rådjursstammen vilka också varit hotade under historisk tid. I dag finns kronhjorten på flera håll i landet till följd av utsättningar, tidigare oreglerat och rymlingar från hägn.

Medan älg är mer solitär, lever kronhjort i flockar. Hindar och kalvar för sig, hjortar för sig. Hjort och hind möts egentligen bara under brunsten, då de starkaste hjortarna håller harem av hindar. Hindarna föder bara en kalv och kronhjorten är väldigt trogna sitt uppväxtområde och hinden föder bara en kalv, därför ökar antalet djur sakta och spridningen till nya områden går långsamt. Den årliga avskjutningen av kronhjort i Sverige är ca 6 000 djur, att jämföra med ca 100 000 älgar. I Norge fälldes säsongen 2013 hela 36 000 kronhjortar, något som styrker vilken potential arten i framtiden kan få i Sverige.

Kronhjorten betar i huvudsak växter på marken såsom gräs, örter, bär-ris, ljung och lav. Kronhjort kan också äta bark vilket kan orsaka skador främst i granplanteringar. Skadorna ökar där skogarna är täta och där det saknas alternativ föda under vintertid.

I områden med goda förekomster av föda i skogen i form av till exempel blåbärsris, ljung och lav, som i Kolmårdenområdet är skogsskadorna, barkskalning, sällsynta. Studier visar att kronhjort inte heller äter på plantor av tall och gran i samma omfattning som älgen gör.

I skogsdominerade landskap med en god tillgång på kronhjortens favoritbete, blåbärsris, ljung och lav blir skogsskadorna små. Landskapstypen som vargen trivs i är alltså densamma som Kronhjorten skulle kunna öka inom. Större delen av ”vargbältet” saknar idag kronhjort. Anledningen är att kronhjortens naturliga spridningsförmåga är mycket begränsad av dess sociala system, djuret kan därför behöva hjälp genom aktiv utsättning. Det enda som behövs är ett politiskt beslut och aktivt arbete.

Där varg och kronhjort samexisterar globalt, till exempel Östeuropa och stora delar av Nordamerika, är det kronhjort och wapitihjort (Cervus canadensis), inte älg, som utgör vargens huvudsakliga byte. Det skulle vara klokt att gynna en etablering av kronhjort i det mellansvenska vargområdet. Genom att sätta ut kronhjort i vargbältet ges vargen ett alternativbyte till älg och konkurrensen med människan minskar.

Den vackra, skygga, intelligenta och svårjagade kronhjorten är med säkerhet en art som många svenska jägare har högst upp på önskelistan att få på sin jaktmark. En medvetet utökad kronhjortsstam ger fina jakttillfällen, fint miljövänligt kött och en fantastisk naturupplevelse.

Kronhjorten tillhör den vilda fauna av stora växtätare som en gång satte sin prägel på det naturliga landskapet tillsammans med visenten och de utdöda arterna uroxe och vildhäst. Den betade våra skogar och hagar. Det finns idag en brist på denna typ av stora betande djur som till stor del hämtar sin föda ur mark- och fältskiktet. I de delar av landet där djurhållningen minskar drastiskt kan kronhjorten ha en avgörande landskapsvårdande betydelse. Att underlätta kronhjortens etablering är därmed också ett långsiktigt och hållbart sätt att rädda kvar en del av den biologiska mångfalden i Sverige.

Att hävda att vargen (liksom övriga topprovdjur) inte har en positiv effekt på biodiversiteten är tämligen okunnigt. Vargens effekt på biodiversiteten är alltid mer eller mindre positiv, aldrig negativ. Människans effekt på biodiversiteten är däremot oftast enbart negativ. Exemplen härpå är oerhört många.

Man ser idag hur ca 40 procent av jordens alla organismer (djur och växter) är utrotningshotade, på grund av mänsklig påverkan på klimatet, miljöförstörelsen generellt med mera och man förstår att kunskapsnivån hos den moderna människan är låg.
Det finns ingen logik, kunskap, förnuft eller känsla i argumentet att vargen inte är globalt utrotningshotad och därför kan utrotas här.

Vi kan lika gärna hävda att älgen inte är utrotningshotad, det finns mycket gott om älg i Nordamerika, därtill tre underarter, så den kan av ekonomiska skäl utrotas här på grund av artens tendens att orsaka dyrbara trafikolyckor, därmed också lidande, ibland död och enormt kostsamma skador på skog och grödor.

När vargen sprider fruktan, då är rädslan oftast en produkt av mänsklig okunnighet, fördomar och myter. Vi människor tycks dessutom ha ett behov av att ställa oss i fruktans hörn. Det farligaste djuret är vi, inget annat djur dödar så många av sina egna, inget annat djur sprider en kemisk cocktail i naturen bestående av över 150 000 olika ämnen, förändrar klimatet, fiskar ur och dödar haven och detta utan att ha en aning om konsekvenserna

Det sprids tyvärr medvetet en pandemi av vald okunnighet då den är kortsiktigt lönsam.

Ett PS eftersom jag vet att många kommer att hänvisa till en annan artikel:

Det är givetvis sant att den mänskliga kaskadeffekten är störst. Problemet är att människans kaskadeffekter främst är negativa, vilket INTE är fallet med rovdjurens. Detta framgår i rapporten jag länkar till överst i inlägget, liksom att man givetvis inte kan likställa ett aktivt flerbrukslandskap med en nationalpark. Om rovdjurens (vargens) betydelse för biodiversiteten är optimal i en nationalpark som Yellowstone, betyder det inte att den är noll (obefintlig) i våra landskap, den är mindre ja, men jag tror få vågar sätta en tydlig procentsiffra med den kunskap som föreligger idag. Artikeln jag länkar till här är i grunden ett puerilt försvar för den negativa påverkan vi haft och har på biodiversiteten och ingen är en större bov därvidlag än Sveriges skogsbrukare/bönder. Hur förvaltas ”skogen vi ärvde?”

kalhygge
Det är direkt löjligt att försvara en verksamhet som varit och är så destruktiv för biodiversiteten och ett rejält feltänk. Det som behövs är en verklig omställning mot ekologisk hållbarhet både inom skogsnäringen och jordbruket. Vilket INTE motsäger rovdjurens betydelse och givna plats här! Det är dessutom fel att jämföra betydelsen på ett rovdjur med låg numerär och som trängts in på ett ytterst begränsat område (vargen) med ett rovdjur som finns över hela landet och i en långt större numerär (lodjuret). Dessa ”ekologer” borde förstått att utformningen av debattartikeln bara gynnade den grupp som avvisar vargen till skydd för personliga privilegier. Jägarkåren är inte enbart, men ofta, en välbeställd ”pöbel” som endast ser till egennyttan och bryr sig mycket lite för övrigt.

dead-wolves

Vargens återkomst ger kaskadeffekter och om vi utnyttjar tillfället och tillser att vilda betande djur som Kronhjort och Visent också återkommer, ökar de. Detta samtidigt som vi försöker ställa om, göra skogs- och jordbruket grönt enligt ekologins verkliga principer, nu och här (som i övriga världen) annars står vi snart inför problem vi inte lär klara av. Jag skriver lite om det här, men känner ett starkt konservativt motstånd, både insikterna och viljan tycks saknas? Är inte våra barnbarn och deras barn värda en levande planet, eller vad är det för gåva vi vill ge dem?

Det krävs breda politiska beslut för att vi skall klara omställningen och för varje dag som går ökar mitt tvivel på huruvida vi klarar problematiken när inte ens ”ekologer” ser helhetsbilden? Varje pusselbit är viktig, men ser du inte helheten lär du inte kunna lägga pusslet. Vi har misslyckats med att göra naturen till en ägd trädgård som hanteras efter kortsiktiga ekonomiska intressen, misslyckandet är i princip totalt och ändrar vi inte livsstil så är framtiden extremt dyster och det är ingen överdrift!

Vi vet t.ex. när haven nått sin gräns för vad de tål, eller hur? Så vi kan fortsätta vår negativa miljö- och klimatpåverkan ett bra tag till?

Och skulle katastrofen inträffa och havens ekosystem haverera så berör det bara ca tre miljarder människors försörjning, det ”fixar vi” lätt eller hur?

 

vacce-sepia1b mellan

Publicerat i Vargdebatten. | Märkt , , , , , , , , , ,

Kan vargar älska?

Natten är ljummen, skön, det är ytterst få människor ute. Plötsligt får min vita ”varg”-vän syn på sin kärlek, hon ger upp ett leende, lekfullt yl. Den ljusa, nästan vita han-schäfern stannar och vägrar att ta ett steg innan han träffat ”henne”. Deras glädje och känslor för varandra är uppenbara, de är förälskade och vänner sedan länge. Vi skrattar åt deras ystra lek och efter en bra stund skiljer vi dem åt, och den vita schäfern vandrar motvilligt åt sitt håll med sin leende ”ägarinna”…och vi går sakta hemåt i natten…

Mina tankar går till historien om alfavargen Lobo och hans Blanca, deras tragiska kärlekshistoria berörde mig lika djupt som alla tragiska kärleksberättelser människor emellan….och vad skiljer, egentligen?

Wolves (Canis lupus) nuzzling in snow, Duluth, Minnesota, U.S.

Jo, vargar är vargar och människor är människor. En direkt jämförelse haltar givetvis, vi är två olika arter, styrda av sinnen som är olika i allt det lika, utan jag vill påstå att vargars kärlek kanske många gånger är mer äkta. Jag har aldrig sett minsta bevis på att alfavargar dödat sin tik p.g.a. svarsjuka…eller p.g.a. det så vanliga mänskliga misstaget, att tro att kärlek har med ägande, kontroll och tvång att göra.

Det är bara mänskliga hanar som försöker kedja fast sin ”älskade” kvinna eller lämnar dem i en förtvivlad ”skam” som INTE är deras.

Vargar väljer sin livskamrat, precis som vi. De är inga instinkts-drivna ”maskiner”, inte mer än vi. De är ”personligheter” med varierande genetiska förutsättningar och miljöpåverkad erfarenhet/kunskap, allt beroende på vilken utbildning (via föräldraparet) de fått, precis som vi påverkas av barndomens kulturella prägling och saklig kunskapsinhämtning.

Vargen älskar sina valpar, även om de drar sig undan när vi närmar oss lyan. (De vet väl hur extremt farliga vi är). ”I don’t think that the way a mother loves her baby is that different to a mother’s love in a chimpanzee or a rhesus monkey – or even a rat. In animals, scientists have observed that a chemical called oxytocin is involved in developing a bond between a mother and her young. ”…citerar professor Larry Young.

Om vi återgår till Lobo och hans Blanca, så var det så att Lobo uppvaktade och visade sitt intresse, Blanca kände likadant och deras kärlekshistoria tog sin början. Från den dagen gick de varmt lekfullt leende, sida vid sida.

(Hade Blanca avvisat Lobo, så hade han respekterat detta och sökt vidare efter en annan tik, utan att försökt hota, tvinga eller skada Blanca till lydnad/underkastelse. Härvidlag har många ”män” något att lära av Lobo).

Lobos och Blancas kärlekshistoria krossades av jägaren Ernest Thompson Seton. Han hade jagat den listiga, kloka alfavargen länge och hade försökt med allt, vapen, fällor och gift…men ständigt blivit överlistad av Lobo. Till slut lyckas Seton fånga Blanca i en listigt utplacerad fälla …Lobo stannar i det längsta bredvid sin käresta, men tvingas fly från männens vapen till slut. Lobos starka känslor till Blanca fick honom att försöka rädda henne från Setons ”läger” Om han visste att hon var död och ville säga farväl eller trodde att hon var skadad och ville rädda henne…ja, det får vi aldrig veta. De doftspår från Blanca han följt måste avslöjat att hon var skjuten. Lobo försökte iallafall upprepat ta sig in till Blanca, som låg död i ett timrat uthus och då lyckades Seton till slut fånga honom med hjälp av fällor…

01_lobo_captured-23

Seton klarade inte av att skjuta Lobo, han hade nu fått en väldigt djup respekt för alfavargens mod, lojala trohet och kärlek till Blanca, han beslöt sig för att fånga Lobo levande.

…men Lobo dog ett par dygn senare, om det var av skadorna fällorna orsakat på alla hans fyra ben, eller om det var av sorg…ja, ingen vet…men när den stolta alfan, kungen av Currumpawa slöt ögonen en sista gång den 31:a januari 1894 förändrades Etons hjärta, en insikt/förståelse tog över och han blev en aktiv kämpe för miljön, naturens, våra vilda medresenärer i livet och vargarnas rätt att gå här, bredvid oss, på vandringen i tiden…

…och Lobo blev ”Vargen som förändrade USA”.

 

 

Kärleken har som bekant många ansikten och ett ”ansikte” är Setons förändrade bild av vargarna, naturen och vår skövling av denna, hans kamp för miljön.

Jag måste erkänna att jag har större respekt för Lobo och hans artfränder än jag har för många hannar av min art.

…och med vilken rätt utrotar vi våra medresenärer i livet?

För att människors liv värderas högre, för att vår okunnighet och egoism är skyddad av vapen? För att vi är ”guds avbild”? Tillåter mig att le och påstå att jag likt Seton, inte skulle ha någonting emot att leva i ett vargrevir ett par år, inte för att jaga varg, snarast för att med vapen i hand skydda dem mot tjuvskyttar av min egen art.

Jag har så stor respekt för en hanvargs kärlek till sin tik (pekar på Lobo), att jag bugar mig med exakt samma respekt som jag gör inför en man som fortfarande efter t.ex. trettio år ,ofta eller ibland, kan få sin kvinna leende överraskad, av hans äkta, villkorslösa, tillitsfulla, ömsinta kärlek. Ordet tillit är värt att stanna upp vid, eftersom tillit är grunden för all äkta kärlek och dess gåvor!
vbng (2)Målning av undertecknad.
Man kan skriva mycket om det vackra däggdjuret ”människan”. Men det tar inte lång tid att inse att en del av oss många gånger är hopplöst oförmögna att verkligen älska. Det räcker en bit att studera Aftonbladets artikelserie om de 153 kvinnor som mördats av sina män bara under de få år vi levt i 2000-talet. (Antalet har säkert ökat sedan dagen jag skrev detta!).

Ni kan ju försöka övertyga mig om att de mänskliga hanarnas förmåga att älska generellt är större än vargarnas känslomässiga styrka därvidlag…

Finns kärleken alltid där bortom jagets krav på tillfredsställelse i attraktionens lekfulla munterhet, den påverkan vi står under via den biologiska kemin? Är det en praktisk ”investering”, är det äkta? Undrar hur många gånger frågan ställts genom historien…och jag undrar hur många som gått vilse i den biologiskt styrda kemins dimma? (Läs gärna länken.)
Hur många människor har dödats av andra människor under den tid som förflutit sedan en vild varg senast dödade en människa i Sverige? Hur många kvinnor har misshandlats och dödats av sina män. Hur många kvinnor har våldtagits?

Är människan alltid ett kärleksfullt vänligt djur, eller drivs hon ibland av ”jagets” maktbegär, hämndbehov, hat, girighet och blommande okunnighet med mera?

Är det kärlek som driver en tjuvskytt att döda en varg eller ett av våra övriga rovdjur?

…citerar, Göran Greider:

”Uppgiften att nedkämpa artförtrycket är väldig”, noterade Singer i sitt banbrytande verk ”Djurens frigörelse”. Varje medvetande med förmågan att känna lust eller smärta har eller kan, av oss, tillskrivas rättigheter, även en vargtik. I samtal med åtskilliga övertygade vargmotståndare har jag genom åren alltid märkt hur de ändå rycker till när den tanken utsägs: Här är ett medvetande, vid sidan av vårt, som känner och lider och äger intelligens. I varje jägare tror jag att det längst inne gömmer sig en djup respekt för den fyrfota jägaren.

För några år sedan rapporterade en journalist på Dala-Demokraten om ett sorgligt fall av illegal vargjakt i Äppelbo i Dalarna. Dagen efter skrev jag en kort artikel under rubriken ”Mannen som sköt en varg” där jag försökte leva mig in i såväl tjuvskytten som vargen:

”Vargspårarna kunde även konstatera att vargtiken uppehållit sig i närheten av den döda hanen i flera dygn.” Jag fastnade för den meningen i Leif Olssons nyhetsartikel igår i DD om den varg som hittades död på ett hygge i Äppelbotrakten. Vargpar är inte så olika människopar, ja de är nog mer trogna varandra än vad människor ofta är. Vargen är ett socialt djur, flocken en storfamilj. Det var därför som en gång i tidernas gryning vargungar kunde flytta hem till människorna och deras familjer – de fann sig naturligt tillrätta i människoflocken. Så kom de älskade hundarna till oss.

Bilden av vargtiken, cirklande runt den döde hanen, är gripande. De allra flesta – inklusive de många jägare som oftast är stora naturälskare – tror jag känner just så: den ena parten i ett förhållande sörjer den andra. Och om varghanen blev skjuten, om det rörde sig om ett grovt jaktbrott – hur känner sig den som sköt? Möjligen satt han – jag utgår för enkelhetens skull från att det isåfall var en man – i en bil när han gjorde det. Var det triumfens heta vågor som rusade genom medvetandet och genom den säkert litet skakande kroppen när han såg hur varghanen segnade ner och dog? Vad sa han när han kom hem? Tänk om han har t ex en dotter eller son i sju- eller tioårsåldern eller så – berättar han för henne om det här? Knappast. Så han är tvungen att förbli ganska ensam med sin eventuella triumfkänsla. Fick han utlopp för det hat han antagligen måste känna för detta rovdjur så att det kändes bättre efteråt? Sitter han någonstans just nu och skryter för andra invigda om det han gjort?

Det vet vi inte. Och vem vet – den man som eventuellt gjorde detta kanske istället är mycket nervös nu, inte bara för att bli upptäckt efter sin olagliga handling (den som begår ett brott mår sällan bra efteråt.) Utan också för något annat: En liten, men växande skuldtyngd känsla av att han faktiskt tagit livet av en varelse, som i slutändan har sina likheter med honom själv. Och kanske har han en hund som han är mycket fäst vid och den där hunden är släkt med vargen han sköt. Han kanske läser det här. Det är rentav troligt att han gör det. I så fall tror jag att han läser denna text en gång till.

Sedan rycker du på axlarna, skrattar. Eller så sitter du där, mer tankfull än du trott att du skulle vara. Kanske har du det inte alls så lätt just nu.

Så skrev jag, i visshet om att mannen som dödade vargen med all sannolikhet skulle läsa texten. Någon dag senare blev jag uppringd av en anonym person som berättade att texten blivit läst av den som sköt.”

Varför skulle man inte ha respekt för vargen?

JONAS EKSTRÖMERFoto: Jonas Ekströmer.

vacce-sepia1b mellan

Publicerat i Vargdebatten. | Märkt , , , , ,

Varg. Lite om debattnivån.

Studerar man hur en del ur arten homo sapiens argumenterar i vargdebatten så är det inte orimligt att undra om en del av oss föds drogade?

Människan har förändrat planeten i en så stor utsträckning att jorden kan anses ha trätt in i en ny geologisk era: antropocen. Människans utbredning har varit oerhört framgångsrik. Så framgångsrik att forskare nu menar att vi behöver en helt ny geologisk term för att fånga in denna drastiska förändring i jordens historia. Under en konferens i Mexiko år 2000 föreslog därför Nobelpristagaren Paul Crutzen begreppet antropocen, från grekiskans anthropo- (människa) och -cene (ny). Vi har gått in i en ny geologisk era där människan är jordens starkaste förändringskraft. Fem globala massutrotningar har historiskt och dramatiskt minskat antalet arter, den sjätte och nuvarande är i princip helt människans verk.

Denna fundamentala förändring av jorden har gjort att många menar att vi trätt in i en ny geologisk era. Biologen Eugene Stormer samt kemisten och Nobelpristagaren Paul Crutzen har sålunda introducerat termen antropocen som beteckning på vår pågående transformering av jordens ekologi, geologi och klimat. Vanligtvis anses antropocen börja med industriella revolutionen och de processer som initierat dagens försurade hav, globala uppvärmning och dramatiska förluster av naturmiljöer et cetera. Vi är visserligen talrikare än någonsin, men vi har aldrig varit ensammare och vår ångest växer. I rask takt försvinner världens biologiska härlighet och byts ut till torftighet. I takt med att kunskapen fördjupats om jordens fem tidigare massutrotningar har dock insikten växt om att fenomenet svårligen kan ses som något annat än en dramatisk katastrof. Hur undviker vi katastrofen när vi är så många och så enormt oförståndiga?

När djurs kissande blir en fara och vargen ett hot mot landsbygden, då förstår man att oförståndet segrat över förståndet.

Allt det vi medvetet drogar oss med spills också ut i miljön. Droger som ofta för människor åter till reptilstadiet.

Att vi människor har en tendens att vilja fly in i drogernas falskt vackra landskap är ingen nyhet. Inte heller att droger är ett stort reellt problem. Det finns en stor social acceptans visavi drogbruket, främst kring lösningsmedlet alkohol, drogerna är därtill ofta en väldigt lönsam produkt. Jag återkopplar till det jag skrev om olyckan på Kolmården när en djurskötare dödades av vargarnas motsvarighet till ett ”ungdomsgäng”. Varggruppen på Kolmården bestod av åtta hannar, vilket inte är en naturlig formation. Det uppstår lätt en slags rangordning som i ett ungdomsgäng och därmed också konflikter som går ut över andra. Ser man till alla gånger mötet mellan varg och människa gick fredligt och lekfullt till så inser man det extremt sällsynta i olyckan. Skulle vi sätta ihop åtta unga hormonstinna män och låta dem agera socialt vid ett par tusen tillfällen så är inte olycksrisken helt försumbar. Lägg till normalt alkoholintag och riskerna mångdubblas.

Ett reellt problem man ofta stöter på vid promenader i min lilla hemstad (och alla städer) är sönderslaget glas, flaskor med mera som krossats medvetet av våra helgfirande ”fyllekajor”. Både barn och våra barfota hundar kan skada sig allvarligt. Ett annat otrevligt problem våra ”fyllkajor” i olika ålder orsakar är en ganska betydande nedskräpning, det är ofta direkt otrevligt att vandra en tidig morgon med hunden och se alla lämningar, inte minst alla spyor. Kostnaden för renhållningen av stadskärnan i Ljungby ligger idag på 1,2 miljoner. Vad blir summan räknat på Sveriges alla samhällen?

Vi får hjälp med renhållningen av de morgonpigga städpatrullerna. Jag tänker då på våra kråkfåglar. Kaja, kråka och skata hjälper faktiskt till med renhållningen och de gör ett bra jobb de skall ha en stor eloge för.

Tänk om polisen vandrade omkring lite mer under helgernas kvällar och nätter. De kan få in en rejäl summa till statskassan om nedskräpningen bötfälldes och ”fyllekajorna” skulle nog lära sig promenera de få stegen till närmsta ”soptunna”. Ty inget hål är så smärtsamt tomt för människan som det i plånboken. Nedskräpningen får förutom negativ miljöpåverkan också konsekvenser för kommunernas budget. Nog har vi vettigare användning för våra skattepengar än att ”städa upp” efter slöfockar?

Jag vill inte moralisera över alkoholkonsumtionen men den borde absolut hållas måttlig. Det är mänskligt att bli rund under hälen men lagom är bäst. Det är inte bara mänskligt, många djur blir återkommande berusade. Det är till exempel känt att Delfiner drogar sig genom att mjölka en blåsfisk. ”Upphovsmännen bakom BBC-dokumentären ”Dolphins: Spy in the Pod” filmade när delfinerna åt blåsfisk och upptäckte att djuren verkade bli höga efteråt, uppger ABC News.” (citat ur DN:se 2014-01-01 ).

Förmågan/vanan av att droga sig gäller inte minst vår minsta kråkfågel kajan. Det finns likheter mellan oss och dem, kajan är social, intelligent, lättlärd och blir enkelt tam. Vid etologiska studier har den visat en ovanligt stor förmåga till problemlösningar, som alla kråkfåglar. Att de tillverkar enkla verktyg är känt. Jag har själv sett kråkor lägga hästskit i vatten för att lösa upp den och den vägen få havrekornen att flyta upp, rena och färdiga för inmundigande.

Under en av alla mina givande promenader med hunden såg jag en kråka som jag först tyckte uppträdde märkligt. Hon dök ner på övergångsstället varje gång trafiken stannade upp. Vad gjorde hon? Det visade sig att hon knäckte hästkastanjer med hjälp av asfalten och bilarnas däck. Hon hämtade en kastanj flög därefter upp i gatlyktans stolpe och släppte kastanjen ner mot asfalten. Sprack inte kastanjen av fallet så krossades den med hjälp av bilarna. Hon visste att trafiken stannade när någon passerade övergångsstället och då passade hon på att hämta ett av sina ständiga mellanmål. Hur hade hon lärt sig detta?


Konrad Lorentz ville efter sina undersökningar av kajans beteende klassa kajkolonierna som ett av de organisatoriskt mest fulländade djur-samhällena.

I Skåne och Blekinge kallas kajan för ”alika” och ni har kanske hört uttrycket ”full som en alika!”? Uttrycket kommer av att kajorna (alikorna) gärna åt mäsk, en restprodukt vid de gamla bryggerierna. Det var en vanlig syn med berusade kajor vid mäskhögarna. ”fyllkaja”. Det var också ett ganska vanligt folknöje förr att avsiktligt berusa kajor med bröd doppat i brännvin. Att beskåda dessa fyllekajor ansågs vara ett nöje? Det är alltså inte bara människan som söker att bli lite ”rund under hälen ibland”.

Skådom här en Bachi kaja som i Sodoms portar står” : skaldade Carl Michael Bellman.

I Frankrike finns uttrycket ”full som en trast”. Så även trastar tar sig en bläcka ibland. Carl von Linné beskrev en trast, tämjd av en värdshusvärd som sprang omkring på borden och drack ur glasen (trasten alltså, inte värden). Den drack sådana mängder vin att den blev skallig, skrev Linné.
Det är många olika sorters fåglar som tar sig ett ”järn” ibland och det finns en stor ökning av fåglar som flyger in i fönster, under hösten (de är berusade och uppfattar inte glasrutorna!). När mängden jäst frukt/bär är som störst. Årligen dödas globalt minst ca hundra miljoner fåglar av våra glasfasader, fönsterrutor och långt ifrån alltid för att fåglarna är berusade.


Personligen har jag tagit in ett antal sidensvansar som fått sova ruset av sig hos mig, innan jag släppt dem igen, de kan bli så fulla av jästa rönnbär att de faller ned på marken och fryser ihjäl, eller blir tagna av ett vilt rovdjur, som grannens katt!
En del av er har kanske mött både berusade älgar och hästar? Berusade efter att ha ätit för många jästa vildäpplen. Ibland slutar det riktigt illa till och med för en ståtlig älgtjur.
En god vän till mig mötte en riktigt berusad älg bakom sin ladugård en vacker höstdag. Älgen stod och åt av jästa vildäpplen och hade uppenbart svårt att stå upprätt. Benen var stadigt placerade utåt i alla fyra väderstreck. Oturligt nog för älgen så var det en av de första dagarna under älgjakten. Tyckte det var lite ”elakt” av min vän att skjuta denna helt försvarslösa älg. Men älgen dog nog lyckligt berusad och köttet var utmärkt. Kanske lite på grund av att det var alkoholmarinerat?

Det är inte ovanligt att älgar blir rejält runda om klövarna. Det kan då vara farligt att möta dem. Älgar är generellt inga ofarliga djur. En älgko med kalv kan attackera, liksom lätt förvirrade och nyligen utstötta fjolårskalvar. Det finns faktiskt tillfällen då älg dödat människor.

De flesta ”fylle-attacker” sker när unga djur ätit jästa äpplen i en trädgård. Vill ni slippa dessa höstbesök så se till att äppelskörden, fallfrukten inte ligger kvar i villaträdgården. Lägg dem på lämplig plats i skogen men fråga gärna markägaren först.

Ett annat djur som man lätt kan studera på närmsta krog är hannar av homo sapiens. Ofta är det mest komiskt och ibland tragiskt att se dessa ”alikor” försöka flörta med hondjuren. De formulerade lockropen ligger ofta på en nivå långt under det värdiga.

” – Är du nå blöt då? ”

Liksom deras tappra försök att ta sig hem på egna ben. Det är många olyckor och brott som har denna frivilliga form av lobotomi som orsak. Dessa alikor är det farligaste djur vi kan möta. Inget djur har dödat och skadat så många medmänniskor som hanformen av homo sapiens.

Vargen ser en hund som en varg och ogillar intrång i sitt revir, precis som vi ogillar smygande främlingar i trädgården och sura hotfulla gubbar som onyktra kissande revirmarkerar i brevlådan. Det sistnämnda har hänt mig i min för övrigt tämligen civiliserade lilla hemstad. Att djur doftmarkerar sina revir vet jag, men att även män har ett liknande beteende var för mig tidigare okänt. Men detta är säkerligen tämligen ovanligt?

Människans förmåga att bryta ner alkohol uppkom för ca tio miljoner år sedan och vi har i princip berusat oss då och då allt sedan dess. Vi har en förmåga att uppta alkohol utan att drabbas av sjukdom, förutsatt att konsumtionen är måttlig. Biologiskt hänger detta ihop med ett antal proteiner men främst på grund av ett enzym, ADH4. Alla primater har detta enzym, men inte alla varianter är lika effektiva. Till exempel kan inte babianer uppta alkohol lika effektivt som människan.

Studerar man hur en del ur arten homo sapiens argumenterar i vargdebatten så är det inte orimligt att undra om en del av oss föds drogade?

 

När man läser kommentarerna på en del rovdjursgrupper på Facebook så inser man snabbt varför det finns kardborrebad på skor för vuxna. Men det stim av kunskapsresistenta gnällgubbar man mött där går väl oftast i stövlar? Ordvalen och den ofta hånfulla tonen påminner mest om rasistiska hatsajter som Avpixlat. Man kan bara le lite åt ordet ”kramare”/”Vargkramare” som viner i luften. Vem har ens försökt krama en vild varg? Vem skulle ens vilja? Personligen går jag inte ens fram till stora främmande hundar.

Det är bara en lite ”töntig” och testosteron-stinn variant av härskarteknik över ordet. Vi ser ju oftast vilket kön som använder det, men pojkar förblir oftast bara pojkar. Speciellt om de bor på landet och präglats av en gubbig jägarkultur. Vi tar ett exempel, jag ville debattera denna text Vargfakta. Finns det hopp för vargen? Denna Vargfakta. Varg, ett hot mot landsbygden? och denna: Vargfakta. Vargen ser inte människan som ett bytesdjur.

Svaren blev i princip alltid av typen ni kan läsa nedan. Det var omöjligt att uppnå ett sakligt samtal och en saklig debatt. Den psykologiska hybriden av en outvecklad, oetisk och oskolad liten heralue i den vuxna mannens medelålderskropp framträder alltför ofta i debatten. I kombination med ett vapen/jaktvapen innebär detta alltid problem och jag förstår mycket väl varför tjuvjakt på rovdjur inte är ett helt ovanligt brott. (Heralue är ett gammalt småländskt ord som betyder: liten olydig pojke).

Någon beskrev gruppen ”Snacka varg och annat” så här: ”Som en liten konstig dysfunktionell familj, typ”. Beskrivningen är adekvat och det oroar mig lite att vuxna människor ligger på den här nivån, att de har rösträtt och äger/brukar vapen. Till deras försvar skall jag säga att gruppen ”Våga Vägra Varg” är långt värre. Facebook-gruppen inlägget handlar om har jag givetvis lämnat, det finns ingen anledning att ens försöka samtala med ”dylika”. Jag vill ge en eloge till kvinnan som startat gruppen, hon försökte i alla fall få ”samtalet” sansat och stoppade det värsta, men faktum kvarstår och ingen skall inbilla sig annat än att det finns ett enormt hat mot rovdjuren, främst varg, på vår ”gröna” landsbygd och ni lär få se många framtida exempel på tjuvjakt, S.T.G som det så populärt kallas i skogarna! (S.T.G. = Skjut, Tig och Gräv).

Jag citerar några exempel ur kommentarstrådarna:

Bengt Uppvall: ”Den där rappakaljan lästa jag redan i våras har snurrat runt ett tag nu, suck”

Stefan Hansson: Haha. Thomas Alm.

Stefan Hansson: Lägligt att det dyker upp nya hela tiden.
Ingen som reflekterar över att det plötsligt finns helt nya stjärnskott som lätt hittar hit och är sedan länge experter på internet och varg?

Bengt Uppvall: Nä men har man varit med ett tag så går det att lägga ihop 1+1 och inte fan blir det 3.

Stefan Hansson: Haha. Exakt

Annette Lundberg: Va?

Stefan Hansson: Inget. Absolut inget Smiley smile

Annette Lundberg: Smiley frown

Bengt Uppvall: https://runor.wordpress.com/

Urban Niklasson: Japp, och sedan raljerar dom som om det vore första gången man hört detta, för oss en lång rad repriser av söndertjötat malande……. Smiley wink

Bengt Uppvall: Thomas Alm Nja nu skriver som en kommunist argumenterar som en kommunist och som kommunisthatare känns retoriken bekant och nej jag röstade inte på SD så slipper du dra det kortet.

Thomas Thunberg: Länkmästaren…

Lisbeth Bengtsson: Men snälla du Thomas, hur uppblåst får man bli utan att det säger ”poff”??

Fredrik Lundmark: Verkar mest finnas ett egenintresse till att länka till sin egen blogg…

Fredrik Lundmark: Och dessutom skapar det trafik till den egna bloggen…

Thomas Thunberg: Kolla en ny Grim…

Peter Berglund : Typ.

Peter Berglund: Är det därför du gömmer dig bakom en trollprofil?

Jan Bratt: Vill man diskutera så är det ingen bra idé att presentera en sida full av olika lögner, bättre då att påstå enstaka detaljer.

Jan Bratt: Kan du säga något som är sant Thomas?

Lars Wäppling Svårt för dom som inte har rätt till licenser och brist på liv och vänner.

Thomas Thunberg:  din lilla olydiga pojke…Nu lyssnar du på farbror.. haha

Peter Berglund: i klassisk trollmaner, posta grymt gamla uttjatade länkar.

Håkan Haglund: Bläddra på i tidningshögen tomas alm vi andra är på 2016 vi (Svaret kom angående denna länk: http://www.dalademokraten.se/allmant/dalarna/det-ar-ett-klimat-jag-aldrig-tidigare-stott-pa )

Per Fyhr: Vilket skitsnack!!

Glenn Pettersson Har du inga nya lögner att komma med. (Angående detta: http://www.op.se/…/fa-falls-for-jaktbrott-vi-lever-i Få fälls för jaktbrott: ”Vi lever i ett laglöst land”

Per Fyhr: Ja herregud?

Håkan Haglund: Hur många finns det egentligen som har missat sista avgången ?

Thomas Thunberg: Jag Citerar jag citerar jag citerar jag citerar..

Thomas Thunberg: Hack i skivan eller??

Thomas Thunberg: Haha.. Kolla en ordbajsare.. Tror du att du får mera genomslagskraft för att du skriver mycket text.. Skull kanske funka om det var dina egna åsikter men den rappakaljan du kommer med nu har vi avhandlat för länge sedan….

Thomas Thunberg: Vore kul o hör dina åsikter om saker och inte jag Citerar..
Nää skit i det jag är inte intresserad,,,,

Peter Berglund: Joda men inte med dig, du är i en annan värld.

Fredrik Lundmark: Vänsteraktivister brukar köra med precis den här metoden!

Peter Berglund till Kerstin Fredin: Är du verkligen säker på att det är hans åsikter? För mig ser det ut som ett klipp-och-klistra troll likt Grimm.

 

Det är ett välutvecklat och välutbildat land vi lever i!😉

wolf

 

vacce-sepia1b mellan

 

 

Publicerat i Uncategorized, Vargdebatten. | Märkt , , , , , , | Lämna en kommentar

En liten historielektion kring varg och människa.

Det var ytterst sällan man förr uttrycker någon rädsla att vargen ska gå till angrepp på människa.

Man gav sig av efter vargen med vad man har av påkar och det är sällan man använder skjutvapen. Oftast slår man ihjäl vargen och var inte det minsta rädd för att göra det.

Man fångade djuret i varggropar, drog upp vargen och slog ihjäl den med det man hade, en påk till exempel. Man hade också vargnät som man spände upp och jagade in vargen i och slog ihjäl den. I norra Sverige var det väldigt vanligt med så kallade vargrännare som helt enkelt åkte ifatt vargen på skidor och dödade den med spjut eller vad man för stunden hade tillgång till.

På 1700-talet ökade överhetens motstånd mot varg. Det var framför allt adeln som krävde att man började sprida kunskap om hur rovdjur bäst skulle utrotas. Det gjorde man tämligen aktivt, med stöd av riksdagen. Det kom påbud från högre ort, till exempel att instruktioner om hur vargar skulle förgiftas skulle läsas upp i varje kyrka i hela landet. Kyrkan var ett väldigt effektivt sätt att sprida information under 1700-talet.

Man började beskriva Sverige alltmer som en nation och däri ingår då också att utse en fiende som inte ska höra dit. En fiende som till exempel varg (eller ryssen!).

På 1830-talet dödades årligen omkring 700 vargar. Med förgiftade beten och alltmer effektiva metoder fördrevs och utrotades vargen gradvis.

Det hänger ihop med andra saker, till exempel effektivare skjutvapen, att jakten blir mer allmän, att det byggs ut en infrastruktur som gör att människor får tillgång till den. Järnvägen är en sådan faktor som påverkat utrotningen av de stora rovdjuren, säger Karin Dirke idéhistoriker vid Stockholms universitet.

Bilden av vargen förändrades också i berättelserna under den här tiden. Från att ha varit en irriterande varelse som knep husdjur om man inte höll efter den, blev den till en blodtörstig och farlig best även för oss. De här mustiga riktigt märgfulla berättelserna om farliga, stora rovlystna, blodtörstiga vargar kommer fram under 1800-talet. En faktor kan vara att tidningarna vid den här tiden fått en lite annan funktion. De har fått en större spridning och det blir mer utrymme i pressen för den här typen av berättelser. Även en del av dagens dagstidningar älskar överdrifter och ord som chock, monster med mera är vanliga säljande förstärkningsord.

De första människorna levde som jägare/samlare och bilden är likartad när det gäller dem som kom hit till Skandinavien efter att inlandsisen dragit sig tillbaka. Jakten hade en självklar betydelse för dessa människors överlevnad. Exakt som den har för dagens rovdjur. Konkurrensen mellan människa och rovdjur låg där som idag. Hur jägarfolken jagade vet vi. De kulturella spåren ligger kvar i form av till exempelvis hällristningarna som berättar väl om både byte och jaktmetoder. Jakten var fri, äganderätten var inte dominerande även om mänskligt revirtänkande alltid inneburit ett hot mot andra. Exakt så som vargen reagerar mot en inkräktande jakthund idag, exakt så reagerar vi och har alltid gjort. Revirbevakning och jakt har alltid legat nära oss och vi bär alla, mer eller mindre jägarens gener.

Du och jag bär något som schimpanser och andra människoapor inte har, och inte heller neandertalarna eller den mystiska denisovamänniskan. Neandertalare och denisovamänniskor dog ut, förutom den lilla genetiska andel som lever kvar i oss efter våra förfäders erotiska möten. Vi européer har ca 1,5 % av neandertahlaren i oss. De befolkningar som gick mot Europa fick så småningom sitt neandertal-dna utspätt av nya invandringsvågor från Afrika. Därför har vi lite lägre halt de som gick österut har lite mer, i snitt ungefär 2,1 procent. De var dessutom med om ytterligare minst ett sexuellt äventyr med en annan sorts människor, nämligen Denisovamänniskan. Befolkningar från Australien och Nya Guinea har upp till sex procent denisova-dna i sin arvsmassa, och detta går även att spåra hos människor från asiatiska fastlandet och hos Amerikas ursprungsbefolkning.

Vi har 87 unikt mänskliga gener och bland dem lär vi sannolikt finna svaret kring vår framgång. Av våra ca 30 000 gener är det alltså bara 87 som gör oss till det unika djur vi är.

Historiskt har människor alltid flyttat omkring, vi har blandat oss och några ”renrasiga” mänskliga grenar finns inte på vårt genetiska stamträd. Vi är alla av blandras, så kallade fyrvägkorsningar om man får dra en parallell till dagens hundavel.

Den nya befolkningsgenetiken lär oss att människor alltid har vandrat, mötts och blandats.

vilks-templeilluminatus.com-foto
Europa har befolkats av huvudsakligen tre stora vågor av historisk invandring. De som kom först var jägarna för ca 40 000 år sedan. Därefter kom bönderna, som utgick från nuvarande Syrien och östra Turkiet för cirka 10 000 år sedan, och sakta blandades upp med jägarna på sin väg norrut. Därefter antas en tredje stor grupp vandrat in från öster för ca 5000 år sedan. Därtill har vi alla mindre och ständigt pågående folkvandringar i alla möjliga riktningar.

Sverige har haft sina utvandringsperioder. Över en miljon svenskar flydde fattigdom under slutet av artonhundratalet och de svenskar som hamnade i Swede Hollow möttes av främlingsfientlighetens och rasismens elaka tungor och exkluderande bemötande.

Här är vi högst femton vita män på sextio svenskar, men vi håller dem kort och de vet vem som bestämmer… det är bara på kvällarna jag behöver ha något att göra med de djuriska varelser man kallar svenskar… att gå bakom en rad svenskar är inget för en man med väl utvecklat luktsinne. Den stanken kan bara komma från en lång rad av otvättade förfäder.”

Bilden av hur vi bemöter dagens invandrare och flyktingar här i Sverige tycks vara en evig och dålig historisk reprissändning? Evolutionen går som bekant långsamt och troligtvis dröjer det innan vi ser en positiv förändring av vår kultur av hat.

Det finns en intressant parallell till hur vi uttrycker oss om hundraser. Många människor ser ner på alla underbara blandrashundar och hyllar de ofta helt sönderavlade men renrasiga varianterna. Rassagan lever vidare lika stark men i lite varierad form.

Att vargar utvecklades till tama hundar är en av de största förändringar som har inträffat under mänsklighetens historia. Det är inte så konstigt att forskarna tvistar om exakt när, var och hur det gick till.

Troligtvis är det så att vargen verkar ha tämjt oss människor i minst lika hög utsträckning som vi har tämjt dem. Du kan fråga alla hundägare i din bekantskapskretsen om hur människan har förändrats av denna långa samexistens med vargen/hunden.

Allt började med att vargar letade efter mat i närheten av mänskliga boningar. En del vargar lyckades förmå människor att fixa föda. De vargar som var duktigast på att samarbeta med oss klarade sig också bäst.

Människorna började så småningom använda vargarna på många områden, hunden växte sakta fram generation efter generation. De blev sällskapsdjur åt barn och vuxna. De fungerade bra som värmeelement under kyliga nätter. De var användbara vid jakt. Som hjälp att bära, som draghjälp under långa transporter. När det krisade säkert också som ett middagsmål.

Under ca 25 000 år har hunden och människan utvecklats tillsammans. Det har definitivt satt djupa spår i hundarnas dna. Det finns väl genomförda studier av de gener som styr förmågan att bryta ner stärkelse bland annat av Kerstin Lindbladh-Toh. Hennes studie, publicerad i tidskriften Nature, visar att hundar i högre grad än vargar har sådana gener.

Detta är säkerligen en konsekvens av hundens långa samexistens med oss. Vargar äter mest kött, medan hundar kan leva på en mer varierad kost. Troligtvis genomgick vi samma förändring, när vi gick från att vara jägare till att bli jordbrukare.

Det tar tid att vetenskapligt vandra i den tid som flytt, liksom det tar tid att analysera och konstatera exakt hur vårt dna och vår genetik utvecklats och vi lär få en mängd svar i framtiden. Förhoppningsvis lär vi oss att ingenting är onödigt i naturens och evolutionens gång. Vi blir de stora förlorarna om vi rensar ut arter via sagans tro på att de är onödiga.

Tyvärr finns det ett oresonligt och okunnigt hat som i mycket har formats av väl spridda överdrifter och rena sagor. Vi tycks älska våra myter långt högre än saklig vetenskap?

Personligen tycker jag det är sorgligt att staten inte tar ansvar och krafttag för det djur som de själva planterat in. Varför ska befolkningen ta ansvar och hänsyn för ett djur som staten själva inte bryr sig ett dugg om om som folket inte heller valt? Som det har varit och är, springer dessa vargar vind för våg, noll koll på korrekt antal, var de befinner sig och vad de ställer till med. De ställer till det för djurhållarna och de som vill vistas i naturen. Vi ska ha öppna landskap och vi ska ha landsbygd, samtidigt som vi ska ha vargen boende på samma ställe där vi håller djur. Du tycker det är helt okej och att det harmonierar med varandra?. Du har väl inte missat alla djur som strukit med i och med varg och vilka problem vanligt folk har? Vill du byta med de drabbade så kan du väl höra av dig till en fårägare eller hundägare som vistas ute i sin egen trädgård och som förlorar får och hästar i sina hagar, och hundar dödas på löpande band.” Orden jag citerar skrev en person som svar till mig.

Vi är likt övrigt liv och låt oss främst jämföra med övriga högre däggdjur. Vi är miljarder celler i samarbete. Det börjar som bekant med två. Äggcellen låter den rätte komma in därefter skapar stamcellerna allt vi behöver, hud, tarmar, hjärta, hjärna och så vidare. Våra genetiskt aktiva celler samarbetar med de externa, tarm- och hudbakterier med flera. Vi är ett komplicerat ekologiskt system i oss själva och totalt beroende av externa fungerande system. Vi har samma grundbehov som vargen och säkerligen samma känsloregister. Även om vi inte kan intervjua vargen om dess känslor, erfarenheter och intryck.

Vi jagar likt vargen efter kött, vår karnism är lika välutvecklad även om vi inte är ett renodlat rovdjur. Våra sociala normer reagerar starkt om vi blir bjudna på två kilo prima labradorkött, men ett gulligt lamm sväljer vi utan betänkligheter. Intressant fråga varför vi lyckas stänga av ”medvetandet” vid en del köttkonsumtion och reagerar så starkt mot en annan.

Det har alltid funnits ett konkurrenstänkande gentemot rovdjuren. Ett tänkande som bygger mycket på myter, fördomsfulla skrönor och religiösa undertoner. Detta konkurrenstänkande uttrycker sig inte sällan som ett rent hat, ”ohyran” och ”skadedjuret” skall bort. Utrotas!

Studerar man den svenska jaktens historia så syns rovdjurshatet tydligt från medeltiden fram till våra dagar. Allmogen tvingades deltaga i jakten och ”skallplikten” gällde från Kristoffer av Bayerns landslag 1442 fram till 1864 års jaktstadga. Jakten var i princip militärt organiserad och varje socken var skyldig att hålla utrustningen ständigt beredd. Officerarna i denna arme av rovdjursjägare var herremansjägarna och skallfogdarna, drevfolket var de utkommenderade ”meniga soldaterna”. Det var kyrkan som kallade till jakt från predikstolen om söndagen.

Vargen nämndes ofta med så kallade noanamn. Noaord, noanamn kallas de benämningar som använts när det enligt folktro asets vara olycksbringande och därmed tabu att använda/nämna ett visst ord.

Ett äldre ord för vargen var Ulven. Man sade inte ordet Ulv/Ulven högt, man använde noaordet varg. Varg i betydelsen främling, våldsverkare, dråpare, den som kväver/stryper. När ordet ”varg” tappade karaktären av noanamn övergick man till andra noanamn. En del anspelade på vargens vanliga färg, grå: till exempel Gråben, Gråfot, Den grå eller Fadan grå. Andra ord anslöt till ’tasse’ (som anspelar på vildmark, ödemark): Tassen, Tassa, Tusse. En tredje kategori har en demoniserande antydan: Odjur, Buse, Skam, Fan, Kuse. Dialektalt förekommer även en grupp insmickrande namn som Gull, Gullfot, Gullegrå.

_86101537_wolf_annotated_624_v3

En historisk jakt man bör nämna var den stora björnjakten i Mora 1856 då över 4000 man deltog i skallgången. Det redovisades 23 dödade björnar men det verkliga antalet var långt fler. Många av soldaterna var fattiga och det var relativt allmänt känt att drevkarlarna stal bytet för att överleva.

Vargen har samtidigt behandlats med fruktan och respekt. Myterna var och är många, en var att ett stekt varghjärta gav mod till den som åt det.

Skall man tro Ynglingasagan så som Snorre Sturlassons berättar den i ”Heimskringla” från ca år 1230. Så enades Sverige (Svitjod, Svithiod), via planlagt list och svek. Vår första konungs far, Bröt-Anund, tyckte sonen var vek, mesig och svag, så han gav honom ett stekt varghjärta att äta när han var sex år gammal. Men hoppet svek Bröt-Anund! Vår ”första” konung blev inte stark, modig och klok. Han blev slug, illasinnad, ilsken och grym. Han dödade övriga småkonungar via en välplanerad mordbrand och så uppstod grunden för den statsbildning vi kallar Sverige.

Uti sjelfva Svithiod är en lott af landet, som heter Södermanland, det är desslikes ett biskopsdöme. Sedan är Vestmanland eller Fjerdhundraland, som också är ett biskopsdöme. Det dernäst heter Tiundaland, hvilket är den tredje lotten uti sjelfva Svithiod. Den fjerde lotten kallas Attundaland. Så Sjöland, den femte lotten med allt det som dertill hörer, hvilket allt öster ut vid hafvet beläget är.

Tiundaland är förnämst och bäst bebygdt uti Svithiod, derunder lyder hela riket. Der är Upsala, der är konungastolen och der är erkebiskopsstolen, och deraf hafver Upsala öd sitt namn. Ty så kalla Svearne Sveakonungens egendom; de kalla den Upsala öd.”

Jakttekniken och fångstmetoderna förr var ofta brutala, som till exempel de självskjutande björn-/älgspjut som gillrades och inte förbjöds förrän i 1864 års jaktstadga. ”Går någon mot björnspjut eller ock älgspjut och får därav sin bane, böte den tre mark som äger det” (Västgötalagens mandråpsbalk). Västgötalagens jakträttsliga regler var enkla och verben i versen nedan berättar en del om jaktteknikerna, driva, vinna, jaga, fälla, taga.

Den äger hare, som dräper den, den äger räv, som driver upp den, den äger varg, som vinner den, den äger björn, som jagar den, den äger älg, som fäller den, den äger utter, som tager den ur å.

Enkla trampfällor, fallstockar, snaror och liknande hörde till de vanligaste metoderna, och där direkt jakt förekom skedde det som smygjakt eller med ställande hundar. De primitiva skjutvapnen hade kort räckvidd och tillät knappast jakt på rörligt vilt.

I takt med att det organiserade samhället växte fram krympte friheten att jaga. Under 1300-talet började kungamakten ställa krav på privilegier. Det inrättades kungliga ”jaktparker”, områden där viltet var konungens och straffen var hårda mot dem som hushållsjagade där. I en av de äldsta lagtexterna, Magnus Erikssons landslag , stadgades stränga straff för den som tjuvjagade i de kungliga ”jaktparkerna” och lagen kompletterades i en del landsändar med förbud för befolkningen att jaga högvilt, främst älg, hjort och rådjur.

Begreppen ”Högdjursjakt, Konungens djur, Stora jakten” och kulturen var importerad från syd och mellaneuropeisk hierarki. I Centraleuropa räknades av hävd kronhjort, dovhjort och vildsvin samt ibland björn, uroxe och visent i nämnd ordning till den stora jakten, förbehållen de privilegierade, adel, furstar och konungahus. Älgen var utrotad i Centraleuropa och finns därför inte med på listan. Älgen, som i de äldre svenska landskapslagarna i princip klassats som ”fredlöst” skadedjur och fick fällas fritt, räknades snart också till högdjuren, liksom även vildrenen. ”När Gustav Vasa fick rapport om att älgstammen minskade hotfullt i vissa landsändar, på grund av alltför flitigt jagande, inlemmade han snart ”elgzdiuren” bland sina ”fridkallade djur”, och älgjakten delades mellan hovet, de högsta ämbetsmännen och frälset.”

Rådjuret fick en lite annorlunda ställning i Sverige eftersom hjortbeståndet var begränsat och även den blev snart en del av kungens djur.

Gustav Vasas söner (”praktälskande renässansfurstar”) och insåg snart att älgen var ett exklusivt djur som imponerade stort på alla gästande kungligheter. Älgen upplevdes som ett okänt sagodjur för dem.

Älgskinnet ansågs också enligt folktron ha magiskt skyddande egenskaper som gjorde den omöjlig att genomtränga med stål. Men trots att Gustav II Adolf bar ett ”älghudskyller” vid slaget om Lützen 1632, stupade han av ett värjstick. Att älgstammen minskade kraftigt fram till 1700-talets slut låg delvis i att skinnet användes i soldaternas uniformer. När Carl von Linné reste runt i Sverig såg han aldrig en vild älg. Den enda älg han mötte var en tam älg under sin västgötaresa 1746.

Från vasakungarnas tid och ett par århundraden framåt kan man säga att den svenska jaktens historia varit dess konungars. Erik XIV och Johan III tycks mest ha varit roade av hetsjakten som skådespel; de saknade sinne för jaktens sportsliga sida utan ville ha jaktnöjet som en teaterupplevelse. Johan III lät inhägna en del av Valdemarsön vid inloppet till Stockholm för att kunna hålla sig med hjortar för jakten. År 1579 brukar anges som Kungliga Djurgårdens födelseår. Den 7 februari detta år lät kungen nämligen rekvirera virke för ett stängsel kring ”den Diwregårdh som wij här widh wår Ladegårdh wele lathe vprätte” ”.

1789 undertecknade kung Gustav III en förordning som gav varje ofrälse man med skattejord rätt att jaga fritt på sina ägor. Ur demokratisk synpunkt var detta naturligtvis bra, men för den redan tidigare svaga älgstammen ledde det till en katastrof när och formliga arméer av kötthungriga jägare drog till skogs för att jaga älg.

Hade inte hovjägmästaren Herman Falk i Värmland genom sina kontakter med kungen lyckats få igenom ett tioårigt förbud mot älgjakt 1825 så kanske älgen utrotats helt i vårt land. Nu ökade stammen sakta men säkert, trots flitigt tjuvjagande, med accelererande fart mot mitten av 1900-talet. År 1921 sköts 732 älgar i hela landet, jaktåret 1939/40 sköts 8 916 älgar och året 2012 sköts 95 937 älgar.

Året 1789 och de tre första decennierna in på 1800-talet har kallats ”förfallets tid” i den svenska jaktens historia. När jakten plötsligt var fri att bedrivas av var och en som ägde jord, utbröt en fullkomligt hämningslös massaker på viltet.

Rovdjuren drabbades eftersom de fick svårare att finna bytesdjur och de vände sig då givetvis mot tamdjuren. Att rovdjursplågan i slutet av 1700-talet och början av 1800-talet verkligen var ett allvarligt problem framgår av statistiken. I sjutton av de registrerade länen dödade rovdjur enbart år 1829 hela 465 hästar, 3 108 oxar och nötdjur, 504 svin samt 19 104 får och getter. Totalt beräknades de dödade husdjuren detta år till cirka 35 000!

I litteraturen återfinns många exempel på provocerade vargar (fångade, trängda eller då människor har besökt lyan) som inte nödvändigtvis har angripit människor. Vi fann emellertid även uppgifter där vargen under liknande situationer har angripit människor i ett försök att fly. Många av dessa fall gäller boskapsskötare som blivit bitna av varg när de försvarat sin tamboskap med hjälp av käppar eller andra tillhyggen. Vi fann emellertid inga uppgifter om att människor blivit dödade av varg i dessa situationer. Oprovocerade angrepp av friska vargar (dvs. icke rabiessmittade) är mycket ovanliga. Majoriteten av vargarna ser inte människan som ett naturligt bytesdjur. Vi har trots det funnit uppgifter om predationsangrepp på människor. De flesta angreppen inträffade under 1700- och 1800-talet i Frankrike, Estland och delar av norra Italien.De mer kända angreppen är från Gévaudanområdet i Frankrike, där historiska uppgifter antyder att mer än 100 människor dödades av vargar under perioden 1764-1767. De vargar som var involverade i angreppen antogs vara hybrider mellan vilda vargar och boskapshundar. Sammanlagt dödades flera hundra människor i de tre länderna mellan 1750 och 1900. Före 1900-talet finns det uppgifter om predationsangrepp i Sverige, Finland och Norge. Från Norge finns uppgifter om en 6-årig flicka som dödades av varg år 1800. Från Sverige finns registrerat 4 barn som dödats av varg mellan 1727 och 1763, samt 12 människor (11 barn och 1 kvinna) mellan 1820 och 1821. Under den senare händelsen (även kallad Gysinge-episoden) fastslogs att det var en ensam varg som rymt från fångenskap som var förövaren. Från Finland (och ryska Karelen) finns en rad incidenter under 1800-talet där människor har dödats av varg. De flesta av dessa händelser kan knytas till 5 olika städer: Kaukola 1831 (8 barn och 1 kvinna dödades), Kemio 1836 (3 barn dödades), Kivennapa mellan 1839-1859 (20 barn och 1 vuxen dödades), Tammerfors 1877 (9 barn dödades) och Åbo mellan 1879-1882 (mellan 22 och 35 barn dödades).

Predationsangrepp under 1900-talet är mer sällsynta. Under perioden 1957-1974 har 5 dödade barn i Polen 1937 och 4 barn i Spanien rapporterats. Det finns även kontroversiella rapporter om 36 dödade barn i Kirovregionen i Ryssland (1944-1953). Även om dessa uppgifter inte är fullständigt bekräftade, innehåller de en rad detaljer som gör dem trovärdiga. Det finns inga dokumenterade uppgifter om predationsangrepp med dödlig utgång av varg från Nordamerika under 1900-talet. Emellertid finns det 8 väldokumenterade angrepp under de senaste 20 åren som i huvudsak har skett inom naturskyddade områden.” (citat ur Rädslan för vargen – en tvärvetenskaplig utredning. John D. C. Linell och Tore Bjerke).

Det finns fyra huvudorsaker till att varg går till angrepp på människa.

Den främsta orsaken är rabies. De flesta angreppen på människor har utförts av rabiessmittade vargar. En annan orsak är tillvänjning. När vargen mister sin starka rädsla för människor, till exempel inom helt naturskyddade områden där vargen överhuvudtaget inte jagas.

Mänsklig provokation. När vargen är fångad i fälla eller befinner sig i fara, i en trängd situation och till exempel skall avlivas, eller i situationer när människor befinner sig vid lyor där det finns små valpar.

Extrema sociala och ekologiska miljöer/habitat där vargens naturliga bytesdjur saknas och de tvingas överleva på ”sopor” och tamdjur. Detta gäller huvuddelen av alla kända angrepp på människa i Europa under 1800-talet och i nutidens Indien. Detta är ofta också miljöer där barn ofta är utan tillsyn från vuxna eller arbetar med att vakta boskap, det finns en utbredd allmän fattigdom och liten tillgång på vapen. Under dessa omständigheter kan vargen få en ökad närkontakt med människor, som kan resultera i angrepp.

Under normala omständigheter ser vargen överhuvudtaget inte människan som ett bytesdjur. Den flyr undan oss.

Den rädsla/fruktan som vargen väcker är faktiskt lite roande. Som jag ser världen är vilda djur det jag minst oroar mig för och vargen går genetiskt bredvid mig varje dag. Hon är tam sedan många generationer. Men även en stor vargliknande hund kan bli farlig i fel händer. Rädslan för vargen är antagligen sjuk (fobi) eller falsk (okunnig).

Det är viktigt att ha en sund respekt för vilda djur. Enligt Linell och Bjerkes rapport ”Rädslan för vargen” finns under de senaste 300 åren några dokumenterade fall där friska och vilda vargar attackerat människor i Sverige. Mellan 1727-1763 dödades totalt 4 barn; två i Värmland, ett i Dalsland och ett i Västergötland. De två åren 1820-1821 attackerades ytterligare 31 människor, varav 12 dödades, av den så kallade Gysinge-vargen. Men Gysingevargen var fångad som valp, orädd för människor och så hetsad att den säkert kände ”hat” mot människor. Precis så som en misshandlad hund kan bli ytterst farlig.

Vargens käkar är upp till dubbelt så kraftfulla som hos en schäfer. Det handlar om ett tryck på upp till hundra kilo per kvadratcentimeter. De krossar också de flesta av bytesdjurets ben i jakten på den näringsrika benmärgen. Vargens tänder är elliptiska vilket ger en enorm hållfasthet. Vargens tänder utsätts också ofta för enorma påfrestningar.

Vargen kan hänga som en slips vid strupen på en älg som springer för sitt liv” (Henrik Ekman).

Fruktan känner jag när jag studerar mänskligt agerande, tro och vanvett. Fruktan känner jag när jag studerar den mänskliga vapenarsenalen, se bara på våra kärnvapen, vem fruktar då vargen? Fruktan känner jag också inför all mänsklig okunnighet, speciellt då den medvetet valda.

Men konflikten handlar inte i grunden om saklig fruktan, det människor vill bevaka är främst sina jakttraditioner. Jakten med lös hund är populär och konflikten ligger i att varg då och då dödar jakthundar. Givetvis finns konkurrenstänkandet också där, eller som jag hörde en jägare uttrycka saken:

” – Det är orättvist, vargen får jaga älg året runt!”

wolf bnpl

vacce-sepia1b mellan

Publicerat i Vargdebatten. | Märkt , , , , | Lämna en kommentar

…och M förälskar sig som väntat i SD!

 

M tar makten med SD:s stöd.

Utvecklingen var väntad, som jag skrev för ett tag sedan:

SD:s ledning vet att de aldrig kan sitta i en svensk regering så länge ideologin är öppet etno-nationalistisk och tribalistisk med en tydlig ton av rasism. Därför genomgår partiet nu en ”tvätt”, en katharsis för att bli, om än falskt, mer lockande för M och KD.
Ideologin blir mer en kopia av Dansk Folkeparti, mer av nedtonad köksbordsrasistisk socialkonservatism. Den falskt medvetna ”reningsprocessen” blir tydlig om man studerar hur partiledningen bröt med SDU och avpolleteringen av Björn Söder med flera tydliga nationalister.

Processen innebär att vi sannolikt snart får se ett nytt nationalistiskt parti till höger om SD. Men Åkessons kalkylerade vinst blir att SD framstår som ”renare” och mer lockande för övriga socialkonservativa. Därför finns det också en stor risk att Sverige efter valet 2018 ser vår första tydliga blåbruna regering någonsin.

En utveckling, ett politiskt spel, som om den blir en realitet skulle rasera välfärdsnationen Sverige för lång tid framöver. SD har dessutom en människosyn som främst passar i totalitära samhällssystem.

SD är ett hot mot Sveriges demokrati enligt den medvetet falska principen: Du reser med tills du nått ditt mål, sedan stiger du av.

SD har inställningen att man falskt anpassar sig till demokratin som en väg mot målet. När man väl har makten förändras bilden, som partisekreteraren Richard Jomshof beskrev strategin i en konversation på Facebook för en före detta SD-topp som tyckte att partiets invandringspolitik inte gick tillräckligt långt. Han skulle inte misströsta, menade Jomshof: budskapet anpassas bara för att partiet ska kunna växa.
När partiet är tillräckligt stort kan de egentliga ståndpunkterna artikuleras och vi ser ondskans vidriga apartheid repriseras här hemma.

Vad Mattias Karlsson inte berättat är att han skrivit på Avpixlat, som Expressen nyligen avslöjade. Partiledningen har rentav hävdat att den inte har någonting med den främlingsfientliga sajten att göra. Och kanske är det därför Jimmie Åkesson inte har varit ärlig med hur han lockades till SD under partiets öppet rasistiska period, vilket Expo nyligen avslöjade efter att Åkessons egen berättelse från 1997 grävts fram.

SD:s ordförande i Lund har deklarerat att: ”dagens polischefer ska bort när vi tar makten”.
En riksdagsledamot har i en konversation om att ”stoppa media” svarat att: ”Det gör vi i sinom tid”. SD har genom hela sin historia, av tribalistiska (nationalistiska) skäl, velat begränsa invandringen till ett minimum. Detta oavsett om Sverige tagit emot 20.000 flyktingar per år eller som nu nästan 200.000.

Partiet har gång på gång bedrivit kampanjer mot muslimer och andra som inte betraktats som en del av vårt samhälles gemenskap. Eller som när andre vice talmannen Björn Söder (SD) i en omtalad DN-intervju förra vintern uttryckte tvivel om huruvida araber, kurder, samer och judar alls kunde ses som svenskar.

Partiet har alltsedan det bildades haft en tydligt rasistisk ton och tvingas ständigt utesluta uppenbart rasistiska individer som söker sig ”hem”. Förhoppningsvis får aldrig SD ett reellt inflytande eller makt i Sverige och skulle så ske blir Sverige för lång tid framöver allvarligt destabiliserat och demokratiskt raserat.

Vi såg alla och minns vad de etno-nationalistiska ”herrarna” orsakade när forna Jugoslavien föll samman. I ett historiskt ljus ser vi alla vad de etno-nationalistiska predikanternas giftiga tribalistiska budskap har fått för konsekvenser. Det är högst tragiskt att se att detta gift numer spritt sig till vår nation och hur rädslans främlingsfientlighet gör att många helt raserar etikens två grundpelare, känslan för rättvisa/ömsesidighet och empati/medkännande.

Sverige är rikt men många är uppenbart enormt fattiga på etikens bärande principer, så fattiga ibland att det får räknas till en farligt obehaglig mental störning.

Författaren Theodor Kallifatides skrev: ”Jag förstår inte riktigt hur den flyktingtragedi vi bevittnar debatteras som ett större problem för oss än för alla som genomlever den.”

Det är tragiskt att så många vänder dem som flyr krigets terror ryggen, speciellt när man ser att många av flyktingarna är barn. Ingen ifrågasätter mig när jag hävdar att de flyr från en vidrig fundamentalistisk ondska, ett krig iscensatt av dårar som de inom IS (Islamska staten) men frågan är om inte en del svenska politikers ondska är lika utvecklad. Att vända dem som flyr ryggen, att stänga dörren för dem är på intet vis en mindre ondska.

 

Personligen är jag inte förvånad över ”De Nya Moderaternas” öppna flört med SD och jag inväntar leende att även Guds (liksom Guldets redan gjort) lilla concubina kommer springande med hela KD i släptåg och vill ligga med Jimmie Åkesson.

…som ordspråket säger: Lika barn leka bäst!

 

vacce-sepia1b mellan

Publicerat i Allmänt om politik., Min syn på SD. | Märkt , , , , , | Lämna en kommentar

…mot ett nytt år.

Bilden på lejonet nedan fångade mig, jag ser den som symbolisk även för mänsklighetens vandring mot framtiden. Är det ett äldre djur som går mot ålderdom och död, eller är det ett yngre djur som går mot någon penningstinn galnings kula…? Eller är det ett djur som går mot seger, mot ett byte och överlevnad än en tid?

på väg mot utrotning Tsvangirayi MukwazhiFoto: Tsvangirayi Mukwazhi/AP

Artikeln som bilden ovan illustrerade bär en glimt av hopp. Lejonen är likt många andra arter under starkt hot och fortsätter nuvarande utveckling tio år till är de borta. Vår framtidsbild är mörk, hotande och tom. Det är som om jag skulle måla en fyra kvadratmeter stor oljemålning med döda gråbruna färger och bara ha i några få små stänk av rena färger. En bild av vår fattiga framtid?

Det är möjligt att jag sitter på dysterkvisten igen, men jag ser inte mycket framtidshopp för våra barn, barnbarn och deras barn. Miljön är hotad, klimatet förändras snabbt nu och så snabbt att många organismer inte hinner med. Hotet mot haven och våra sjöar är tydligt och ingen vet när gränsen är nådd och ekosystemen ger upp…

 

Är människan verkligen ett klokt djur?

 

wolf_norway n

vacce-sepia1b mellan

Publicerat i Allmänt om politik., Natur och miljö. | Märkt , , , , | Lämna en kommentar